Vad kan beefen mellan Kendrick och Drake säga om hiphopkulturen?
När en av de grövsta beefsen i hiphopens historia lidit mot sitt slut står det solklart att Kendrick Lamar tagit hem en vinst mot Drake, vars anseende tagit en rejäl smäll på köpet. Äkta hiphopfans är glada för att genren de håller kärt lever. Drake kan inte nämnas någonstans utan att kommentarer om pedofili dyker upp, Not Like Us är en av de mest streamade låtarna på Spotify och internet diskuterar beefen veckor senare. Jag tillhör såklart den nöjda skaran här.
Men varför? Exakt vad är det som gör att Drake är så illa omtyckt, och varför har Kendrick så högt anseende bland fans? Man kan såklart hävda att Kendrick är äkta, och Drake är fejk. Men vad betyder det, egentligen? När Kendrick och Drake började sin tävling började även jag luska i konceptet av en “äkta” rappare – är du inte en per definition om du rappar? Jag tror att denna beef visar en del om var hiphopen befinner sig idag: vem anses vara originell, och vad gör en rappare poppis? Vad ger en respekt och varför är Drake så hatad?
Det är många frågor som ställs här, och jag ska försöka att besvara dem. Men först måste en liten recap av tiden strax efter beefen göras, och sedan måste elefanten i rummet – anklagelserna som kastats rapparna sinsemellan – adresseras. Efter det försöker jag att dyka lite djupare i frågan som jag tror skiljer Kendrick och Drake mest åt: vem är äkta i hiphopen?
Krigets efterdyningar
Själva fighten verkar vara avslutad, men givetvis florerar rykten – bland annat om ett svar på The Heart Part 6 från Kendrick Lamar, en kommande musikvideo till Not Like Us och även en till diss från Drake. Någon gång efter Meet The Grahams släppte Metro Boomin BBL Drizzy (LOL) – ett beat på SoundCloud som han uppmanat rappare att skriva disslåtar över, varav den bästa skulle få ett gratisbeat och 10 000 dollar av producenten. Hittills har rappare, emoband, producenter och dancehall-artister alla bidragit med sina egna dissar till Drake. Not Like Us debuterade som nummer 1 på Billboard Hot 100, och streamingsiffrorna på Kendricks gamla släpp har fått en rejäl skjuts på samtliga plattformar.
En stor del av beefen har bestått av grova anklagelser från båda håll – Drake menar att Kendrick upprepat utsatt sin partner Whitney för våld, och Kendrick påstår att Drake är en pedofil och sexförbytare i liga med Harvey Weinstein. Det måste nämnas att anklagelserna som Kendrick riktar mot Drake bygger på både konkreta saker som hänt, men också rykten och antaganden. Rättfärdigat eller inte har fans börjat dra paralleller mellan honom och R. Kelly och Bill Cosby – det har cirkulerat rykten om att de båda är pedofiler långt innan de blev dömda för brott. Beefen har gjort att tidigare anklagelser åter kommit upp till ytan för Drake: en video har börjat spridas på nytt där han år 2010 kysser ett 17-årigt fan på scen, utan att visa någon ånger när han strax därpå får reda på hennes ålder. Drake har också haft flera relationer, som han menar varit vänskapliga, med andra minderåriga tjejer genom åren – se Milly Bobbie Brown, Bella Harris och Billie Eilish (som faktiskt dansat till Not Like Us på en klubb).
För Drakes del bygger hans anklagelser på en misshandel som ska ha hänt 2014. I en YouTube-video påstod en kvinna, som jobbade som vakt på Hard Rock Café i Las Vegas, att hon hade kallats in för att ta hand om en kvinna som Kendrick misshandlat. Detta verkar dock inte ha gått till rätten, och det handlar inte om Whitney Alford, Kendricks partner. Media Take Out, som försökte titta närmare på storyn, kunde inte bekräfta något heller. Överlag verkar anklagelserna inte ha fått fäste på Kendrick.
Rykten om Drakes tendenser är inte nya, men blir åter relevanta i och med Kendricks uttalanden på Meet The Grahams. Att Drake eventuellt gillar unga tjejer har redan varit något av en snackis, och Drake förutspådde att det skulle användas mot honom redan på Taylor Made Freestyle. Kendrick gick dock mycket längre än vad Drake troligtvis var beredd på när han sa att hela OVO är skyldiga till en stor sextraffickingoperation i likhet med det som Diddy blivit anklagad för.
När Kendrick, en rappare som är selektiv med sina offentliga uttalanden, lägger så mycket krut på en sådan anklagelse så lyssnar folk. Han upplevs helt enkelt som mer pålitlig. Drakes anklagelser har å andra sidan avfärdats snabbt, främst för att många – såväl inom branschen som bland hiphopfans – inte litar på honom. Drake gör det svårt att lita på hans ord när han exempelvis påstår sig ha planterat falsk information till Kendrick, ett uttalande som även Drakes groupie DJ Akademiks fått backa från.
