Att se Slowdive var ett svek mot mina tonår
Att man aldrig ska träffa sina gamla idoler har upprepats till döds. I alla fall inom musik verkar detta vara sant, för halvvägs in i spelningen av det före detta shoegaze-bandet Slowdive kan jag inte tänka på annat: hur kunde jag i gymnasiet vara kär i sångerskan Rachel Goswell?
Sedan bandet återförenades och släppte nytt 2017 har de lämnat 90-talet bakom sig och försökt att producera något nytt istället för att vädja till publikens nostalgi, och det ska de ha cred för. De rivande, distade gitarrerna har kastats åt sidan till förmån för ett rent och drömlikt, plockat sound som förenas med Goswells och Neil Halsteads sammetslena röster.
På studioinspelningen är i alla fall den första skivan sedan återföreningen stundvis toppen. Musiken är som bäst under sena promenader hem. Man drömmer sig bort tillsammans med gitarrslingorna, vilka förändras genom repetition, medan Goswells och Halsteads mjuka sång vaggar en till sömns innan ett crescendo river igenom allt och träffar en i bröstet.
Problemet är att bandet inte spelar tillräckligt elegant för att återskapa det live. Deras mest upbeat låt från denna period, Star Roving, börjar starkt men utvecklas till en ganska grötig vägg av ljud. Trummorna och gitarrerna lyckas stundvis greppa tag i uppmärksamheten och bjuda in en till dans, men publiken verkar mest vara i trans av projektionen av abstrakta bilder bakom scenen. Och Halsteads röst låter mer trött än eterisk. Goswell är däremot bättre, men lever inte riktigt upp till tonårsfantasierna.
På liknande sätt hade Slomo och Sugar for the Pill kunnat vara höjdpunkter om bandet bara hade spelat bättre. Det lutar sig för mycket mot video och ljus, snarare än att genom musik vagga in publiken i ett drömskt högre plan. Ordet som kommer tillbaka till mig är ‘ringande’. Den ekande musiken stör, för ljuden tar inte slut. Det finns ingen dynamik här.
Det är lustigt att bandet som avslutar fredagen är samma band som skrev den genredefinierande skivan Souvlaki för trettio år sedan, på vilken låtar som Alison, When the Sun Hits och 40 Days blandar dröm med desperation i en potpurri av tonårsångest. Trots att de låtarna är rörigare och mer släpande har de en dynamik. Tystnaden har en plats, det är inte bara fem–sex minuter av ringande gitarrer som ibland brister ut i ett crescendo av samma ringande gitarrer, fast högre.
När vi äntligen hör att bandet spelar en av sina äldre låtar – Souvlaki Space Station – går den så förlorad i myllret att vi behöver kolla upp vilken låt det är. Sedan slår en till tanke mig: om sångarna Rachel Goswell och Neil Halstead ska vara så här tråkiga borde de istället ha framträtt som sitt andra, mer romantiska och balladtunga band, Mojave 3.
