Bekantskap önskas med äldre bildad politiker
“De har växt upp i den, formats av den, men verkar efter ett liv i partiet stå helt främmande inför den”, skriver Nathan Carlshamre om avsaknaden av kulturpolitik i valrörelsen.
I januari hyste jag fortfarande ett litet, optimistiskt hopp om att kulturpolitiken skulle bli en valfråga.
AI:s inverkan på det mänskliga tänkandet var (och är) en het potatis, Sverker Sörlin hade skrivit en omtalad essä om kulturens värde, och kulturkanonen hade släppts över landet. “Goda grunder för debatt”, klantade jag mig genom att tänka.
Nu har valrörelsen snart kommit och gått, och partiledarna har knappt nämnt kulturpolitiken.
Förra veckan gick därför 80 kulturarbetare ut, bland annat Lena Endre och Tommy Körberg, och ropade upp för kulturen. De uttryckte ett hopp om:
- En höjning av kulturbudgeten från 0,6% till 1% av statsbudgeten.
- Att det ska pratas mer om kulturen i valet.
Och idag, lördag, marscherar de.
Men på riksdagsfronten intet nytt. DN:s Stefan Jonsson (31/8) tar nu upp kulturpolitiken som första artikel i serien “I valskuggans dal”, och Karin Pettersson förbluffas (31/8) även hon över partiernas tystnad.
Man börjar ju undra: är politikerna helt enkelt rädda för kulturen? Hatar de den till och med?
De har ju växt upp i den, formats av den, men verkar efter ett liv i partierna stå helt främmande inför den. Under vårens omtalade program Fördomsshowen kom det till exempel fram:
att Simona Mohamsson (L) inte kan Sveriges grundlag.
att Magdalena Andersson (S) inte vet vem Brad Pitt är (eller Kurt Cobain, för den delen).
att Jimmie Åkessons (SD) kulturupplevelser verkar begränsade till Ultima Thule och Pornhub.
Mot bakgrund av detta vägrade sedan Ebba Busch (KD) svara på några kunskapsfrågor om kulturen överhuvudtaget. Det var, som hon sade, “under hennes värdighet”.
Och visst, politiker behöver kanske inte vara professorer i litteraturvetenskap, musikaliska genier, eller platonska filosofkungar – även om det hade varit ganska najs. Men de behöver väl inte vara helt ointresserade av kultur heller?
Människor växer som bekant upp i en kultur, och när vi mognar tvingas vi forma den efter våra egna viljor och känslor; det finns ju ingen annan som gör det åt oss.
Det är kanske ett stundtals skrämmande fact of life. Men det är också rätt häftigt ibland.
Att forma kulturen kollektivt och medvetet är till och med vad Aristoteles betraktade som människans naturliga syfte. Och vad var det han kallade det nu igen? Just det, politik!
Men politik verkar ingen partiledare bry sig om, åtminstone inte på riktigt. I så fall hade de brytt sig mer om kulturen.
Därför önskar jag nu bekantskap med en äldre, bildad, politiker istället.
Kan ni inte komma tillbaka, Bengt Göransson, Margot Wallström? Eller, för att ta någon lite yngre, Jonas Sjöstedt (61)?
Snälla? Annars kommer jag nog snart vilja dö.
