Survival of the fittest

Bussen rullar in på terminalen, det är en ödesmättad stund. Stämningen förändras, vi har alla väntat, vi har alla lika otympliga väskor. Vi är figurer med för varma jackor och kisande ögon. Platsanvisningarna på biljetterna betyder ingenting för oss, det är mer survival of the fittest som gäller. Vi tränger oss före tills precis alla, trots att det inte borde vara möjligt, står först i kön.

Det är jag mot en tant som ska på semester med sin vuxna dotter. Hon är taktisk. Hon har bett sin dotter att lämna av bagaget medan hon strider om uppmärksamheten från chauffören.

Jag hamnar i duell med tanten. Hennes största svaghet är plastfickan hon måste fumla med för att få upp biljetten. Amatörer. Jag pressar in min mobil i chaufförens blickfång. Seger låter såhär: blipp blipp, och sen är jag före henne in i bussen. Där letar jag efter en plats som ska kunna efterlikna en kokong, minus fjärilsförvandlingen. Jag hoppas på långt bak, för mörkret, dammet och fukten.

”Men bussen är en färskvara, den har inte en chans mot tiden.”

Jag tar på mig hörlurarna. Här ska jag ligga och jäsa i en natt och en dag. Det är lika bra att kapitulera direkt när man stiger på. Den bästa delen av resan är när bussen letar sig ut mellan höghusen. Genom fönsterna kan man se ner mot de andra bilarna och inte minst de små myrorna till människor. Ingenting gör ont, inget luktar konstigt. Ingen sitter bredvid mig. I början känns min kropp alltid så väldigt mjuk och välvillig. I början är det alltid så här. Men bussen är en färskvara, den har inte en chans mot tiden. Så fort man är ute på motorvägen kan man vara säker på att det inte finns någon återvändo. Saker kommer att bli gamla.

Personen framför mig envisas med att dra ner sin stol och krossa mina knäskålar. Jag envisas med att ge honom whiplash, och skjuter tillbaka sätet med kraft från hela kroppen, genom fotsulorna. Tills han försiktigt vänder sig om och försöker blotta sitt ansikte för mig. Men det enda som sticker fram mellan stolarna är näsan. Den hänger nedåt och skakar när han pratar och dryper av något som jag antar är svett, men ser ut som tårar.

I’m sorry, I think my chair is broken, I don’t know…

Näsan hulkar fram varje ord. Jag kan inte bemöta honom med mer än ett

It’s okay.

Korvar ihop mina ben uppe på sätet. Letar bakom bergstopparna som kantar motorvägen. Kanske gömmer sig solen fortfarande där någonstans.

”Vid det här laget vet jag att jag är en passagerare, precis som de andra. Men jag identifierar mig förgäves med vinden.”

Med mig har jag snackmorötter, färskost och en chokladkaka med oreosmak, men inget att dricka. Vill inte använda toaletten ombord. Dels på grund av rent obehag, men sen finns det också något som säger mig att det är ett övertramp att uträtta sina behov här. Så mycket människa behöver man inte vara inför varandra. Efter att jag ätit upp trycker jag ner skräpet i min ryggsäck. Jag försöker smälta samman med musiken och inväntar en sporadisk sömn.

Bussen är så långt inne i natten man kan komma. Jag vaknar emellanåt till låtar som valts ut av någon i min närmaste närhet. Min enda nedladdade spellista. I vaket tillstånd hoppar jag mellan låtarna. Jag vet precis vilka som gör mig utled, vilka som får mig att ångra och börja längta. Men när jag sover lyssnar jag på allt. Låtarna finns kvar där hela tiden och spelas för mina medvetslösa öron. Vaknar jag till är allting öppet för låtarna. Mitt nyvakna sinne är alldeles blankt. Det kommer för nära. Men alternativet att vara utelämnad åt främlingars snarkningar hade varit värre.

