Att leva baklänges

När jag fyllde 25 fick jag ett besök hos en astrolog i födelsedagspresent av mina vänner. För att besöka astrologen skulle man gå in bakom ett skynke, där han väntade på en med sitt långa vita hår (ja, detta är helt sant). Trots att det enda han visste om mig var mitt födelsedatum konstaterade han: “Du föddes som en mycket gammal kvinna. Din livsuppgift är att bli tonåring.” 

Ni känner förstås inte mig, men jag kan lova att jag som barn blev så berörd av Edvard Perssons 1930-talshit Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv att jag grät, trots att jag var en femårig stockholmare på 2000-talet, jag fascinerades av renässanskonst och var kär i Gene Kelly. Jag har fått kämpa för att känna mig ung – mitt nyårslöfte som 17-åring var att lyckas känna mig som en 17-åring. I tonåren klädde jag mig enbart i vintageklänningar och lyssnade på Frank Sinatra. Tio år senare känner jag mig betydligt yngre än jag gjorde då. I sommar ska jag tågluffa och kanske tatuera mig (men jag har inte berättat det för mamma än). Men mina komplexa känslor kring vad ålder faktiskt innebär består. Eftersom jag alltid identifierat mig starkt med det tantiga, har jag beundrat och dragits till äldre människor. När jag var riktigt liten tänkte jag på gamla människor som fulla av visdom. De har levt så länge – de vet ALLT, kunde jag tänka. Varje gråhårig person med rullator var ett orakel i mina barnögon. 

Men trots min fäbless för tantkulturen mår jag förvånansvärt dåligt av att höra mina jämnåriga börja prata om att de är gamla. Jag som alltid fascinerats av äldres kunskap, varför skrämmer det mig att tänka på att jag själv ska bli gammal? Kanske är det för att jag förstår att när de pratar om ålderdomen tänker de inte på livserfarenhet och utveckling, de tänker på att stagnera och inte ha några fler överraskningar att se fram emot, eftersom det är det narrativet vi alla matas med. 

”Tiden väntade inte in mig och mina Benjamin Button-gelikar. Vi missade den bekymmerslösa ungdomen, nu är det bara att bita ihop och vänta på artrosen.” 

Det är numera känt att dagens unga är en präktig generation, och ett av alla uttryck för detta är enligt mig det eviga tjatet från 25-åringar om hur extremt gamla de är. Nedan följer några direktcitat från folk som knappt vuxit klart: 

• För två år sen var jag ju ung och pigg, nu orkar jag inte lika mycket. 
• Du kommer förstå när du kommer upp i vår ålder (sagt av en 25-åring till en 23-åring).
• I have one year left. (Uttalat av en 24-årig fransman jag dejtade en gång, på tal om hans kommande 25-årsdag). 

Jag förstår inte brådskan med att bete sig som att man redan ser tillbaka på sitt liv istället för att blicka framåt. Kanske är det ett uttryck för en generation som inte har så positiva framtidsutsikter, eller bara ett symtom på en tidsanda där vi stressar fram allt, även ålderdom. Det framstår hursomhelst extra ologiskt eftersom medellivslängden, i alla fall i Sverige, samtidigt ökar. Och för oss brådmogna barn som har fått kämpa lite för att förstå att vi också kan få slappna av och släppa ansvaret ibland, väcker dessa uttalanden en extra stor sorg. När jag hör den här typen av tvärsäkra konstateranden drabbas jag av en obehaglig känsla av att det helt enkelt är för sent. Tiden väntade inte in mig och mina Benjamin Button-gelikar. Vi missade den bekymmerslösa ungdomen, nu är det bara att bita ihop och vänta på artrosen. 

”Att alltid vara i osynk med sina jämnåriga är ett alldeles eget litet annorlundaskap.”

