Att svälta på en öde ö är ingen bantningskur
Det har hänt en hel del oväntade saker i år, men för mig är det ändå årets Robinson som tar priset. Eller snarare det faktum att jag har kollat på årets Robinson. Hade det inte varit för Clara Henrys medverkan hade det aldrig hänt, men nu sitter jag här och har tittat på varenda avsnitt. Jag är i allmänhet positivt överraskad, men egentligen: Vad kan gå fel när man flyttar konceptet Paradise Hotel till en stekande sandstrand? Mindre sex, mindre mat, mer kul. Typ.
Förra söndagen släpptes dock ett avsnitt som gav mig ont i magen. Precis när det ständiga paktandet dragit igång inför kvällens öråd hittade deltagarna en våg. “Gissa hur många kilo ni gått ner, den som gissar närmast vinner schampo”.
Aj fan tänker jag. Det här kommer bli problematiskt.
Jag får rätt.
Det blir fel redan från början. De ska få se sig själva för första gången på en månad. “Är du redo att se ditt nya sexiga jag?” frågar Fabian Thingwall innan han tar bort det stora palmbladet som döljer spegeln. Alla skrattar. Åh vad trevligt de har haft det där på ön och åh vad roligt för dem att äntligen få se hur snygga de har blivit av att inte äta mer än kokosnötter. Efter att ha inspekterat sina nya, smala kroppar i spegeln och gissat sin nuvarande vikt, ställer de sig på vågen.
En del blir lite obekväma och säger att de måste gå upp igen. Andra applåderas. Pratar om hur de hoppas kunna hålla den nya vikten när de kommer hem igen. Det skrattas och uppmuntras och beundras. Det är samma hurtiga stämning som i en reklam för Viktväktarna.
Och det är fullkomligt orimligt.
Att vara med i Robinson kan inte framställas som ett rimligt sätt att gå ner i vikt på. De äter ingenting och att inte äta någonting får aldrig framställas som något annat än farligt. För att det är farligt. Fullkomligt livsfarligt. Men den aspekten verkar TV4 ha glömt bort.
Någon som inte glömt är dock älskade Ragnar Westberg Martinez, som bekymrad säger att det här inte är hälsosamt. “Det här är helt fel sätt att gå ner i vikt på”. TACK Ragnar. En stunds andrum fick jag i mitt växande magont, innan de sorgsna melodier som Ragnars uttalande ackompanjerades med klingar ut. Snabbt klipps det till en deltagare som tittar in i kameran och säger “tack Robinson” för att han gått ner “en veckas förbrukning av smörpaket”.
I en perfekt värld hade det här kanske varit okej. I en perfekt värld hade fokus legat på gissningarna, och det hade varit en oförarglig lek eftersom vikten inte ansetts viktigt (pun intended). I en perfekt värld hade alla deltagare reagerat som Ragnar och fått ont i magen av att ha förlorat så mycket vikt så snabbt, eftersom det tyder på att de utsatt sina kroppar för mer eller mindre tortyr. I vår värld är sättet de diskuterar kring vikten, viktnedgången och i vissa fall hur de ska hålla nämnda vikt när de kommer hem inget annat än katastrof. Ännu ett bevis på grundläggande fel i vårt samhälles sätt att se på mat, vikt och kropp. På hälsa.
Det är där skon klämmer, vid hälsan. Just vid den lilla punkten att de firar viktnedgång efter att i veckor klagat på energilöshet, svaghet och hunger. Eftersom deras kroppar inte orkar. Eftersom de inte äter. En kvalificerad gissning är att samtliga deltagare mått bättre både före och efter sin tid i Robinson. De hade inte en så kallad “god fysisk hälsa” under inspelning. Så hur kan deras viktnedgång benämnas som bra?
Jag kan inte tänka mig ett enda scenario där deltagarnas vikt spelar roll i ett TV-program, eller borde spela roll. Jag bryr mig inte om siffrorna på vågen, vill inte veta. Jag vill få störa mig på deltagare, se intriger och mer eller mindre rafflande tävlingar i fred, utan att ännu en gång få vikthets nerkörd i halsen.
Tack Ragnar för att du sa något. Jag önskar det hade räddat situationen och tagit bort mitt magont, men TV4 berövade mig även den korta glädjen. Jag undrar varför jag är förvånad. Vad kan man förvänta sig från en kanal som just nu rattar den elfte säsongen av Biggest Loser? Det är helt enkelt dags att TV4 byter bana. Fokuserar på annat. Det här håller liksom inte. Släpp kroppshetsen. För att svälta på en öde ö är ingen bantningskur.
