Blood Orange är bara här av en enda anledning
Senast Blood Orange uppträdde i Sverige var på Way Out West 2019. Innan dess var det på Way Out West 2014. I år har turnécykeln gått ännu ett varv, och fört den brittiska producenten till Slottskogen ytterligare en gång. Ungefär samtidigt som solen (äntligen) går ner bakom trädkronorna går det dock upp för publiken att vi och Devonté ”Dev” Hynes inte är här av samma anledning – vi är här för att se honom. Han är här för att han verkligen, verkligen vill få spela lite musik.
Det är med en nördigt introvert energi, snarare än någon form av nonchalans, som han rör sig på scenen. Att spelningen sker inför en publik ser ut att kvitta, långa stunder tycks han helt omedveten om de tiotusentals personer som storögt tittar upp på honom. Studiolurarna stannar på under hela spelningen, och han säger inte mer än några enstaka ord som “hey” och “thank you”. Scennärvaron påminner mer om en kille som fått en idé och ska plocka fram gitarren, snarare än en artist som vill skapa ett mäktigt ögonblick med sina fans.
Det är tur att det inte verkar spela någon roll alls.
Publiken ser ut att vara på livets spelning. Händer läggs på hjärtan, textrader sjungs med hög röst, och alla verkar ha hittat en helt egen favorit i hans diskografi. Visst drar Tiktok-hiten Champagne Coast igång både allsången och dansen lite extra, men de allra flesta i publiken verkar ha lyssnat på Hynes sentimentala blandning av pop och R&B långt innan Tiktok ens existerade. Jag känner mig svagt förvirrad – energin som sänds ut från scen motsvarar inte alls den explosiva, hängivna kärlek och glädje som kanaliseras från publiken. Dev själv verkar mest leta efter vart nästa instrument tagit vägen.
Hans avslappnade fokus är på ett sätt bedårande. Han vill se till att allt blir riktigt, riktigt bra, medveten om att det enligt tidigare historiska data lär dröja mellan fyra till sex år innan han får komma tillbaka till Way Out West igen. Och publiken slösar ingen tid: den nostalgiskt osande poppen fyller hela skogen, varje låt möts av hurrarop, solen sänker sig över horisonten. Dev kastar en snabb blick mot publiken vart tionde minut, alla jublar, det krävs så lite, det blir så mycket, ja, det blir trevligt – Blood Orange är här och han gör sin grej. Inte mer. Men inte heller mindre.