Ibland tittar jag på gamla klasskompisar som var bäst på att vara vodkaspyende, tuggumituggande tonåringar, och nu är de bäst på att vara förlovade, olivätande 26-åringar, och så kommer deras perfekta liv att fortlöpa, med varje förväntad milstolpe och varje förväntad personlighet i precis rätt tidpunkt, och jag kan inte låta bli att känna en djup sorg och bitterhet. Att alltid vara i osynk med sina jämnåriga är ett alldeles eget litet annorlundaskap. Vi late bloomers springer ivrigt i motvind och ropar till våra gamla klasskamrater: “Nu är vi redo! Nu vill vi leka med er!” Men de tittar på oss med överlägsna blickar och säger: ”Ni kommer för sent.” 

Problemet är att det var väldigt lätt att bli försenad. När jag var 19–22 sa alla hela tiden ”du är såååååå ung, du har all tid i världen”. Men redan vid 23 började det låta annorlunda, och nu får jag ofta höra andra ta det som en förolämpning om någon tror att de är jämnåriga med mina 26 år. Ungdomen varade alltså i tre år. Allvarligt talat – vad är det för fel på vår generations tidsuppfattning? 

Vi verkar idag leva i något slags barnens herravälde, där vuxna känner skam över att de inte är dansande 13-åringar på TikTok. 11-åringar köper rynkkrämer och 25-åringar skrockar åt sin ungdoms snedsteg för ett halvår sedan. Sociala medier exploderar av en hopplös humor som skulle kunna kallas ”jag har inga perspektiv på tid”-humor, och som kännetecknas av att folk ska visa på skillnaderna mellan Millennials och Gen Z (det kan röra sig om något så chockartat som hur man formar ett hjärta med händerna. Gen Z har pekfingrarna neråt, medan Millennials istället håller tummarna neråt. Ja, ni hör ju. Hur ska dessa vitt skilda människoarter, med så extremt många år emellan sig som till exempel… TRE… någonsin kunna samexistera?). 

”Sådär, nu har jag fixat utbildning, ett jobb och en lägenhet. Nu har jag inget mer att uppnå och jag är redo att möta en lika fullkomlig individ som ska ’klicka i mina boxar’.”

Folk älskar att studera allas ålder med mikroskop och peka på varenda miniskillnad. Och det är tydligt att vi förväntas vara fulländade snabbt. Alltför ofta hör man 30-åringar räkna upp alla materiella tryggheter de lyckats säkra för att därefter konstatera ”så nu är man redo att träffa nån”. Det låter verkligen som att de tror att de är helt färdiga som människor, mumifierade i själen, oföränderliga. Sådär, nu har jag fixat utbildning, ett jobb och en lägenhet. Nu har jag inget mer att uppnå och jag är redo att möta en lika fullkomlig individ som ska ”klicka i mina boxar”. Jag ber om ursäkt, men jag spyr. 

Vår uppfattning om tid och ålder har förvrängts till en enda stor missuppfattning grundad i ålderism. Med galna skratt kastar vi vanföreställningar på varandra, vanföreställningar om att vid 25 års ålder är allt roligt slut, vi ska veta exakt allt om hur vi vill leva resten av våra liv, och därefter, marinerade i djup skam, ska vi vada i tristess och hopplösa skämt om att ”den här tanten fattar ju ingenting” tills våra kroppar slutligen får nog och därmed tillåter oss att sluta bete oss på detta självförnedrande sätt. ”Död vid 30, begraven vid 70”, brukade min pappa säga om just detta synsätt. 

Mot bakgrund av denna mardrömslika ungdomsfixering är det nästintill katharisiskt att lyssna på Julia Louis-Dreyfus podd Wiser than me. Louis-Dreyfus (bland annat känd som Elaine Benes i Seinfeld) som idag är i 60-årsåldern, intervjuar kvinnor som är äldre och visare än henne. För ja, där hör ni, alla 27-åringar som tror att ni inte har något mer att lära – till och med när man är 60+ kan man behöva lite goda råd från en 90-åring. Varje avsnitt innehåller djuplodande, underbara intervjuer med legendariska kvinnor såsom Isabel Allende, Jane Fonda och Debbie Allen. Som om inte detta vore nog avslutas dessutom avsnitten med att Louis-Dreyfus ringer sin 90-åriga mamma och berättar om samtalen. 

