Spotifyalgoritmen välsignade mig en sen vårkväll 2021 med Tiotusen celsius, ett återhållsamt och krypa-ner-i-soffan-mysigt stycke svensk rap signerat Mattis. Livet kom emellan och vår relation stötte på patrull – jag har observerat Mattis på avstånd utan att ha djupdykt i rapparens diskografi, men jag tyckte trots det ändå få en bra introduktion till Kalmarsonens artisteri och sound. Eftertänksamma och poetiska rader om mellanmänskliga relationer och djupa känslor, sparsamt tonsatta med en sorts lättsmält instrumentation – långt ifrån smattrande hi-hats och fläskiga 808-trummor.
En lång rad singelsläpp och två album senare är Mattis tillbaka med EP:n Blå Timmar, och visst är han lika introspektiv och vardagsromantisk som sist vi träffades. EP:n öppnar med Resten är historia, en play-by-play av en blöt utekväll i huvudstaden. Igenkänningsfaktorn är garanterat stark för nyblivna singlar och dem av oss i skakiga samboförhållanden – storslagna tankar om världens fetaste utekväll kantad av bra häng i rökrutan. Vardagseskapism och förhoppningar om att partnern eller exet verkligen fattar vad hen går miste om, när nattklubbens skarpa takbelysning plötsligt påminner om att allt man egentligen vill är att återförenas med sin kärlek.
På pianoballaden Eftersolen introducerar Mattis Diane Emerita, vars klassiskt skolade pianofingrar nätt dansar över tangenterna och tillsammans med silkeslena trumpeter skapar en ljudbild värdig självaste Amy Winehouse. Det är ett personporträtt de flesta bara kan drömma om att få – det är nästan som att man själv kärar ner sig i Mattis och Emeritas musa.
Halvvägs in försöker Mattis skruva upp energin och gå från hemtrevlig spoken word-kväll till… ja, vadå? Vila låter som en högstadieelevs tappra försök att kanalisera Daft Punk och Random Access Memories, och resultatet blir ungefär som förväntat – A for effort. Tur för Mattis och gästande alma att Liberalerna vill göra om betygsskalan på nytt, för Vila hade fått underkänt utan chans till komplettering.
Det är ungefär här den hittills klarröda tråden börjar blekna. Är det nödvändigt att överhuvudtaget placera mellanspelet interlude på en stillsam sexspårig EP, och om man tvunget måste envisas, varför lägga det efter den rivigaste låten på EP:n? Även om Vila missade målet helt var tempoökningen välmenad och ambitiös. Om någonting är det just Vila som agerar mellanspel mellan den första och andra halvan och bidrar med ett trevligt avbrott från den annars mycket avskalade ljudbilden.
De två avslutande låtarna, Sockerbitar och titelspåret Blå Timmar, bjuder på mer av samma vara. Men bäst före-datumet är passerat och mysfaktorn är vid det här laget tyvärr jobbigt påträngande – istället för en mjuk motorbroms borde Mattis ha slängt i sexans växel och tagit tillvara på det momentum som han försökte bygga upp på Vila.
Tematiken är tydlig och genomsyrar allt från text till musik, från början till slut – en intim och allt som oftast stillsam dokumentation av ett förvånansvärt händelserikt vardagsliv, med slice-of-life-texter vi alla kan känna igen oss i. Det är sidor ur dagboken man inte vill visa för någon, och fragment av det sluddrande fyllesnacket på efterfesten som ingen vill vara på, men som man inte orkar lämna.
Även om Mattis borde ha avslutat energiskt lämnar Blå Timmar en bra eftersmak i munnen och utgör ett gott sällskap för såväl nykära som kärlekskranka själar.
