Om ogräs eller icke-gräs
Från barndomens nässelsnår till Deleuze och Guattaris rhizomatiska tänkande. Caspian Florby skriver om växterna vi kallar ogräs och rikedomen i det som växer utanför ordningen.
I trädgården slår ohyran rot. Längs åkrarna, på slätterna, i hagen. Som en brand sprider den sig över landet och tränger bort de goda växterna. Som en sjukdom som pågår under jorden, tjocka rötter spirande ner.
Detta osynliga krig över mark, vildväxt och odling har alltid fascinerat mig. Sedan jag var liten har jag haft en förkärlek för dessa växter som inte får bära titeln gräs. O-växterna och icke-gräset. Ordet ogräs bär med sig samma obehagligt förskjutna effekt som orden onaturlig, omänsklig och odjur. Samtidigt tänker jag att ogräs skulle kunna heta övergräs – på grund av dess överflöd – och därmed även klinga med orden övernaturlig, övermakt, övergiven.
Ogräs har varit ett problem för människan så länge som vi brukat marken. I över tiotusen år har vi slitit i jorden med händer och redskap av trä för att ta den i full besittning. Det var endast i forntidens jägar- och samlarsamhällen vi såg ogräset som skatter. Dessa växter som skiljer sig åt så brett men som alla kallas icke-gräs. Svinmålla, kirskål och våtarv livnärde oss i tusentals år innan vi lärde oss att bruka marken. Näringsrika växter och läkande örter nu nästan utplånade och ersatta av de fåtaliga växter vi ser som enklast att massproducera och sälja. Jag läste nyligen att vi odlar nästan bara sex sorters grödor på de stora jordbruken; de tusentals andra faller långsamt i glömska.
*
Hatet mot ogräset har lika djupa rötter som växterna själva. Till och med i Bibelns syndafall är ogräset ett av de få straff som Adam och Eva fick för att ha ätit av kunskapens frukt. Gud säger: “Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel ska den bära åt dig, och du ska äta av markens örter.” Trots det fortsatte munkar och andra medicinskt kunniga att odla örter som kirskål tack vare deras värdefulla egenskaper.
Bilden av ogräs har för mig alltid varit lika tilldragande som skrämmande. Dessa ovärdiga växter som slår upp överallt om natten när man inte ser, som kväver och blir fler och fler. Som yngre fick jag ofta för mig att de långa nässlorna sträckte sig efter mig, att de ville omringa vårt hus och göra marken obeträdelig. Jag såg dessa mörka växters oavbrutna växande som en hotfull kraft. Det var med förvåning jag lärde mig att även blommor som kamomill, tusensköna och cikoria bär titeln ogräs. Även knölklockan med spirande stänglar bågnande av lila klockor, vars rötter kallas pålrötter, eftersom de sitter hårt som pålar i marken.
*
I Matteusevangeliet säger Jesus: “Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn.” Det går inte att kalla ogräset oskyldigt. Brännässlans styva blad, vassa som tandade knivseggar avslöjar dess onda natur. Samma gäller snärjmåran, vars namn antyder dess illvilja. De fastnar i kläderna, och brännässlan bränns. Ändå har de båda flera medicinska användningsområden. Det krävs bara ett motstånd. Vergilius hade en kosmisk förklaring till dessa motsträviga fenomen. Han såg rovdjuren, torkan och ogräset som gåvor från Jupiter för att utmana människan att genom list och arbete skärpa sitt intellekt och utveckla civilisationen.
Om vi lyfter icke-gräset från en jordlig nivå till ett högre plan kan vi vända blicken mot Gilles Deleuze och Félix Guattaris verk Tusen platåer där de genom naturen illustrerar två typer av tänkande: Det arboreska tänkandet, som liksom trädet och de mekaniska odlingarna fungerar linjärt genom fasta kategorier, och det fria och obundna rhizomatiska tänkandet, som illustreras just genom ogräset. Detta eftersom rotpunkterna hänger samman under jorden utan ett tydligt centrum. Om ett ogräs rycks bort skadas inget av de andra.
I ett försök att bruka detta frigjorda ogräs-tänkande vill jag röra mig ut från närbilden av ogräset till människan som sliter i det. Denna slitande arm blir för mig en mänsklighetens urbild. Det må dock vara så att denna slitande arm inte brukas lika mycket i dag, eftersom det är så många som inte arbetar fysiskt. Egentligen är det kanske mer en personlig urbild, eftersom jag förknippar den starkt med barndomen. Det finns något nästan hypnotiskt i den barnsliga lusten att pressa, trycka eller slita i något som erbjuder precis tillräckligt mycket motstånd innan det ger efter. En primitiv metod till utlopp, urladdning av ilska eller ont.
Trots brännässlans obehagliga uppsyn är en större del av ogräsen mycket vackra: åkertistel, blåklint, förgätmigej. Ett minne då jag känt mig som rikast var när jag som liten fann en skogsglänta övervuxen av harsyra. Jag åt så mycket att det nästan fradgade om munnen. Jag kände mig även rik efter att ha plockat bladen från en penningört, ett annat ogräs som bär myntformade blad. Jag fyllde fickorna och lät dem torka på mitt skrivbord. Länge sparade jag för att en dag kunna köpa ett eget slott. Tyvärr blev dessa aldrig något ekonomiskt stöd, vi brände bladen i en majbrasa.