När man lyssnar på podden blir det uppenbart att livet faktiskt är väldigt långt, om vi har lyxen att få bli gamla. Isabel Allende utbrister med en smittande glädje att hon är så stolt över att ha fyllt 80. Carol Burnett verkar så mycket yngre än varenda åldersstressad 28-åring jag mött här i Uppsala, när hon fnissande erkänner för Louis-Dreyfus att hon känner sig som en 11-åring i sin 90-åriga kropp. Annie Lamott säger i ett av de senaste avsnitten att en människas ”inside person” är alla åldrar vi någonsin varit, och alla vi någonsin kommer att bli. Kvinnorna i podden har livserfarenhet, men de har lika mycket nyfikenhet och ödmjukhet inför det faktum att de fortfarande utvecklas. De inser att de ibland haft fel, och de är öppna för nya förslag. 

Louis-Dreyfus har beskrivit äldre kvinnor som en bortglömd ”naturlig resurs”, och jag skulle vilja stanna lite vid den beskrivningen. Jag undrar nämligen om den i Sverige mycket vanliga och trista traditionen att separera generationer med järnhand kan ha ett (järn)finger med i spelet här. Jag själv slapp faktiskt sitta vid barnbord när min familj hade middag, jag fick vara en del av samtalen och har som resultat alltid sett vuxna och äldre som mina vänner. Men jag har lagt märke till att denna blandning av åldrar ofta anses vara nästan osund. Vi förväntar oss att det alltid finns en ohälsosam, dold agenda om två personer som inte är exakt lika gamla vill umgås. ”Vad gör de här?!” frågar sig ungdomar om de råkar se någon (som ofta inte ens är speciellt gammal) på samma bar som dem. Föräldrar älskar att duka åt barnen för sig och de vuxna för sig, och sedan undrar de varför deras barn inte lärt sig hur man socialiserar. Hur ska de kunna lära sig något när de bara får hänga med andra nybörjare? Fran Lebowitz beskriver det kanske allra bäst när hon i ett av de första avsnitten av Wiser than me konstaterar: ”I always preferred the company of older people because they knew more than me. Why would I want to be around people who knew less?”

Lebowitz citat fångar det vi går miste om i vår ständiga uppdelning av generationer. Vi missar visdom när vi istället väljer att enbart lyssna på föraktfulla 13-åringar som tycker att nyckeln till att bli en bra människa är att köpa rätt sorts skor. Kanske är det just det faktum att jag delar Lebowitzs åsikt, som gör mig så upprörd över att folk som bara varit vuxna i ett fåtal år gör anspråk på en visdom de inte är i närheten av. De tar sin egen stress, klär den i fördomar och kallar den för mognad.

”Självklart är det svårare att njuta av en kaffe med din rasistiska gammelfarbror Karl-Gunnar än med Jane Fonda.”

Kanske bör det nämnas att kvinnorna i Louis-Dreyfus podd förstås alla har en uppseendeväckande intelligens och öppenhet. Självklart är det svårare att njuta av en kaffe med din rasistiska gammelfarbror Karl-Gunnar än med Jane Fonda. Äldre har också mycket att vinna på att öppna sina sinnen för nya intryck som de yngre generationerna kan bidra med. ”Gamla inte till dig”, som den 109-åriga bloggaren Dagny Carlsson sa. Här får vi kanske tolka det där tillgamlandet som den tråkiga sidan av ålderdomen; inskränkthet i stället för visdom.

