Det är tydligt att indiehoppet beabadoobee bytt det introverta sovrumssoundet mot påkostade inspelningsstudior i Malibu, grävt djupare in i sig själv och inte minst breddat sitt sound inför storsatsningen This Is How Tomorrow Moves.
Ett album som är fullsmockat med catchiga melodislingor, ett välpolerat och något försiktigt sound men också det vackraste av vemod som man känner av att komma över tröskeln till vuxenhet. Med andra ord samma beabadoobee som vi lärt känna under åren, men där fokus nu skiftat från att vara en känsloförvirrad tonåring till att växa upp och försöka finna sig i rollen som en av världens mest lovande indieartister – berättat på ett sätt som till och med gör avundsjuka, bakfylla och den monotona vardagstristessen intressant att lyssna på.
Det är också tydligare än någonsin att hon besitter en enorm musikalisk förmåga när hon kombinerar och byter genrer och stilar mellan nästan varje låt. Hon går från post-grungiga California, storbandsflirtande Real Man, sambasvingande A Cruel Affair till Coming Home som lätt kan misstas för en Simon & Garfunkel-deep cut. Att albumet har allt, är nästan en underdrift.
Trots storsatsningen och den brutalt pimpade produktionen så är det fortfarande väldigt mycket av beabadoobee, eller rättare sagt Beatrice Laus – som hon egentligen heter – som är i fokus. Hennes nästan ikoniska och underbart genomträngande röst utgör konsekvent grundpelaren under albumet och hennes mest privata känslor är det som hörs allra mest. Som att hon spelar huvudrollen i sin egen film.
Men trots hennes starka personliga avtryck och unika lekfullhet med genrerna så är det nästan bara albumets toppar som gör avtryck hos lyssnaren. De extremt vackra känslourladdningarna som hörs i neofolk-klingande Everseen samt i albumets inledande två alt-rocklåtar – Take A Bite fullkomligt dryper av 90-talsförklädd melankoli i ett modernt popformat och California med lika mycket hjärtskärande känsla som attityd.
Men på detta 14 spår långa album finns det också en hel del dalar. Som inte nödvändigtvis är sämre än resten. Utan kanske något ännu värre – genuint tråkiga. Skip-bara fillers som disneyballaden Girl Song eller faktumet att allt slutar med inte en, inte två utan tre “gulliga” låtar på akustisk gitarr. Låtar som mer eller mindre är totalt överflödiga.
Trots detta lyckas This Is How Tomorrow Moves vinna över lyssnaren och blir en tydlig milstolpe i beabadoobees karriär och ytterligare ett bevis på hennes otroliga artisteri. Hennes sätt att bemästra alla möjliga typer av musikstilar och förmåga att sätta ord på känslor man knappt visste att man kunde känna, är fortfarande galet imponerande och en dag lär det mynna ut i alla emotionella kids favoritalbum. Men just nu är vi inte riktigt där.
