Blobfiskar sjunger Billie Eilish i undervattensmusikalen Djupet
Det kokar i foajen då Backa Teater bjuder in fjärdeklassare till urpremiären av Djupet. Föreställningen har åldersgräns 10 år – fullträff. Tonen är redan satt, vi vuxna är här på nåder och inne i scenrummet är det tioåringarna som är först med att ta plats i gradängen.
Till en början (som så ofta annars) finns bara mörkret. Vi befinner oss på havets djup. En svensk David Attenborough-röst låter oss förstå hur outforskad denna värld är medan två fjäderlätta havsdjur svävar mot en nattsvart fondvägg för att gestalta mystiken. Naturprograms-stämningen bryts när åtta dansande fiskhuvuden med människokroppar gör entré och en röd bläckfisk snart tar plats vid ett gyllene trumset. Dansbandsmusik fyller scenrummet och publiken blir full i fniss. Stämningen är varm och musikalnumren fortsätter att avlösa varandra i utforskandet av det okända. Varför just dessa havsdjur kan sjunga och är klädda i rock-kostym och nitar kommenteras aldrig. Det ger ett kul uttryck, en spännande twist, men också snarare “vibes” än styrka åt berättelsen.
Under timmen hinner undervatten-cover-bandet bjuda in till allsång både en och två gånger när de tar sig an låtar som Thomas Stenströms Andas in andas ut, The Beatles Octopus’s Garden, Billie Eilishs Ocean Eyes och Céline Dions My Heart Will Go On för att nämna några. Det finns en påtaglig närvaro hos den unga publiken, mycket tack vare de sylvassa livemusikerna och den konsert-känsla som infinner sig när både blobfisken och tunnögonfisken låter gradängen bli förlängd scen med tonartshöjningarna. Crowd-surfen har i min mening aldrig tidigare legat så nära inom räckhåll utan att nyttjas. Inte minst när technovarianten av Gyllene Tiders Gå & fiska! får mellanstadieklasserna att ställa sig upp.
Pjäsen Djupet är en kollektivt skapad föreställning sprungen ur en idé av Lisa Berkert Wallard och Nadja Hjorton som även stått för regin. Hjorton och Berkert Wallard har redan ett antal samarbetsprojekt på nacken på flera av landets teatrar och arbetar även i Djupet konceptuellt. Vi befinner oss här under ytan, i gränslandet mellan musikal och framtidsdystopi. Mellan komik och allvar där pjäsen blir en experimentell flört med det okända. Särskilt mycket dialog är det inte att tala om i Djupet, istället tar Hjorton fasta på de visuella uttrycken i koreografi och inte minst i livemusiken – pjäsens största behållning.
De förväntade estetiska stilgreppen som utsmyckad havsrevs-scenografi och blå ljussättning är i Djupet aktivt bortplockade. Berkert Wallard (också art director för den bioaktuella The Dance Club) står för scenografin och sätter sin tro till publikens fantasi när scenrummet hålls avskalat och mörkt. Inte en tillstymmelse till vatten på scen och på den extremt djupa breddgraden vi befinner oss på når inga vackra solstrålar ner. Här blir Bella Oldenqvists mästerliga ljusdesign ett komplement för scenografin och lyfter berättandet i flera delar av pjäsen. Ljuset lyckas bidra till den kusliga tyngdlösheten rock-fiskarna finner sig i och känslan av undervatten förtydligas utan att en havsblå lampa någonsin tänds.
Det är nämligen först när en stor och hotfull ljusrigg sänks ned från taket och en diffus närvaro tar formen av vad som skulle kunna vara en ubåt, som scenrummet får sin tydliga placering, flera tusen meter under havsytan. Den hotfulla ljusriggen som avbryter feelgood-stämningen på den rockiga bottnen skapar en kuslig närvaro och utgör på scen påminnelsen om människosläktet. Detta tillsammans med ett par utspridda plastpåsar vars tyngdlöshet mejslar fram havsbottnen bättre än något annat och ger en effekt i den annars mycket avskalade scenografin. Som en tyst påminnelse om människans kvarleva och att horisonten om miljöförstöring ständigt närvarar.
Men det blir inte riktigt så skrämmande som uppsättningen strävar efter. Påsarna blir aldrig oroande många och trots att ubåten återkommer senare fortsätter den mänskliga hotbilden vara för diffus. När repliken ”Varför får vi inte vara ifred!?” ebbar ut på havsbottnen och istället följs upp av ännu ett musikalnummer flyter vi för snabbt upp till ytan. Temat ensamhet berörs med lätthet och resulterar, likt flera av pjäsens smärtpunkter, i ett shownummer. Det skrapar på ytan men kommer inte riktigt åt djupet. Halva pjäsen in måste jag fråga mig själv ifall det hot som så tydligt porträtterades till en början försvann.
Det är i publikkontakten Hjortons regi blir knivskarp. Den komiska djuphavsmarulken spelad av Marta Andersson-Larson öppnar upp sig om att hon gärna velat ha en soulmate och hälften av de 10-åringar som nyss suttit likt tända ljus bokstavligen skuttar upp från bänkraderna och börjar vifta med armarna, som skulle en trollkarl bett om en frivillig ur publiken. När det blir dags för en rockig version av Sareks gamla schlagerdänga Genom Eld & Vatten och det från scen sjungs ”Jag ska älska dig tills hjärtat slutar slå” utbrister fjärdeklassarna med all form av självklarhet ”OCH VI HATAR AIK!”.
Ja, visst har Backa Teater och Hjorton hittat mirakelreceptet för en direktkontakt med de två främre raderna av mellanstadiepublik. De livsviktiga raderna som förhoppningsvis ska täcka hela gradängen under kommande spelperiod. På färjan tillbaka till Stenpiren märker jag hur blicken omedvetet söker sig ner mot det grumliga vattnet i Göta älv. Mellan vågorna vill jag ana små glimmande nitar och i hörselgången ebbar punk-dunket sakta ut. Pjäsen fastnar som en saltstänkt jukeboxmusikal, en medley av låtar framtagna efter vad som kan vara fria associationer på temat hav.
Djupet hade premiär på Backa teater 19 september 2025 och spelas fram till årsslutet.
