KULT
Musik
Intervjuer
Listor
Liverecensioner
Recensioner
Litteratur
Intervjuer
Listor
Noveller
Poesi
Recensioner
Opinion
Insändare
Satir
Film
Intervjuer
Listor
Recensioner
Konst
Fotografi
Illustrationer
Intervjuer
Teater
Intervjuer
Recensioner
Annonsering
Redaktion
Om Oss
KULT
KULT

KULT är ett fullständigt obundet, ofiltrerat och oförstörbart nätmagasin. Vi publicerar texter om kultur, konst och allt annat som gör livet värt att leva.

Om ossRedaktionAnnonsering

Vill du skicka en insändare till KULT? Mejla oss på insandare@kultmagasin.se

Vill du komma i kontakt med redaktionen? Mejla oss på red@kultmagasin.se

Ansvarig utgivare: Daria Spitza

ISSN: 2004-4712

© KULT Magasin

Instagram

Facebook

TikTok

Twitter

Spotify

Patreon

RSS

Illustration i svartvitt. En flickas ben och fläta hänger ut ur en portfölj, från benet växer en planta.

Illustration: Mira Larsson

Att leva bakom glas

Att leva bakom glas

jag tror inte på Djävulen
däremot tror jag på bemötandet
av en besviken blick i spegeln
på en blomma som plockats
och sedan rensats från dess kronblad
på en naken och kall kropp
fängslad i en vas av glas


Den osynliga mannen

först stal jag din spegelbild
sen stal jag din skugga
jag skapade dig och du förnekar mig
men jag är ingen Gud som vill bli dyrkad
låt mig vila mina ögon på dig
endast i dunklet av din ignorans finns jag
med säkerhet till
där vårdar jag din unga
glänsande sexualitet
i din illusion
vårdar jag min otåliga hunger
och du kan aldrig vara tillfredsställd
det är sant
du kan aldrig vara tillfredsställd
jag vill alltid ha mer


Moderna tider

hon sitter i sitt flickrum
vecklar ut sig själv i takt
till apokalypsens smekande vingslag
med sockervadd till kamouflage
breder den ut sig över
snart igenvuxna kyrkogårdar
mannen med portföljen
sänker spaden mot marken
tvingar hägringar ur sina gravar
förblindar och planterar en omfamning
i det sviktande gräset
och när hon sitter där i barndomssängen
och slickar socker ur mungipan
byter han ut spaden mot yxan
hugger hennes kropp till virke
bygger sig en tron
av hennes självförverkligande


Mest av allt hatar jag träden

mest av allt hatar jag träden
hur de obrytt
sveper med sina grenar i vinden
hur barken knakar av livstecken
det är vidrigt
med människor som ler
händer som smeker
trottoarer dränkta i
natthimlens
silverfärgade
uppstötningar
du förstår,
jag är inte längre en människa
jag är en dyrk
och värre därtill;
en oanvänd sådan

Texter: Wilma Rüdén

2024-05-05

Insändare
Insändare
insandare@kultmagasin.se
Mira Larsson
Mira Larsson
mira.larsson@kultmagasin.se