I dagsläget finns inga bevis för några av anklagelserna, och oavsett hur vidriga de än är bör de, egentligen, inte heller spela roll i en rap beef… eller?
Är detta rap eller TMZ?
För drygt sex år sedan släpptes The Story of Adidon där Pusha T avslöjade att Drake gömt sonen Adonis från allmänheten (“YOU’RE HIDING A CHILD!”), och det verkar numera som att parter i beefs måste bjuda på en sådan exposé för att kunna deklareras som vinnare. Men när Tupac påstod sig ligga med Biggie Smalls fru så behövde han inte bevisa det – folk köpte det bara, och fokuserade istället på hur bra av en diss Hit ‘Em Up var. I denna beef har båda rapparnas fans istället engagerat sig i ett informationskrig för att bevisa att ens guy faktiskt talar sanning. Det kan till och med tyckas att konspirationsteorierna på subredditen /r/Drizzy och Twitter strax efter Not Like Us kan ha gett Drake ett (inte så) koherent narrativ att använda på The Heart Pt. 6: Drake, som till en början nöjde sig med att förneka ryktena om en okänd dotter, släppte sin sista reträtt efter att spekulationer om en dubbelspelande informatör börjat ta form online.
Mitt i spektaklet kan man bli alldeles för upptagen för att faktiskt fokusera på musiken – drivkraften, produkten, konsten som får två vuxna män att skriva arga dikter till varandra. Drake har släppt fyra låtar och Kendrick fem, och för att avgöra vinnaren av beefen så är musiken det främsta – egentligen det enda – måttet.
Och om vi pratar kvalitet på disslåtar så råder det ingen tvekan om att Kendrick vunnit här. Precis alla låtar från denna beef har visat hur versatil och oförutsägbar Kendrick är som rappare – han levererar på bangern Like That, öser med hat på euphoria, mediterar och pratar ner till Drake på 6:16 in LA, bryter ner hans psyke på Meet The Grahams och tar ett segervarv på Not Like Us. Dessutom vinner han även slaget om fansen – Not Like Us är inte en låt som bara de mest pretentiösa fansen av Armand Hammer kan uppskatta. Den spelas överallt, fotbollslag som Borussia Dortmund refererar till den, DJ Snake spelar den på sitt EDC-set, etc.
När Drake sopade golvet med Meek Mill berodde det mycket på alla memes, one-liners och humor på Back To Back. Inte någonstans under sin beef med Kendrick har Drake haft i närheten av lika kul. Tvärtom låter han helt slut på The Heart Pt. 6 medan världen dansar till Kendricks banger. Drake hade aldrig en chans, och inte ens Family Matters som hade vunnit mot de allra flesta namnen i hiphop kunde leverera en riktig smäll till Kendrick. Istället har Drakes rykte tagit den största smällen hittills. Han har trots allt släppt en låt med budskapet “nej, jag är inte en pedofil”, vilket är en automatisk L i min mening.
Is real Hiphop back?!
Det väcks åtminstone inom mig en diskussion om hiphopen och dess status i dagens musiksfär till följd av beefen. Det är sedan gammalt att genren är en av de största på jorden, särskilt bland yngre, och det borde följa att dess största konstnär Drake är älskad av massorna. Men så är det inte – hur övertygande segern som Kendrick må ha tagit är, har folk ändå velat se Drake förlora innan beefen ens började. Speciellt hiphopnördarna, old headsen och Drake-hatarna. Och det finns så många av dem. Om någon undrar varför så kan svaret ligga i diskussionen om kommersialiseringen av hiphop.
Det går att använda denna beef som språngbräda för att diskutera spänningen som finns mellan kommersiell och “äkta” hiphop. Flera har påstått att denna beef tagit tillbaka det äkta till genren, men jag skulle inte vara så optimistisk. Att Drake fått ta förlusten denna gång beror nog inte på att det pågår ett paradigmskifte bland dagens ungdomar och deras förhållningssätt till hiphop, utan för att Drake har fler hatare än Kendrick har fans. Att starta en konflikt med en så respekterad konstnär sätter dig i underläge redan från början, och ännu svårare blir det att försöka vinna en skrivartävling mot den enda rapparen med ett Pulitzerpris. Men att hiphopen blivit kommersiell och att intresset för riktig hiphop for the culture dalar är en trend som inte ens Kendrick kan vända.
