Att bevittna våldet – tre verk på REACT
Vi lever i en brytningstid i den globala världsordningen. Det märks även inom scenkonsten. Riksteatern tar sig an den svåra samtiden genom att göra det globala lokalt; med sin REACT-festival har de bjudit in frontfigurer inom den internationella scenkonsten till en rad svenska städer för att konstnärligt belysa den tid vi lever i. Jag gästar festivalen i Göteborg. Programmet skiljer sig mellan städerna, men de tre huvudakterna som även nått Göteborg är föreställningarna ECHO och DARK NOON samt körverket MOTHERS – A SONG FOR WARTIME. Vad rör sig egentligen hos några av de internationellt mest erkända kompanierna?
Första programpunkten är teaterexperimentet ECHO skapat av dramatiker- och regissörsduon Nassim Soleimanpour och Omar Elerian som står bakom världssuccéerna Vit kanin, röd kanin och NASSIM. Varje kväll en ny skådespelare och en ny publik, lika ovetande inför vad som kommer att hända. Skådespelaren, i detta fall Stina Ekblad, ikläds vita strumpor och birkenstocks enligt instruktioner från en AI-röst; vår gemensamma resa kan således påbörjas.
Soleimanpour medverkar själv via en länk från sin lägenhet i Berlin, även han iförd strumpor och sandaler, och samtalar livligt med Ekblad och publiken; allting sker här och nu. De talar om tillhörighet och att hitta hem, han som exiliranier i Berlin, hon som finlandssvensk i Sverige. Ekblad läser med mjuk röst de även för henne okända texterna som dramatikern skrivit om sitt förflutna. ”Years and years of experience in that voice,” kommenterar dramatikern. Onekligen.
Plötsligt är lägenheten i Berlin tom, dramatikerns fru som vi precis fick träffa har försvunnit och med henne alla spåren av deras gemensamma liv. Tid och rum löses upp genom projicerade videoklipp som tar över livesändningen och gestaltar scener ur dramatikers förflutna; det är oklart när exakt verkligheten övergick till fiktion, och fiktionen blev verklig. Produktionsteamet har spelat in dramatikerns ankomst till Stadsteatern som projiceras upp på skärmarna, vi hör hans steg samtidigt utanför salongen. Dörren öppnas, men ingen träder in – ändå känner vi av hans fantomnärvaro. Formexperimentet är teknologiskt överlägset, och möjliggör en ny sorts närvaro i publiken; en medvetenhet om det oersättbara i detta levande nu som vi delar.
I festivalens andra föreställning, DARK NOON, rör vi oss längre tillbaka i tiden; tiden då fattiga, svältande européer anlände i Amerika och koloniserade ”vilda västern”. Det är även historien om västvärldens födelse, såsom vi känner den idag, och de myter den regerande (man frestas säga fallerande) världsordningen byggts på. Bakom produktionen står hyllade teaterkompaniet fix+foxy och regissör Tue Biering, koreograf Nhlanhla Mahlangu samt en ensemble bestående av sju sydafrikanska skådespelare. Historien är indelad i nio kapitel som passande slutar med ”the end of the world”.
I ett omvänt blackface kastar skådespelarna mjöl i ansiktet. Alla tilldelas land i Amerika, alla som är vita förstås. För ursprungsbefolkningen är det skrattretande att man skulle kunna äga land. The Natives möter The Settlers i en uppskruvad fotbollsmatch, som ursprungsbefolkningen överlägset vinner, tills dess att en av nybyggarna tar fram pistolen och börjar skjuta, och skjuta, och skjuta. Härpå följer en mardrömsliknande resa in i den amerikanska historien bestående av guldfeber, folkmord, slavhandel, Coca-Cola-kapitalism och patriarkalt våld.
