Bioaktuella Adam Lundgren om värmländskan i Biodlaren: “Det är lite genant”
På fredag är det biopremiär för Biodlaren – det prisade familjedramat av den värmländska regissören Marcus Carlsson med Adam Lundgren i huvudrollen. Tillsammans har de skrivit filmens manus. KULT Magasin möter duon i ett samtal om dialektcoachning, familjerelationer och manusmekande.
Det är morgonen efter att Biodlaren agerat öppningsfilm på Göteborgs filmfestival. Utanför biograf Draken är röda mattan fortfarande utrullad, fotoväggen är nedsläckt och visst vilar en succé-anda kvar inne på biografens pressavdelning. Om ett par dagar ska det här lågmälda familjedramat erhålla publikens pris, och Göteborgs filmfestivals pris för bästa skådespelare ska gå till Adam Lundgren för hans biodlar-Olof.
Men ännu har inget av det hänt när Adam Lundgren och Marcus Carlsson nu kommer ut ur konferensrummet intill biosalongen tillsammans med en gladlynt radiojournalist som tackar och bockar för sin tidsslot. Killarna som för mindre än ett dygn sedan stod och tog emot premiärlejonens jubel har hela dagen uppbokad med pressmöten, och KULT Magasins 20 minuter är smidigt inklämda mellan två andra intervjuer.
– Vill ni ha en liten paus innan kanske? frågar jag.
– Nej vafan vi kör, säger Adam glatt och tittar mot managern som nickar instämmande.
Biodlaren är ett lågintensivt vemodsdrama som i Marcus Carlssons regi frammejslar en trasig far-och-dotterrelation drygt två mil från norska gränsen, i den värmländska landsbygdens Åmotfors. Vi får följa en far och en dotter vars delade sorg tycks omöjlig att tala om när en förlust satt deras relation i gungning. Med mjuka färger i fotot och en genomgående melankolisk ton är det den tystlåtne biodlaren Olof, som med Adams små skiftningar i ansiktsuttryck, blir fond för de underliggande känslostormarna.
– Till en början försökte vi krita ner hur man kunde gestalta det där på ett sätt där man inte blir skriven på näsan men ändå hänger med, säger Adam om manusarbetet med Marcus, där de i försök att hitta rätt nivåer flera gånger frågat sig själva hur pass subtila de kunde vara.
Killarnas samarbete etablerades redan för tretton år sedan när Adam spelade huvudrollen i Marcus examensprojekt från filmskolan HDK Valand, Din barndom ska aldrig dö. Efter det projektet har Biodlarens värld och karaktärer i ett decennium funnits med Marcus i tanken. För honom har det varit ett projekt som bara “kommer bli gjort”. Det sista året lades på skrivande tillsammans med Adam – en intensiv period av resor upp till Marcus stuga i Värmland där de, enligt Adam, “mekade” med berättelsens delar.
– Vi hade väldigt många samtal om våra egna relationer till våra familjemedlemmar och svårigheten i att vara öppen och sårbar för de som är nära, säger Adam och förklarar att det grundläggande mekandet följt med honom även under inspelningen av filmen.
– Det har hjälpt mig jättemycket att ha hela storyn i mig. Det jag och Marcus har pratat om finns i allt jag associerar med filmen.
I Biodlaren vilar hela berättelsen på den trevande pappa-dotter-relationen. I verkligheten är varken Adam eller Marcus föräldrar.
– Jag satt och tänkte på det igår under visningen och bara “fan vad märkligt att vi gjort en film om något som ingen av oss har erfarenhet av”, säger Adam skämtsamt och tittar på Marcus.
Sen berättar han att han i samma stund landat i att de två ju har erfarenhet av att själva ha varit barn. De kan minnas hur de var som tonåringar med relationer och allt vad det innebar, och samtalen i Marcus stuga, de två sinsemellan, verkar ha handlat mycket om just detta.
– Jag har försökt tänka mig in i hur jag upplevde mina föräldrar när jag var liten, eller hur jag kan ha varit mot min lillebror, säger Adam som menar att han på så vis hittat andra sätt att bottna i papparollen.
– Sen är det väl alltid så när man ska bottna i roller – vissa saker får man fantisera om, hitta på och föreställa sig hur det skulle vara att vara tonårsfarsa.
Både Adam och Marcus framhåller att erfarenheten av att vara ung idag kom med den sextonåriga skådespelerskan Hedvig Nilsson som i filmen spelar biodlarens dotter Lise. Marcus beskriver det som att Hedvig bidragit med många “så här är det” om att vara ung i Värmland idag. Till exempel kunde hon berätta att de i Hedvigs hemort, precis intill Åmotfors, inte lyssnar på svensk epadunk utan norsk.
– Och hur bilarna skulle stå när vi regisserade epa-scenen. Jag hade ingen aning du vet, och hon bara “Den bilen står där! Den kör upp där!” Det var fint, säger Marcus.
I och med Biodlaren gör Hedvig sin skådespelardebut, något som Marcus menar resulterat i ett tacksamt utbyte av erfarenheter.
