Sand & Hallander om att vara sitt eget skivbolag, undvika gimmickfällan och senaste albumet

Årets första dagar har varit domnande kalla och dämpade av vinterlandskapet, jag promenerar uppför den lilla sluttningen mot vinterviken under träden vars grenar hänger mot marken av det vita snötäcket. Hundparken är tom och stegen knastrar i drivorna, en strimma rök från trädgårdscaféets skorsten sträcker sig mot himlen och när jag kommer närmare hör jag livligt prat innanför glasdörrarna. Jag sätter mig och väntar på Nina Sand och Emma-Lisa Hallander som är rösterna och beståndsdelarna av popduon Sand & Hallander. Strax efter jag slagit mig ner kommer de in från kylan arm i arm, skrattandes och letandes med blicken tills jag vinkar dem till mig.

Sand & Hallander släppte sitt debutalbum Älskar, älskar inte i höstas, där varje låt plockar bladen av blomman och utforskar de olika lagren av kärlek. Musiken är livfull med strömmande gitarrer och klingande stämmor, stämningen är nostalgisk och inlevelsefull med tydliga influenser av 70-talspop som för tankarna till Ted Gärdestad och George Harrison. Vi kupar händerna runt de varma dryckerna och ser hur imman stiger i det lilla växthuset.

Gott nytt år, vad tycker ni om 2024 hittills?
Nina: Vi tycker nog väldigt olika, jag har liksom rivstartat 2024. Mitt nyårslöfte var att bli kvinna eftersom att jag fyller 25. Då hade jag en lista på vad en kvinna är: prokrastinera inte, att inte ha en överfull tvättkorg, en vett och etikett lista à la Magdalena Ribbing. Massa regler hade jag och jag har verkligen följt dem så bra! Den här veckan i alla fall.

Emma-Lisa: Och jag har förskjutit mitt dygn och scrollat reels och gått upp vid 14, så väldigt olika start men jag tänker att jag ska bli kvinna när jag fyller 25!

N: Då har du två månader kvar!

EL: Precis! Men nu väljer jag att tänka att mitt år börjar idag så det har varit ett bra år hittills.

Grattis till debutalbumet, hur känns det?
N & EL: Det känns jättekul! Vi är väldigt nöjda med hur den blev och är så stolta över den eftersom vi verkligen har lagt ner vårt hjärta och själ i det här och gjort allt. Varenda litet beslut, allting, är verkligen vår produkt. Vi har fått hjälp av väldigt duktiga människor, men har varit i ledning över det hela och alla små delar. Man är ju väldigt stolt över att man kunde ro det i hamn, och att det blev så bra till slut.

Nina och Emma-Lisa har ett eget skivbolag, en idé som kom när de satt med ett färdigt album utan något bolag som ville signa dem.

N & EL: Albumet var ju helt klart, vi hade gjort allt. Varför skulle vi behöva ett skivbolag för att ge ut det här? Vi hade möjligheterna att förverkliga det hela, vi hade tillgång till studio och musiker i vårt sammanhang. Vi frågade oss själva om vi ville att någon annan skulle dra hela vinsten av det här? Men det hade ju såklart varit skönt i vissa stunder. Det är kul att jobba med folk så det är tur att vi är två, annars hade nog det hela varit ganska ensamt. Vi skaffade en manager vilket var väldigt bra för då hade vi en extra person att bolla idéer med.

Vad är er bakgrund och relation till musiken, och hur kom det sig att ni började spela med varandra?
N: Vi träffades i gymnasiet och märkte ganska snabbt att vi hade ganska lika musiksmak, att vi kunde visa något för varandra och att den andra verkligen förstod. Precis då kom också The Beatles på Spotify för de hade inte funnits där innan och då tog vi lite tag i att lyssna igenom allt tillsammans.

EL: Vi båda hade lyssnat lite i barndomen med mamma och pappa men vi ville lyssna på allt igen och så blev vi helt hooked på det.

N: Sen varje dag när vi gick till skolan möttes vi vid tunnelbanan och ba “shit har du lyssnat på den skivan, du måste lyssna på den här låten”. Sen hittade vi en massa andra band och artister från den eran, typ 60-, 70-talet och fastnade för att det var pop, men med jätterolig harmonik och härlig kreativitet med texter.

EL: Precis, det hela kändes väldigt organiskt. Inte lika låst som popmusiken idag.

