Barnet outsmartar föräldrarna när Mira går genom rummen
Vad är egentligen en familj? Martina Montelius pjäs Mira går genom rummen ställer familjens barn i centrum och låter den vuxna världens självupptagenhet bli ett brokigt motstånd. Med urpremiär på Dramaten 2011 är det nu, femton år senare, Rasmus Lindgren som står för regin när familjebegreppet sätts under nytt ljus.
Doften av gran och nybehandlad plywoodskiva fyller Backas scenrum när dörrarna öppnas till en massiv trärink. Publiken, som till största del består av andraklassare, slår sig ner i fem läktargrupper vända mot varandra. Föreställningen är tänkt att ta plats i mitten, vid sidorna av oss och ovanför våra huvuden på byggets spång.
Mira (Sharzad Rahmani) och Hans (Alexander Gustafsson) är båda sju år gamla och utsatta för bonusfamiljens ständiga dilemma: Frågan om när man blir, och slutar vara någons syskon. Det är med stor omsorg som Rasmus Lindgren förvaltat de unga rollfigurerna.
Den försiktige Hans blir i Alexander Gustafssons tolkning en mångbottnad pojke som skriver bok om bonussyskon i ett försök att förstå världen. Parallellt följer vi den jämnåriga Olof (John Grahl) som med två gifta mammor och två gifta pappor menar att “vem som legat i vems mage inte ska spela någon roll”. I persongalleriet finns det gott om vilsna föräldrar – däribland en pappa (Ulf Rönnerstrand) som undrar hur man slutar vara feg, varpå Mira ger ett spikrakt svar och erkänner sig som ett geni.
Pjäsens tydliga statement: att barn blir tvungna att vara starka när vuxna suger, och de här barnen är väldigt smarta – visst, snudd på genier ibland. Även i Lindgrens uppsättning får porträtten av de unga genierna svängrum. Det är komiskt hur Montelius egensinniga språk sipprar ner i varje sjuårig karaktär som pratar om att “visa sig på styva linan” och använder ord som slentrian, nibbla och eljest. Det utgör en intressant kontrast mot den fördummade vuxenvärlden, men barnens jämna list gör också att det blir pjäsens vuxna som rör sig framåt, lär sig saker av barnen och återkommer till den dråpliga repliken “nu vet inte jag vad jag ska säga”.
Mitt i allt kaos fastnar bilden av två separerade föräldrars hysteriska kringflackande med varsin flyttlåda på magen. I de koreografiska pauserna fungerar tonerna från live-musikernas kontrabas, piano och melodica som en fin, melankolisk och ibland urspårad inramning kring den unisona frustrationen. Vid ett tillfälle skakar hela ensemblen sina kroppar i någon slags kokko-dans tillsammans med ett enormt ägg. Då skuttas det även i publikraderna – en scen jag efteråt, inte helt oväntat, fick höra fastnat hos andraklassarna.
Mira går under pjäsens gång genom en massa familjerum, ser dem utifrån och tar publiken i hand i rollen som allvetande. Berättarformen är vacker, lekfull och öppnar upp för tolkning. Hon bevittnar skeenden, läxar upp de vuxna, och är redan från början en stark och kaxig tjej. Det blir därför en utmaning att följa hennes drivkrafter när hon plötsligt känner sig tvungen att göra upp med sin frånvarande pappa. Publiken får aldrig riktigt förstå varför uppgörelsen är viktig när Mira redan har vunnit. Vad står egentligen på spel?
Under hela föreställningen vrider publiken på sig av nyfikenhet över vad som händer i rummet, och pekande fingrar följer skådespelarna som klättrar upp på träbygget och fortsätter spela diagonalt över Jenny Kronbergs scenografi. Det är otroligt effektfullt att lyfta scenen på det sättet, men dialogen riskerar försvinna i publikläktarnas stim. Det blir ibland svårt att hålla fokus på spelet när ljuset är helt tänt och det är lika spännande att titta på klasskompisen mittemot. Kanske hade fokuset skärpts om föreställningens form var mer immersiv? Sällan skiftar jag fokus så här mycket under en föreställning – något man nog gärna hade besparat de unga Tiktok-hjärnorna.
I sin helhet är Backas föreställning sevärd, även bortom sin unga målgrupp. Martina Montelius pjäs är unik i sitt slag där den med pricksäkerhet och flera humoristiska lager belyser det tidlösa skavet mellan barn- och vuxenvärld. Stimmigt scenrum till trots är det i pjäsens nyckfulla karaktärer som båda sidor får känna sig sedda, gemensamt frustrerade och kanske för en stund förenade i en kokko-dans.
Mira går genom rummen spelar på Backa Teater till 22 maj