Jag vet inte vem den här snubben tror att han är. Han gick väl på medan jag sov och nu sitter han bredvid mig med en halsduk över ansiktet. Det stora benet har fallit över på min sida. Varmt som sovande kroppar är. Snällt. Men ändå, min sida. Det är också stötande att han har mjukisbyxor. Jag var här först och jag hade på mig mjukisbyxor här först. Jag kan se hans knäskålars konturer, vilket betyder att han kan se mina när jag sover och han är vaken. Luktar jag? Telefonen är så varm på mitt lår. Jag svettas sjukdomssvettningar. Powerbanken jobbar och det känns som att den borde lukta bränt, men hur ska jag veta? Hur skulle jag kunna beröras av en lukt? Jag somnar till igen.

Det är samma färg på motorvägen som i himlen. Kylan känns mot kinden genom fönsterglaset. Vinden trycker på från alla bussens sidor. Taket pulserar. Trycks ner, och slår tillbaka i en inbillad frigörelse. Vid det här laget vet jag att jag är en passagerare, precis som de andra. Men jag identifierar mig förgäves med vinden.

Jag sover med benen virade runt min ryggsäck. Den håller på att spricka, snart kommer innehållet välla ut som inälvorna på en gris i slakt. Mina fötter kommer att klibbas ihop med heltäckningsmattan. Handväskan kramar jag och trycker mot min mage. Jag hoppas att den snart ska smälta samman med min hud. Det är lätt att falla in i den trygga övertygelsen om att tiden står stilla här när det råder en så total brist på sinnesintryck.

”Dagen förstör blygsamheten. Den förstör också illusionen att jag inte är fuktig och möglig i alla mina hörn och kanter.”

En försiktig kvinnlig röst väcker mig. Jag öppnar ögonen. Där står två långa tjejer med kawaiistil och varsin gigantisk vattenflaska och ser ner på mig och snubben. Detta är deras platser. Jaha. Vi har kommit till den delen av Europa där folk bryr sig om vilket nummer som står på biljetten. Förvisso är det fem på morgonen. Men regler är regler. Snubben velar sig upp på fötter och jag följer efter. Längst bak sitter två medelålders par, alla med nackkuddar. Och mitt emellan dem: jag. Det är inte långt kvar tills dagen nu och de sista timmarna är alltid de enklaste.

Solen syns inte till någonstans men ändå är det klart och bländande på alla sidor av bussen. Dagen förstör natten, och natten delar upp dagen. Det är verkligen sant som de sa. Dagen förstör blygsamheten. Den förstör också illusionen att jag inte är fuktig och möglig i alla mina hörn och kanter.

I den dyra kuststaden går båda paren av. Det är alltid samma vid det här stoppet. Påträngande ljust. Jag föreställer mig att alla som bor här är finansmän eller maniskt virkande tjejer. Och det smittar av sig. Jag utformar en plan i mitt huvud om effektivisering av sista raden. Nu när paren lämnat bussen är jag ensam här bak och få kommer att lägga märke till ifall jag byter om. Jag ska av snart, och jag vill inte se ut så här när jag blir uppmött på stationen.

Just som jag drar i dragkedjan på min ryggsäck. Just som jag ska kravla mig ur mina mjukisbyxor. En man stiger på bussen, letar sig in mellan sätena, sätter sig på andra sidan av raden jag i min hjärna reserverat åt mig själv. Han tilltalar mig. Någonting glatt och glimten-i-ögat-skämtsamt på franska. Je ne parle pas français, säger jag på slentrian. Skölden uppe. Hoppet ute. Tror jag till en början. So from where are you? säger han med okuvlig närvaro. Det flyter inte riktigt. Jag ler mot honom innan jag vänder blicken mot fönstret. Måste ha sikte på målet. Han lägger sig ner, de långa benen krökta för att inte inkräkta på min hälft av fordonet, sneglar ut mot fönstret ovanför mig. Det här är mitt sovrum, eller hur? Utrymmet strax under hans blick och strax framför hans fotsulor tillhör mig. It’s a nice weather. Om han tilltalar mig igen är det kört. Då rasar väggarna.

Han har gamla ögon och kollar på mig på ett gammalt sätt. Det är viktigt att jag motstår frestelsen att svara. Jag är snart framme. Jag ska bara gå av bussen så fort som möjligt, leta lite med blicken innan jag hittar henne. You’re going to Marseille?

Yes, säger jag. And you?

Olle Svensson

Midsommar – de sociala mediernas högtid