Duon berättar om hur de försökte skriva låtar och sjunga ihop och märkte snabbt att deras röster funkade väldigt bra tillsammans. På Södra Latins gymnasium i Stockholm så var deras huvudinriktning jazz och afro, så det blev lite som att den musik de spelade ihop blev som en frizon från det som de spelade i utbildningen.

Vårt syfte har ju aldrig varit att ’hur ska vi få det att låta som 60- eller 70-talet’, utan vi har skapat med utgångspunkten: Hur får vi det att låta så vi tycker att det låter bra?

Hur hittade ni fram till genren som ni skapar i?
N & EL: Vi var nog vara rädda för att bli placerade i ett fack, att vi liksom skulle göra en gimmick av 60-talet och 70-talsmusik, för alla förknippar ju oss väldigt mycket med det. Vårt syfte har ju aldrig varit att “hur ska vi få det att låta som 60- eller 70-talet”, utan vi har skapat med utgångspunkten: Hur får vi det att låta så vi tycker att det låter bra? Sen kommer ju våra influenser mycket från den tiden, så det är ju inte konstigt att musiken drar åt det hållet. Sen gillar vi också det organiska live-soundet. Vi uppskattar ju mycket annan musik också med andra element, men detta live-sound kommer vi alltid tillbaka till. Man känner så mycket när man hör sån musik.

N: Det soundet vi har förknippas ofta med retro, fast det egentligen bara är ett sound utan syntar eller autotune till exempel. Produktionen försöker istället ta fram en slags genuinitet. Vi tycker ju att vi gör poplåtar, till exempel Alla mina vänner vilket känns som en riktigt poplåt, men det är nog det där live-soundet som folk stämplar som retro idag.

Ni nämnde att ni tycker att stuket ni skapar i känns friare än vissa typer av popmusik, vad menar ni med det?
N: Harmoniskt och formmässigt, man kan liksom höra en popsång från 60-talet som går i 5-takt.

EL: Precis, och att man kan känna sig fri i att gå mellan lite olika tonarter, det kan vara ganska tvära kast och inte bara den här loopen av fyra ackord som går hela tiden över refräng och vers.

N: Det är inget fel med det heller, men jag tror bara att vi är för rastlösa för det. Vi vill verkligen att det ska hända något.

Hur närmar ni er låtskrivandet som en duo?
N & EL: Det hänger lite på hur mycket tid vi egentligen hinner ses och skriva ihop. Senaste tiden när vi släppte Älskar, Älskar inte så har mycket tid gått åt till det som händer runt omkring musiken. Vi ses och har lite låtskrivarsessioner men då är det ofta att nån av oss redan har en liten halv idé. Det är jättebra, för ibland blir man lite blind av sina egna låtar och då behöver man någon som lyssnar med nya öron. Vi litar ju väldigt mycket på varandras omdöme.

N: Sen har vi också haft stunder när en av oss skickar några fraser på sms och så kommer den andra tillbaka direkt med en skitbra nästa del. På det sättet har vissa låtar uppkommit via sms.

EL: Sen skulle jag nog säga att det här med att sitta exakt 100% hela tiden tillsammans och skriva vartannat ord har inte varit så effektivt. Det kan bli överkonstruerat och alldeles för invecklat. Det blir lite som när man gör en sån vikteckning, vad blev resultatet egentligen? Sen drömmer man ju om att få komma iväg och sitta helt ifred med varandra och bara skriva låtar.

Vart skulle ni då undfly för att skapa tillsammans, har ni någon plats ni skapar bäst?
EL: För mig får jag ofta inspiration, väldigt klyschigt, i naturen. När man är ute och promenerar utan hörlurar, då kan det komma idéer. Eller när man sitter på tunnelbanan utan hörlurar, ofta när man är någonstans utan distraktioner och inte kan göra något annat förutom att vara med sina tankar. Är det så för dig också?

N: Ja, det är samma. Jag skulle nog aldrig kunna sätta mig och bara skriva en låt.

Vi har inget emot att musik gärna får vara humoristiskt, det behöver inte vara blodigt allvar hela tiden. Det är kul att driva med desperation.

Om ni skulle välja en låt som representerar albumet, vilken låt skulle det vara?
EL: Det heter ju Älskar, Älskar inte uppenbarligen för att alla låtar handlar om kärlek även fast den velar lite tillbaka mellan lycklig och olycklig. Jag skulle nog säga Den enda för att låten sticker ut i sitt sound i och med att den är så himla maffig. Den har den här superdesperata kärleken, men ändå på ett lite kul sätt.

N: Vi har inget emot att musik gärna får vara humoristiskt, det behöver inte vara blodigt allvar hela tiden. Det är kul att driva med desperation.

