Att klandra hiphopen är enkelt – men det är att vara oärlig mot sig själv
Det har väl knappast undgått någon att C.Gambino nyligen mördats, och den maskerade artisten från Göteborg är den senaste i en lång rad av unga svenska rappare som mist livet de senaste åren. I kölvattnet av mordet på C.Gambino får debatten om musikens koppling till vapenvåldet ytterligare ammunition, helt enligt tradition. Men är det musiken som är boven i dramat, eller snarare nedmonteringen av viktiga samhällsfunktioner som skapat parallellsamhällen präglade av hopplöshet och misstro?
Vad skulle det egentligen bli av alla fyrtiotalister när sexikonen Elvis Presley från Mississippi med en fäbless för åderförkalkande snabbmat svängde sina glitterprydda höfter på scen, och vad skulle hända med de godhjärtade samhällskrafterna när band som We Are Satans People och Judas Priest svepte in världen i ett moraliskt dunkel, ovärdigt goda kristna värderingar? Hade det moraliska fördärvet äntligen kommit och var det postmodernismens fel? Om det tvistar de lärde, men en sak vet vi med säkerhet: vatten är vått, det regnar garanterat på midsommar och musiken ligger till skuld för alla våra samhällsproblem.
This ain’t my first rodeo, som jänkarna brukar säga. Googlar man school shooting är chansen stor att Columbine hamnar högt upp bland sökresultaten. Gymnasiet i den sömniga staden med samma namn utsattes strax innan millennieskiftet för en skolmassaker som skulle komma att dominera mediebevakningen främst i USA, men även i Sverige. Columbine blev ett verb, rappare som Tyler The Creator refererar till dådet i sin musik och gärningsmännen fick sina år i rampljuset – de är fortfarande kultförklarade i vissa kretsar och har dedikerade fans som med vördnad ser på gärningsmännens så kallade livsverk som något eftersträvansvärt.
Vadan denna massaker? Var det år av systematisk mobbning och utanförskap som förde de unga killarna samman? Kan vapenlagarna, lika slappa som en omotiverad femtonåring, vara en bidragande faktor? Nej, eller kanske lite. Men mest av allt var det Marilyn Mansons fel. Artisten som anklagades för att ha opererat bort ett revben för att kunna suga av sig själv skulle även ställas till svars för massmord. Hans satansdyrkande musik hade fört två unga killar rätt in i fördärvet och gjort dem till mördare.
Sanningen är såklart en annan, kanske finns den i en gråzon. Om Manson hade varit ensam inspirationskälla för massmördarna torde vi även ha haft en epidemi av självavsugande millennials med alldeles för få revben, och vi kan inte kollektivt prisa gudarna nog för att så inte är fallet. Däremot är det inte konstigt att musiken beskylls för samhällets rättsliga och moraliska förfall. I en svensk kontext är det enkelt att peka med hela handen på Yasin och den numera framlidne C.Gambino och anklaga dem och deras likar för den våg av gängrelaterad brottslighet som svept över vårt avlånga land – men det är att vara oärlig mot sig själv.
Bortom förutfattade meningar och uppviglande medierapportering vittnar textraderna om en dyster verklighet och en stark önskan om någonting annat, ett liv bortom den misär det ofta rappas om. På andra sidan ankdammen kallas det för hood journalism, ett sätt för en annars avskärmad majoritet att få en inblick i vad som faktiskt pågår bortom idyllens havremjölksdränkta gränser. Men i tider av osäkerhet skänker enkla svar på svåra frågor en välbehövlig tröst och skapar en kollektiv syndabock som kan stå till svars för samhällets alla frustrationer. Istället för att peka på en bostads- och arbetsmarknad med höga trösklar för den unga tonåringen med bruna ögon och svart hår, och på de parallellsamhällen som skapats i miljonprogrammen i kölvattnet av en hög arbetslöshet och en successiv nedmontering av grundläggande samhällsfunktioner, är det lättare att smutskasta de människor som försöker göra sin röst hörd. De unga förortsgrabbarna rappar om sina upplevelser, om en verklighet som majoritetssamhället har kunnat vända andra kinden till fram tills nu, när den plankat över tunnelbanespärrarna och knackar på vår innerstadsdörr.
Att först och främst skylla på musiken är dock att göra en halmdocka av rang. Debatten om gängvåldet är i mångt och mycket en samhällelig monolog där aktörerna som drabbas allra hårdast av våldet än en gång blir avvisade och inte tillåts komma till tals, men kanske är det dags att bjuda in till en dialog och faktiskt lyssna på vad de skjutglada hundragubbarna säger? Yasin talar i alla fall klarspråk på Mitt Notre Dame:
Politiker vägrar förstå
Att upplopp och brända bilar har blivit vårat enda språk idag
Givetvis är jag bestämt mot gängkriminalitet, det är en självklarhet. Alla är vi trötta på Kurdiska Räven, Farliga Flisan Sork, Buster Sjörövare och alla de andra busarna i Bamse och tjuvstaden. Det handlar snarare om att förstå genom att aktivt lyssna, om att syna musiken och dess budskap ur andra vinklar. En mans våldsbejakande bars är en annan mans rop på hjälp. Vi har provat att spy galla över musiken, men det funkade varken med Marilyn Manson eller Yasin. Det är läge att prova någonting annat. Att lyssna på vad artisterna faktiskt har att säga kanske inte löser alla våra problem, men det kanske får oss att förstå dem bättre.