En fråga kvarstår dock: varför påstår så många att Drake inte är for the culture? Han har gjort rapmusik under ett och ett halvt decennium, och han har haft ett stort inflytande över genren. Genom bland annat hans påverkan har hiphopen blivit global och knutit samman städer och kontinenter, men ändå tycks han inte vinna folkets respekt. Det vore en sak om året var 2012 och folk slängde runt Drake the type of dude-skämt oironiskt, men ingen hatar riktigt på Drake för att han är en soft boi längre. So, what’s up with that?
But isn’t Drake real Hip Hop?
Jag anser att Drake personifierar alla tendenser som gjort hiphopen tråkig, och tycker att han helt enkelt är lite cringe. Det tror jag är en uppfattning som delas av många. Jag tror dock inte att det grundar sig i att Drake är lightskin eller square (dvs. inte kopplad till kriminalitet) som en del fans påstår, utan snarare i upplevelsen att Drake inte är äkta. Men vem är äkta? Pharrell, Kanye West, Tyler The Creator, eller ens Kendrick Lamar är inga gangsters. Och såväl Eminem som Mac Miller är vita. Men de är alla uppskattade artister som har haft otrolig betydelse för genren, och inte enbart för att de streamat och trendat som satan under de senaste åren. Varför? Det kanske beror på att de talar från hjärtat, och att de delat med sig av varsitt originellt uttryck som lämnat avtryck i genren. Vem är Drake i jämförelse?
När Drake var som bäst personifierade han en växande identitet för Toronto. Men sedan dess har han ständigt blivit anklagad för att hoppa på musikaliska trender när de är som störst, var de än kommer från och utan en trogenhet till något. Sedan Views har vi haft en karibisk Drake, en brittisk Drake, en house:ig Drake och även en Memphis-Drake. Han har aldrig övertygat i någon av de rollerna, utan snarare verkar han ha bekräftat de som anklagat honom för att vara en culture vulture. Kendrick har å andra sidan hållit sitt uttryck troget till TDE, och han har sedan drivit egna projekt med Dave Free på pgLang. Kusinen Baby Keem är känd tack vare K. Dot, till exempel.
Vidare har Kendrick alltid claimat Compton, och han är inte ensam om att ge mycket kärlek till sin stadsdel. De flesta rapparna reppar sina städer frekvent, vilket kan ses som ett tecken på en skiftande identitetsbildning som är alltmer nersmulad i mindre och mindre geografiska orter. Paralleller kan dras med hiphopen på hemmaplan – Jaccos Min betong, Labyrints Ortens favoriter och Yasins Trakten min är exempel på låtar som visar en stark anknytning till specifika platser. Drake har såklart gjort detta med, men av någon anledning känns det inte lika äkta – åtminstone inte när det finns flera klipp på Drakes halvdugliga imitationer av en roadman från södra London. Drake kan beskrivas som det filosofen Baudrillard kallar för sign-image: en låtsaskopia av riktig musik som påstår sig vara äkta. Tror någon verkligen på Drake när han säger att han “emptied the clip over friendlier jabs”?
Det går såklart att invända här: informationen är global i interneteran och den skapar trender som påverkar artister, oavsett geografisk plats. Många artister har tagit på sig andra dialekter och ljudbilder någon gång, eller spelat gangsters på beats. Bland mina favoritartister finns spanska reggaetoneros som rappar som puertoricaner på beats, eller svenska rappare som pendlat mellan amerikan/britt/afrikan över åren. Det får man såklart göra. Men när Drake skiftar så mycket i sin image blir det betydligt lättare att kasta culture vulture-etiketten på honom. Varje gång han romantiserar sitt våldskapital, påstår sig älska ett fotbollslag (något som Rio Ferdinand från Manchester United har en rolig anekdot om), eller pratar patois så saknar det autenticitet. Det blir så överväldigande att även Drakes påstådda kärlek till Toronto känns fejk.
Men vad vet jag? Kendrick är som sagt min favoritrappare och jag är inte opartisk här. Men en gång i tiden lyssnade jag på Drakes Take Care i min gymnasieskolas bibliotek och visade sedan albumet för alla mina vänner. Då var han en lovande artist som många retade för att vara en mjukis, och hämtade ett helt nytt ljud till hiphopen – ett lyxigt, sentimentalt ljudlandskap som flörtade flitigt med R&B:n. If You’re Reading This It’s Too Late kändes äkta, trots att Drake började leka g på det albumet. Sedan dess har kvaliteten på släppen dalat, och Drake har snarare agerat som ett monopol som köper upp alla företag som hotar det. Finansiellt har det gått otroligt bra för The Boy, och han har blivit en av jordens största artister. Men en bit in på vägen så tappade Drake sin själ och blev en maskin som spottar ut låtsaskopior av intressant musik. Kalla mig pretto, men för mig kommer det aldrig att vinna över en rappare som Kendrick.