Glasfönsterna är fyllda med spetsiga och kristalliserade formationer av frosten, det sitter ett väldigt ledset barn i gul overall bredvid oss som med jämna mellanrum river igenom den lugna atmosfären med skrik. Nina och Emma-Lisa berättar om några av de fraserna i låtarna som de verkligen skrattade sig fram till.

N & EL: När vi repade inför inspelningen av skivan blev några av de fraser som vi skämtat oss fram till väldigt uppskattade av bandet. Då insåg vi att vi inte ska kasta bort en idé bara för att den är lite oseriös, man ska ändå unna sig att vara lite humoristisk i sina texter.

Att gå i linne på vintern, killar med halsduk av alpackaull; de vecklade ut och förklarade några av textfraserna runt bordet och jag märkte det arbete och kärlek som lagts i musiken som skapats.

Kärlek känns som ett genomgående tema i albumet, vilka är era bästa kärlekslåtar?
EL: Something av George Harrison. Texten i den är egentligen lite vag och tvetydig, men hela känslan och ömheten i soundet, i harmoniken och melodin. Sen också gitarrspelet faktiskt, det lilla solot. Det är så ömt och en så otrolig kärlekslåt.

N: Vi lyssnar ju mycket på jazz och många jazzstandards som handlar om kärlek, där känner man ju mycket. Men det är kul när man lyckas få fram lite olika nyanser av kärlek, både det lyckliga och sen något som skaver. Eller en olycklig kärlekslåt som man ändå sjunger med glädje och power, kontraster gör mycket. Jag tänker på Yester-Me, Yester-You, Yesterday med Stevie Wonder. För där är han ju jätteledsen men hela låten är glad och catchy, det känns också typiskt män att sjunga en glad låt där sångaren biter ihop fastän att han egentligen är ledsen.

Svenska musikscenen, vad tycker ni saknas?
N: Vi!

EL: Men nu finns ju vi!

N: Vi ska inte klaga för mycket, för jag tänker ändå att det händer mycket roligt. Typ att Moonica Mac har blivit stor och Maja Francis, att folk med egna uttryck får ta plats. Men det kanske alltid har varit så att jag mest har lyssnat på 60-talsmusik. Det finns mycket kul! Jag saknar dock lite de sköna rockklubbarna, det finns ju Scalas Källare, men det ska ju finnas många såna ställen. Mer scener som uppmuntrar lite undergroundband, jag vill att det ska bubbla mer underifrån.

EL: Det är väl också den tuffa sanningen i att de som gör sin egen grej och jobbar sig uppåt idag är många som blir upptäckta på till exempel TikTok genom att de lägger upp sina låtar där. Det är ju absolut inget fel med det, men man har den här romantiserade bilden av att det ska hända live. Det som verkligen är fel på musikvärlden i sig är väl streamingkulturen, det gynnar ju inte artister och musikskapare alls.

N: Å andra sidan är vi fortfarande ganska nya, men vi lever båda på musiken helt och hållet, inte på Sand & Hallander än men på andra håll. Man tänker ju kanske att vi skulle önska att det skulle finnas ett bredare intresse för typ jazz, men det finns ju tillräckligt stort intresse för Emma-Lisa till exempel kan leva på det och har gigs flera gånger i veckan. Jag är keyboardist och kan leva på det, så just nu är det också en rolig tid för oss på svenska musikscenen för vi får frodas musikaliskt på olika håll.

Är det något speciellt ni hoppas förmedla eller kommunicera med lyssnaren med albumet?
N & EL: Vi vill ju slå ett slag för att kärlekslåtar inte är uttjatade. Vi vill förmedla det som är vårt sound och hoppas att det tas emot väl, det har tagits emot väl hittills. Energi i musik också, även fast det är en sorgsen kärlekslåt så förmedlar vi den med mycket energi.

De båda skrattar men enas ändå i svaret:

N & EL: Vi vill förmedla energi!

Trädgårdscaféet börjar fyllas av lunchruschen och till vår förvåning ser vi sol som lagts sig över trädtopparna. De berättar att albumet bara är början för Sand & Hallander, till våren kommer en singel och ny musik skapas i verkstaden. De ska också ut och spela runt om i landet. Vi rustar upp oss för att gå ut igen i kylan och jag tänker att nästa gång jag ser dem så kanske det är i musiken på en av alla deras spelningar någon sommarkväll.

Sand & Hallanders debutalbum Älskar, älskar inte är ute nu.

Rasmus Erichs Lång