Att tycka eller att icke tycka
Jag är trött. Fullkomligt utmattad. Föll ihop någonstans för två år sedan och har inte orkat kravla mig upp ur mitt lilla goa ide ännu, vill det inte heller. Jag är trött på samma gamla samtal präglade av självklarheter.
Jo, jag förstår, du är feminist, klimataktivist, “Go mänskliga rättigheter!”, ja, en ska vara snäll mot alla och kroppsaktivism är tjoho! Det fanns en tid då vi behövde säga typ “ja, det är bra att återvinna” men det råder ett annorlunda konsensus nu. Vi behöver inte säga det. Det är klart att vi ska fortsätta jobba för att medvetandegöra folk, samt fortsätta försöka göra medvetna val själva, men vissa saker behöver faktiskt inte sägas längre i, läs: ALLA sammanhang.
Min problematik ligger inte ens i någonting så grundligt som att jag inte längre vill säga det som allmänheten redan tycker-ish. Nejnejnej. Jag är inte längre kapabel att säga vad jag tycker, för att det redan känns alltför uttjatat och självklart. Tanken har redan formulerats, processats och börjat levas efter. Den har format åsikter som placerats inom ramarna för den totala verklighetsuppfattningen, och min upplevda version av Sanningen. Jag har alltså redan etablerat mina tankar och åsikter som Sanningar och har således inte för avsikt att diskutera Sanningen.
Att bara gå runt och rabbla vad som, för mig, är självklart är för tusan inte det minsta kul och framför allt oerhört värdelöst. Det jag verkligen helt och fullt tycker känns alltså för löjligt självklart för att vara värt att yppa. Således tenderar jag numera att uttrycka EN åsikt snarare än MIN åsikt. Jag bara säger någonting helt enkelt. Det kanske låter som ett försök att försvara axlandet av rollen som jobbig “provokatör” som försöker göra sig märkvärdig, eller koketterar med att vara “lite tokig sådär”. Men det är inte på det viset jag menar.
Det jag upplever som vagt eller oklart är helt enkelt det som återstår, när övriga tankar och åsikter redan anses sanna. Det jag yttrar blir således naturligt inte riktiga åsikter, utan jag bara testar nya tankar för att se om de flyger och på vilka sätt en kan säga emot dem på.
Jag vill låta samtalsklimatet vara så pass öppet att en kan låta samtalen utgå från en osäker punkt, för att sedan kunna komma fram till någonting nytt. En lär märka om någonting som sägs tas emot negativt och definitivt om det går att ifrågasätta det. Således kan en få en diskussion värd att ha och upptäcka saker en inte redan visste. Argumenten kan ta slut för någonting en faktiskt trodde på, eller så visar sig den testade tanken vara obestridbar och således rätt. Och oavsett om en kommer fram till någonting eller ej så är det NYTT.
Detta leder emellertid, som tidigare nämnt, möjligen till att jag skapar en bild av mig som just provokatör. Eller möjligen som aningen korkad, naiv eller trångsynt. Jag får kopplas ihop med någonting ofärdigt och möjligen någorlunda provocerande for the sake of att få in något som inte känns dötrist och kvinnor-borde-få-lika-lön-för-samma-arbete-tråkigt.
Att fortsätta gå in på sådana självklarheter känns bara som ett slöseri med tid. Att skriva eller tala argumenterande för en sådan sak eller liknande känns för mig lite som att göra en Justin. Ni vet, ta fem jävla år på sig för att skriva någonting som ska vara personligt och typ “nära hjärtat” och resultatet som kommer ut är “yummy yummy yummy”.
Jag menar inte att en inte ska fortsätta prata om viktiga ämnen, eller för den delen tänka att vi är färdiga i världen bara för att alla i ens inskränkta wokea vänsterkrets tycker samma saker som vi. Men just i den lilla kretsen; kan vi inte bara prata om någonting annat? Och om vi nu ändå ska gå in i det medvetna-bra-superkvinna-träsket, varför inte från någon ny ingångsvinkel? Ett annat perspektiv? Eller varför inte typ GÖRA NÅT för att påverka den rådande situationen istället för att ständigt rapa ur oss våra Goda åsikter till folk det absolut inte kommer påverka åt något håll, eftersom samförstånd redan råder.
Det här är väl en lika ofärdig tanke som allt annat jag någonsin utgett mig för att “tycka”, men hör jag någon sitta på en fest och säga “det är så orättvist att det bara är kvinnor som behöver ta hormonella preventivmedel” eller “jag älskar min menskopp” en enda gång till så är jag fan inte med längre. Åsikten “du är en fitta” är mycket mer intressant och nyanserad isåfall, och jag tar gladeligen emot den efter en utläggning om en ofärdig tanke.