– Hon hade aldrig gjort film förut och vi har gjort det väldigt många gånger. Samtidigt var vi i hennes värld där hon har sin dialekt och vi försökte anpassa oss. Där var vi väldigt osäkra också, eller jag kände det i alla fall, och det blev ett väldigt fint ”status-arbete”, förklarar Marcus, med hänvisning till hur deras roller och inbördes positioner förändrades under inspelningen.
I filmen är den breda värmländska dialekten hos samtliga karaktärer minst sagt påtaglig. Under premiärvisningen på Göteborgs filmfestival var det omöjligt att inte notera det fnissiga sus som gick genom biosalongen när Adams första repliker på filmduken levererades på bred värmländska. Att filmen kommer att behöva visas med undertexter är inte konstigt.
I framkarvandet av Adams breda värmländska var det, utöver stöd från en dialektcoach, ingen mindre än Hedvig och hennes pappa Stefan som bidrog.
– Jag bad dem läsa in alla mina repliker så som de pratar, så jag kunde få deras specifika dialekt. De har hjälpt jättemycket, säger Adam och berättar att han till en början, så fort det blev paus, gick ut och satte sig i en bil med sin dator och lyssnade på Hedvigs och Stefans inspelningar, spelade in sig själv och lyssnade igen.
– Sen till slut kom man in i det mer, men det gjorde jag fan hela inspelningen, liksom tog promenader och gick och lyssnade, säger han och beskriver hur just de första inspelningsdagarna präglades av en speciell känsla.
– När alla i teamet har lärt känna mig med min egen dialekt och så helt plötsligt när det är tagning så ska jag prata helt annorlunda – det är en ganska märklig gräns att gå över på något sätt. Det är lite genant, säger han.
Kändes det självklart att kasta dig in i värmländskan?
– Både ja och nej, för det var ganska tidigt ändå som jag tänkte “ah vi ska köra på värmländska, fett, kul att våga göra det!” Det är ju så sällan man gör något sånt. Sen är det klart att det fanns tvivel på vägen.
Enligt Adam var en av utmaningarna med dialekten att förhålla sig till att värmländskan ofta har använts i humor.
– Alltså lättsam humor, att man ska narra lite. Det här ska ju vara ett väldigt nära familjedrama.
Han sätter också fingret på att just denna variant av värmländska befinner sig extra långt bort från hans egen dialekt.
– Åmotfors ligger så nära norska gränsen att det nästan blir norska ibland och andra ljud som jag inte har i min dialekt. Till en början såg jag bara “shit vilket stort jävla berg att bestiga”. Men som med allt får man ta ett steg i taget.
Adam tycker att det hade varit att “fega ur” för mycket att banga värmländskan.
– Det känns viktigt för berättelsen, och för Värmland och folket där, att försöka göra det genuint. Så det var ändå alltid självklart, säger han och berättar att detta är första gången han jobbat med dialekt så här intensivt och hängivet.
Tydligen gav det mersmak.
– Dels är det kul att bara berätta om en annan typ av karaktär, och så får man lite gratis rollarbete, för till slut när vi satt och skrev var det som att “nej men det här går inte att göra på något annat än värmländska, det blir för konstigt”, säger han.
Marcus fyller i.
– Nej precis, och när vi hade hittat Hedvig så gick ju liksom tåget. Det hade varit jättekonstigt om Adam inte pratat värmländska. Då försvinner en illusion.
Under de tio år Marcus filat på berättelsen har den haft olika former. Länge var Biodlaren faktiskt tänkt som en kärleksberättelse, men i samband med att Hedvig kom in i projektet blev dotterns roll mer central. Marcus berättar att han med tiden också kände att det fanns mer hos honom att berätta om familjerelationen.
– Nästan alla mina filmer handlar om kärleksrelationer så den här tänkte jag fick ha med det också, men kärleken fick ta en annan vändning. Det var spännande, och det finns ju kvar lite love, säger han.
I Adams intima porträtt av biodlaren Olof utgör tystnaden och det stillsamma kroppsspråket en stor byggsten.
– Det var en svårighet att hitta det. Just den där karaktären som är stängd och sluten i sig själv, men samtidigt inte helt död eller för butter. Vi pratade mycket om hur vi skulle göra med det. “Visst ska han vara liksom–”
Managern kommer in i rummet för att påminna om tiden. Adam hejar snabbt och fortsätter engagerat.
– “Visst ska han inte vara helt stängd utan stängd med någon sorts öppenhet typ?” och Marcus svarade bara “ja, jaa!”, säger Adam och ser på Marcus som ler och förklarar vidare.
– Det var också en idé från mig ganska tidigt, att se hur mycket känslor man kan få genom att stänga men också hela tiden öppna lite grann. För mig är det spännande att jobba med.
Varför Olof till yrket är just biodlare kan ha flera förklaringar. Marcus pratar om vikten av ett visuellt jobb där man är inkapslad i någonting.
– Det skulle vara ett yrke där man har en hinna liksom, man är i ett surr. Jag har försökt att inte peta så mycket i det, men det finns någon metaforisk grej där i att vi ju inte överlever utan bin. Det är fint att en människa som inte kan kommunicera med sin lilla bikupa, jobbar med någonting större som gör att vi ens finns. Det är ett lager som jag tycker är vackert.
Biodlaren har svensk biopremiär den 17 april.