För det finns en sak som förenar kvinnorna i Wiser than me. De verkar ha blivit sams med sitt eget åldrande och därmed inte gamlat till sig. De har inte heller tagit på sig en skinnjacka i vild panik och försökt lära sig kidsens lingo. De tänker inte så mycket på hur gamla de är – ja, visst kan kroppen ibland påminna dem om det, men inuti har de lärt sig den stora läxan att bara vara människor. Kanske är det först då vi kan bli unga på riktigt. ”It takes a long time to become young”, sa Picasso, och jag förstår honom. 

”Nu verkar hon i stället unna sig både det ena och det andra, exempelvis någon slags blåbärschoklad med marijuana i, som hon gärna äter innan hon ska ligga.”

Och här undrar jag nästan, om allt vi tror om vad som är typiskt ungdomar och vad som är typiskt gamla, egentligen är precis tvärtom? För alla dessa visa kvinnor, som jag nu ägnat två vårar åt att lyssna på, verkar ha slappnat av med åldern. I varje avsnitt frågar Louis-Dreyfus vad de skulle vilja säga till sitt 21-åriga jag. ”CALM DOWN FOR GOD’S SAKE!” utropar Isabel Allende och berättar att hon var fruktansvärt allvarlig och hård mot sig själv som ung. Nu verkar hon i stället unna sig både det ena och det andra, exempelvis någon slags blåbärschoklad med marijuana i, som hon gärna äter innan hon ska ligga (annars kan hon nämligen inte sluta tänka på sina romanprojekt). 

Den där friheten som vi tror ska höra ungdomen till, är den ens möjlig att uppnå innan vi lärt oss lite mer om livet? Kanske kände inte ens de där tuggummituggande tonåringarna att de verkligen kunde slappna av, innerst inne. När vi är unga är vi så idealistiska, så rädda att misslyckas. Vi borde sluta förvänta oss äga en 80-årings tillit. Mycket av ungas åldersnoja beror kanske på den omöjliga ekvationen att detta förväntas vara de bästa åren i våra liv, samtidigt som vi bär hela vår framtid på våra axlar. När vi då inte lyckas njuta av dessa ”bästa år” får vi panik, för om vi inte är lyckliga nu, när ska vi då få vara lyckliga?  

”Att vara gammal behöver inte vara synonymt med att det är kört, så sluta använd det ordet som något slags sadomasochistiskt skämt för att plocka poäng hos ännu mer perspektivlösa tonåringar.”

Det vackra med ungdomen; dess nyfikenhet, dess skratt, dess mentala flexibilitet, kan lika gärna formuleras som ett evigt tillstånd, inte något som ges människan till låns under en mycket begränsad period. Vi behöver inte tvinga oss själva att sluta vara roliga för att vi ska duga som vuxna. För det är just de ovan nämnda aspekterna som gör kvinnorna i Wiser than me så kloka. Det är den vackraste ålderdomen; den som plockar det finaste från ungdomen och bär det inom sig som en blomma i en trygg skog full av uråldriga ekar. 

Jag skulle vilja kedja fast varenda ung vuxen i bekväma hängmattor och tvinga dem att lyssna på Wiser than me, så att de också får inse att man faktiskt inte måste sälja sin själ till tristessdjävulen när man passerat 25. Vi måste förstå att vårt tjat om att man är gammal innan hjärnan knappt växt klart både är pinsamt, perspektivlöst och respektlöst. Att vara gammal behöver inte vara synonymt med att det är kört, så sluta använd det ordet som något slags sadomasochistiskt skämt för att plocka poäng hos ännu mer perspektivlösa tonåringar. Den dag ni faktiskt är så erfarna och kloka att ni har rätt att kalla er gamla, ska ni stolt bära detta epitet och då kommer ni veta att ingen människa någonsin blir färdig. Jag drar mig till minnes astrologens uppmaning; ”din livsuppgift är att bli tonåring”. Kanske är det lättare än man kan tro, om vi bara lyckas CALM DOWN FOR GOD’S SAKE!