Barnen har fått sina diagnoser. Samhället saknar fortfarande sin.
”När allt fler behöver en diagnos för att få ihop en vardag som är tänkt att alla ska klara, är det kanske inte bara individerna som behöver utredas”, skriver Linnea Sjöberg om en granskning av hur barn med NPF-diagnoser mår i skolan.
En granskning av Socialstyrelsen som kom under valet visade att över hälften av alla elever med NPF-diagnos inte klarar gymnasiet. Närmare bestämt 58%.
Även om granskningen flöt förbi relativt obemärkt kom partierna med några förslag på hur man kunde lösa problemet. Förslagen var alltifrån att införa en elevlag för att stärka elevers rätt till stöd, fokusera på att NPF-säkra skolor genom mindre klasser och ökad personalutbildning, standardiserade tester och förbättrat samarbete mellan skola och socialtjänst för att kunna stödja elever med NPF tidigt, fokus på att anpassa undervisningen till elevers individuella behov, med mera.
Alla förslag har dock att göra med att ge dessa NPF-elever med riktat stöd. Och det kan såklart vara stödet som är för litet. Men kanske är det också de kognitiva kraven i vardagen som har blivit för höga?
Inom psykologin mäts alltid adaptiv förmåga i relation till samhället vi lever i. Begreppet syftar på hur väl en person klarar vardagens krav och klarar att anpassa sig till sin omgivning.
Samhället utvecklas, gränser flyttas, kraven tar nya former: den sociala arenan pågår numera dygnet runt på sociala medier, i flöden med en oändlig mängd information och intryck, och via notiser som tävlar om uppmärksamheten, splittrar koncentrationen och utmanar hjärnans exekutiva funktioner. I skolan förväntas eleverna självständigt göra det som ställer kanske absolut högst krav på dessa funktioner: söka information, planera sitt arbete och reflektera över sitt lärande.
En NPF-diagnos handlar till stor del om hur personen funkar i relation till samhället vi lever i, just nu. Diagnoser kan ses som ett mått på hur välanpassad individen är utifrån ett rörligt samhälleligt mål, men inte som en beskrivning av individens innersta natur. Och gruppen ökar. Om fler och fler barn får NPF-diagnoser, med framtidsutsikt 50% chans att klara skolan, är det logiskt att fundera på vad som har hänt med kraven som de unga har på sig i sin vardag.
Diagnosökningen kan ju också ses som ett mått på samhällsförändring, inte som ett sammanträffande av individförändringar. Det blir då ohederligt att prata insatser för barn med NPF utan att samtidigt prata om vad som hänt med de kognitiva kraven.
Barnen lever här och nu, och behöver fungera i det samhälle som faktiskt finns. Riktade insatser i all ära, men vi behöver också prata om strukturen som insatserna sätts in i. Just nu ställer vi bara en fråga: hur hjälper vi fler individer att nå kraven, och struntar i den andra: vad har hänt med själva kraven? När allt fler behöver en diagnos för att få ihop en vardag som är tänkt att alla ska klara, är det kanske inte bara individerna som behöver utredas.
Barnen har nämligen fått sina diagnoser. Men samhället saknar fortfarande sin: kognitiv överbelastning.
