Bad Bunnys Super Bowl-framträdande var allt som MAGA hatar
Stämningen har varit spänd inför Bad Bunnys uppträdande på årets Super Bowl. Bokningen av världsstjärnan från Puerto Rico drog in lika många hyllningar som provokationer. Bland republikanska kritiker har artistvalet anklagats för att vara politiskt och oamerikanskt, så pass att ett nytt alternativ till halvtidsshow instiftades. När Bad Bunny väl intog scenen var det utan kompromissa med sin identitet – han gav fansen precis det de längtade efter, och motståndarna precis det de befarade.
Daria Spitza bryter ner framträdandet bit för bit.
För en vecka sedan vann Bad Bunny en Grammy för årets album, det mest prestigefulla priset på världens största musikgala. Iklädd en svart sammetskostym, noggrant designad med axelvaddar för att dölja en skyddsväst, begravde han ansiktet i händerna när Harry Styles ropade ut hans namn. Han satt kvar så en bra stund, medan applåderna och till slut förvirringen, spred sig över rummet. Efter en obekvämt lång tid reste han sig upp, samlade sig medan han blickade ut över publikhavet och inledde sedan sitt tacktal med ett enda (nåväl, två) ord: ”Puerto Rico”.
Hans album var det första spansktalande albumet i historien att vinna, och han kammade också hem ett pris för årets bästa urbana album och internationella framträdande. När programledaren Trevor Noah mellan vinsterna försökte få honom att uppträda svarade han samma sak, om och om igen: Jag kan inte. Jag kan inte. Jag får inte. Varför? För att han var exklusivt bokad till den enda konserten som möjligtvis är större än ett Grammys-framträdande: Super Bowl.
Direkt när det avslöjades att Bad Bunny var årets halvtidsunderhållning översvämmade internet av reaktioner. Ett utmärkt val, sa fans, progressiva amerikaner, och de flesta som kan något om musik. ”Oamerikanskt” och ”skandal!” skreks det från MAGA:s nedsuttna stolar. Det hela kulminerade vid Grammy-vinsten för en vecka sedan, då Bad Bunny inte bara grät tacksamma tårar utan även höll ett tal som började med “Ut med ICE” och fortsatte med ”vi är inte vildar, vi är inte djur, vi är inte främlingar, vi är människor och vi är amerikaner” och åsyftade landets stora latino-befolkning. Reaktionerna var… väntade.
“All-American Halftime Show”
I en protest bestämde sig Turning Point USA, organisationen som tidigare leddes av Charlie Kirk, för att skapa en alternativ halvtidsshow. Den amerikanska högern har under Trumps ledning spridit både alternativa fakta och alternativa nyheter, så sett till det stora hela är väl en alternativ show ett tämligen milt steg i marknadsföringslinjen. Det som dock behöver påtalas är den uppenbara ironin i att programmet, som menar sig ta avstånd från NFL:s påstådda politisering av såväl sporten som konsten, inleds med ett uttalande av USA:s tidigare försvarsminister, numera krigsminister, Pete Hegseth.
Hegseth tackar för en show som krigsdepartementet stolt kan stötta, hyllar Turning Point USA samt landets veteraner och proklamerar att frihet inte kommer automatiskt, utan behöver försvaras av en stark nation och en förberedd militär, allt medan han energiskt gestikulerar med en amerikansk fotboll i handen. Det hela är djupt obehagligt, som att Pål Jonson skulle dyka upp på skärmen innan Melodifestivalen och hålla ett patriotiskt tal medan JAS 39 Gripen gör en danskoreografi i bakgrunden.
Hur gick det då för denna alternativa show, kanske ni undrar? The Athletic rapporterar att programmet hade över sex miljoner tittare live. Inte illa för ett underhållningsprogram som inleds med en anti-abortreklam, åtföljs av ett Putin-klingande motivationstal, och vars främsta dragplåster är Kid Rock, mer känd som Pamela Anderssons ex än artist.
Å andra sidan är det svårt att jämföra 6 miljoner med de 135 miljoner som Bad Bunnys framträdande ska ha dragit in.
En maximalistisk uppvisning av allt som Maga-högern avskyr
Den som tyckte att Kendrick Lamars framträdande hade politiska undertoner förra året behöver inte leta med ljus och lykta efter analyser på internets nördigaste vrår detta år. Här snackar vi inte subversiva undertoner i valet av utsvängda jeans eller dolda revolutionära budskap i formationen av amerikanska flaggan.
Benito Antonio Martínez Ocasio talar klarspråk.
Showen inleds med en lika snygg som välgjord vandring genom Puerto Rico. Till tonerna av Tití Me Preguntó spatserar Bad Bunny mellan sockerrörsfält, piraguas-stånd och dansare iklädda traditionella puertoricanska jíbaro-kläder och pava-hattar. Därefter är det dags för reggaeton-kulturen att få sin tid i strålkastarljuset med Yo Perreo Sola. Ett tjugotal dansare och en förvirrad men road Pedro Pascal twerkar under Benitos ledning – som står på taket av det ikoniska rosa huset som han använt under sin turné. När det blir dags för EoO förvandlas scenen till en livlig folkfest, som håller i sig nästan hela vägen fram till det avslutande spåret. Produktionen är så omsorgsfullt detaljerad att man blir rörd, från koreografin under BAILE INoLVIDABLE till den uppbyggda barbershopen och kvarterskiosken under NUEVAYoL, där Bad Bunny tar emot en shot av Toñita, ägaren av Brooklyns sista puertoricanska förening.