Scengolvets öppna prärie ockuperas sakta men säkert av Den Nya Världens kyrkor, barer och horhus. Urinvånarna (utvalda i publiken) stängs inne i reservat. Mot slutet reflekterar skådespelarna över deras egna relationer till westernfilmer, och vad glorifieringen av Den Vita Hjälten har inneburit, både som svart och vit sydafrikan. Det koloniala våldets konsekvenser är ofrånkomliga. Föreställningen åskådliggör genom iscensättningen av alla sorters tänkbara våldshandlingar den våldsspiral på vilken den amerikanska drömmen bygger. Den västliga fantasin om ”frihetens land” avslöjas på skickligt vis som en historielös illusion.
Sist ut är körverket MOTHERS – A SONG FOR WARTIME, en stark och vild gestaltning av krigets våld mot kvinnor och barn. På scen står 19 kvinnor från Ukraina, Belarus och Polen i åldrarna 9 till 72 förenat i sång av regissör Marta Górnicka i samarbete med Maxim Gorki Theater. Scenbilderna skapas främst av körens stringent koreograferade formationer och textprojektioner i bakgrunden. Kostymeringen är vardaglig, men tonalt avstämd. Allvaret går inte att ta miste på.
Texterna är en sammanflätning av vittnesmål, ukrainska ramsor, traditionella sånger och politiska utrop. De östeuropeiska folksångerna har en dissonant, melankolisk klang som gör intryck i det övermäktiga körverket. Särskilt drabbande blir det när de sjunger om ryska soldaters användande av systematiska våldtäkter som krigsstrategi och vapen. Kvinnorna betalar priset i det fördolda. Ingen hjälp finns att hämta hos myndigheter som saknar både tid och resurser för att ta hand om deras psykiska men.
”Hälsa, hälsa, hälsa” sjunger kören i ett aggressivt upprepande, snarare påbud än omsorg. Med vacker flerstämmighet attackeras det europeiska hyckleriet – Europa är både blint och passivt inför krigets konsekvenser. Verket är på alla sätt polyfont och rymmer flera olika berättarpositioner inom samma ramberättelse. Några av kvinnorna har flytt ockupation och förföljelse, andra har öppnat sina hem för de skyddssökande; alla drabbas de av krigets obestridliga ingripande i vardagslivet. Sången blir således en gemensam motståndshandling, och ett insisterande på att få ha en röst.
Frågan om berättarpositionen är närvarande i samtliga av festivalens verk. Vem kan säga vad och varifrån kan ens röst bli hörd? Ett verk som MOTHERS – A SONG FOR WARTIME hade inte haft samma slagkraft om kvinnorna valts ut slumpmässigt, det hade snarare blivit ett klyschigt uppspelande av kvinnors generella utsatthet. Den sydafrikanska ensemblen sätter i DARK NOON relationen mellan västvärlden och Afrika i spel genom sin blotta närvaro, samtidigt som Sydafrika bär sin egen koloniala historia inom landet, vilket också tydliggörs inom ensemblen. I ECHO får en ny berättare möta dramatikerns personliga historia varje kväll, samtidigt som hans konkreta erfarenhet av flykt agerar fond för en existentiell vilsenhet. Hur vi bär och förmedlar vår historia blir avgörande för ett möte i nuet.
Verken rör sig mellan dekonstruktion och uppbyggelse; av myter och berättelser, nationers förfall och den personliga erfarenheten. Det globala står i förbindelse till det lokala och vice versa. DARK NOON’s maximalism och MOTHERS – A SONG FOR WARTIME’s minimalism möts i den oförskönade berättelsen om våldets inverkan i människors liv. När man väl fört in våldet i ett samhälle går det inte att upphäva igen, någonting har oåterkalleligt förändrats. Hur vi lever med detta är ingen självklarhet. I bästa fall öppnar konsten upp en möjlighet att reflektera över vår plats i historien, och hur vi ska träda in i den utan att endast bli till passiva åskådare.
REACT Riksteaterns internationella festival skapades i samarbete med Göteborgs Stadsteater, Västerbottensteatern, Östgötateatern samt Riksteaterns regionala och lokala föreningar. Festivalen invigdes på Riksteatern i Hallunda och Stockholm den 23 april 2026 för att sedan turnera vidare till Göteborg, Skellefteå och Norrköping.
