Avatar: The Last Airbender (2024): Det var faktiskt bättre förr
Med raska steg hem efter ännu en dag av lågstadiematte och elevråd var målet solklart – oboy med några extra skopor pulver, en polarmacka med riktigt mild ost och några avsnitt av Avatar: The Last Airbender på Nickelodeon. Precis så såg den ultimata eftermiddagen ut för mig, och antagligen många andra, back in the day. Originalserien, skapad av Michael Dante DiMartino och Bryan Konietzko och släppt år 2005 är i min mening en perfekt TV-serie, så nära det går att komma i alla fall. En klockren balans av allvar, humor och nostalgi. När nyheten om att Netflix skulle försöka återuppliva denna moderna klassiker, blev jag instinktivt exalterad. Tills jag insåg vad det faktiskt innebär – Netflix ska mjölka ur den sista droppen av genuin underhållning från ännu en barnfavorit. Avatar: The Last Airbender (2024) var menat som en hyllning till sin föregångare, men det framstår som ett sista försök till att tjäna pengar på en älskad franchise.
Netflix nya adaption är skapad av Albert Kim och följer likt originalet Aang, en 112 årig pojke som är den siste luftbändaren i en värld där vissa människor besitter förmågan att kontrollera ett av de fyra elementen – eld, vatten, jord och luft. Tillsammans med sina vänner Katara och Sokka reser Aang över land och rike med målet att stoppa eldnationen från att ta över världen. En rätt så typisk premiss för en serie på Nickelodeon 2005. Men när Netflix lägger vantarna på storyn försvinner snabbt den kännetecknande charmen. För det första består den nya versionen endast av tio avsnitt. Det behöver egentligen inte något negativt, men i förhållande till originalets 60 blir resultatet ganska väntat att berättelsen känns pressad och plottrig. För mycket händer för snabbt. Tyvärr försvinner också det som en gång gjorde Avatar: The Last Airbender så speciellt, den glänsande karisman i alla ögonblick som skedde mellan fight och actionscener. Stunderna när Katara, Aang och Sokka bara fick vara vänner på eskapader, i ren Jönssonligan och The Goonies-anda, är oförglömliga. Tre ungdomar som växte upp tillsammans, som fick vara löjliga tillsammans. Berättelsens höjdpunkter brukade frodas i övergångarna, i väntan på nästa äventyr. I Netflix nya satsning ligger istället fokus på imponerande specialeffekter och CGI, detaljrik kostymdesign och förtrollande vyer. I dagens version har man tappat bort det som gjorde ursprungliga narrativet så försiktigt och pricksäkert utvecklat.
Det går egentligen att jämföra och kritisera hur länge som helst, men i ärlighetens namn tror jag inte att Netflix hade kunnat göra mycket bättre ifrån sig. För saken är den att Avatar: The Last Airbender når sin fulla potential som animerad. Det ska vara grimaser som ingen människa någonsin skulle kunna efterlikna, jargong och kroppsspråk som bara existerar i en animerad värld. Jag misstänker att även Netflix insåg detta, då den vimsiga attityd som präglat Aang och gänget tidigare har bytts ut mot en mer grundad, mogen och framförallt våldsam ton. Det påminner mig om en annan sak som inte alls klingar lika bra när det inte är animerat – att bränna en man levande i en serie som riktar sig till barn. Jag skulle verkligen inte påstå att det lyckas rädda det här sjunkande skeppet, men vid ett fåtal tillfällen lyfter den lite mörkare stämningen Aangs orubbliga empati och anti-krig-filosofi och låter den skina igenom starkare än förr.
Det mäktigaste Avatar :The Last Airbender lyckas åstadkomma är känslan av att ungdomens guldkorn bör bevaras i den form de var menade att vara. Det är en känsla som även Disney har massproducerat genom sitt flitiga återvinnande av alla klassiker någonsin, senast den omtalade Lilla Sjöjungfrun (2023). Ibland lyckas visserligen live action-versioner bidra med något speciellt och ett nytt perspektiv. Men generellt sett känns live action-remakes som ett påfund som främst syftar till att generera finansiella vinster snarare än att entusiastiskt bidra till filmskapande. Utan en värdig anledning, oavsett om det är att skapa en mer mångfaldig samling av ungdomliga filmklassiker eller faktiskt tillföra något av kaliber till originalstoryn, blir återskapandet entonigt.
Det var väl antagligen inte en enda kotte som trodde att Avatar :The Last Airbender (2024) skulle kunna göra sin företrädare rättvisa. Men farbror Iroh hade velat att vi höll hoppet uppe, förhoppningen om att Netflix skulle kunna bidra till något nytt och kanske väcka ett kärt minne från barndomen. Tyvärr tror jag att det är svårt att tycka om den här versionen som fan till franchisen, då kan man inte annat än greppa tag om de sporadiska ögonblick då magin åter fångas. Det är i hög tid att tittare och Netflix inser att en live action-version aldrig kommer passa lika bra med ett iskallt glas oboy. Om inte annat så är jag åtminstone tacksam för detta smått sorgliga försök till en adaption av en anledning – det perfekta tillfället att kolla om originalet ännu en gång.