Den här typen av inslag, där den latinamerikanska gemenskapen inkorporeras, är det som ger framträdandet substans. Det är nämligen mer än tydligt att Bad Bunny försöker skildra Puerto Rico och visa upp kulturen för tittarna – en ambition som lätt kan falla platt och omvandla något genuint till ytligt om den inte förankras ordentligt. Bad Bunny är visserligen känd för att göra och inte bara tala, och hans engagemang för Puerto Rico genomsyrar hela hans karriär och väsen. Men att se världens kanske mest kommersiella tillställning genomsyras av en genuin, lokal förankring är en nästintill märklig dualitet man som tittare inte är beredd på.
Framträdandet är maximalistiskt, dansant och perfekt stökigt – det är som att Bad Bunny tänkt igenom precis vilka stereotyper som finns kring latinoamerikaner i USA, övervägt om han ska försöka motbevisa den amerikanska högern genom att skildra motsatsen, och sedan landat i ett simpelt fuck it. Här speglas den latinamerikanska kulturen utifrån den egna blicken, utan att försöka tillfredsställa den delen av publiken som redan var skeptisk mot att den amerikanska högtiden skulle företrädas av en reggaetonartist.
Med undantag för Lady Gagas gästspel, då.
Hennes medverkan är tyvärr den tråkigaste biten av framträdandet, men två saker sticker ut: För det första, att numret inleds med en vigsel? En faktisk, riktig vigsel, där ett anonymt par vigs på scen med Bad Bunny som vittne. Lycka till alla grabbar där ute, de globala förväntningarna på ett bröllop steg precis med cirka trettio nivåer världen över. Det andra som sticker ut är en scen som är så välbekant, så ofta filmatiserad att man knappt tänker på det: en sal med dansande gäster, underhållna av ett band med en sångerska närmast scenkanten. Med en liten twist: rollerna är omvända. Under en stor del av USA:s musikhistoria har den i huvudsak vita medelklassen blivit underhållen av svarta och latinamerikanska artister. Här står Lady Gaga som en vit artist på scen och är den som underhåller icke-vita, dansande gäster. Ursäkta min woke-analys, men det här inslaget är lika subtilt imponerande som det är symboliskt starkt.
Även valet att framföra LO QUE LE PASÓ A HAWAii är uppseendeväckande. Låten handlar om rädslan att Puerto Rico, som sedan 1989 är ett amerikanskt territorium, ska gå samma väg till mötes som Hawaii och bli en amerikansk delstat. Spåret adresserar också det massiva inflödet av turister som gärna solar på de kritvita stränderna men helst vill att lokalbefolkningen ska städas bort. Här finns ingen subtilitet utan snarare är det så bokstavligt det kan bli. Kanske är det spanskan som ger framträdandet ett visst skydd – majoriteten av USA:s befolkning förstår inte vad som sjungs och sägs, vilket öppnar upp för mer spelrum kring samspelet mellan text och det visuella, där det första kan vara specifikt medan det senare med större lätthet kan utformas mer allmängiltigt.
Inte för att det visuella öppnar upp för särskilt mycket tolkningsutrymme, dock. Under showens sista minuter vevar Bad Bunny med en monoestrellada, en variant av Puerto Ricos flagga som förknippas med självständighetsrörelsen, som under decennier varit förbjuden och förtryckt i USA. I slutet av framträdandet lyser en enorm vit skärm upp med texten ”The only thing more powerful than hate is love”. Bad Bunny plockar upp en fotboll under armen och börjar lämna arenan med orden “God Bless America” varpå han radar upp länder i hela den amerikanska kontinenten, från Chile i söder till Kanada i norr. Ländernas flaggor bärs ut i samma veva, och det går inte att tolka som något annat än en medveten gest att USA bara nämns som ett av alla länder – i kontrast till att representera hela Amerika – och dessutom näst sist i ordningen.
Knappa 24 timmar senare kokar internet, som väntat. Kanske var det en tittare eller två, eller ett större antal än så, som under showens gång önskade att de hade sett Kid Rock uppträda i jeansshorts och hatt istället. Den konservativa aktivisten Laura Loomer menar att NFL är skyldiga det amerikanska folket en ursäkt, och USA:s president Donald Trump har beskrivit showen som ”fruktansvärd” och ”en av de sämsta någonsin” då ”ingen förstår vad han säger” och ”dansen är motbjudande”. Men Bad Bunnys budskap innan han gick av scenen var lika simpelt som tydligt: ”Vi är fortfarande här”.
Not even Laura Loomer could watch Kid Rock over Bad Bunny https://t.co/dIs938xCFr
— gianmarco (@GianmarcoSoresi) February 9, 2026
