Asta Olivia Nordenhof: ”Humorn uppstår i det trängda”

Min vecka med Asta Olivia Nordenhof har varit kul. Tre av hennes böcker har varit i min väska dygnet runt: diktsamlingen Det enkla och det ensamma, och så romanen Pengar på fickan. Sedan självklart, anledningen att hon befinner sig i Sverige, andra delen i romansviten om Scandinavian Star – Djävulsboken.

Jag anländer till Hotel Esplanade och slås av att jag alldeles för sällan vistas på hotell. Samtidigt undrar jag hur dagens huvudperson trivs här, på ett prestigefullt boende på Strandvägen med tanke på hennes starka kritik mot kapitalism och smutsiga pengar. Det är en banal tanke som jag gärna vill bli av med innan vi slår oss ner. Jag möts av Norstedts representant Lina, en mycket trevlig kvinna, som frågar om jag slipat på min danska. 

Vi går upp för den sammetsklädda trappan och vi slås oss ner vid ett av borden. Där står en kanna citronvatten och några låga bodegaglas. Klass. Efter ett par minuters småprat med Lina om den sinnliga litteraturen kommer Asta Olivia Nordenhof och det är dags att börja. 

Jag frågar vad hon tycker om Sverige och Stockholm, om hon har varit här mycket. Sedan om hon har någon svensk författare hon tycker om.  

– Du sätter mig lite på en svår plats. Det har jag ju, men jag vet inte vem jag vill framhäva. Men jag älskar Selma Lagerlöf.

Jag skojar och säger att det är som att jag kommer från någon nationalistisk tidning som vill prata svenskhet och som har hamnat på helt fel plats. Då skrattar hon gott. Lina, Norstedts pressis, hade lite kort dragit den danska författarinnans schema här i Stockholm. Babel, P1, författarbesök på Kulturhuset, Söderbokhandeln. Intervjuer.

– När jag var yngre trivdes jag riktigt dåligt med det. Att jag skulle gå runt och vara en representant för mig själv. Men sen började jag se det som ett slags skådespel och då blev det lättare. Ett teaterstycke.

”Det jag har lärt mig är att det är livet som bestämmer vad som ska skrivas, det är så det blir möjligt”

Innan vi börjar gå in på det mer aktuella, romanerna och pengarna, vill jag ägna någon minut åt diktsamlingen Det enkla och det ensamma (2015). Jag frågar hur poesin mår.

Hon förklarar att det såklart är mycket med det hon redan tagit på sig, att skriva en septologi. Men att hon fortfarande skriver poesi ibland, och att det säkert kommer en till diktsamling.

– Det jag har lärt mig är att det är livet som bestämmer vad som ska skrivas, det är så det blir möjligt.

I Asta Olivia Nordenhofs böcker finns både humor och ett stort allvar.

– De är helt beroende av varandra. Humorn uppstår i det trängda. Det är en överlevnadsstrategi för karaktärerna. Det blir ett slags erkännande av livets skönhet och oförutsägbarhet.

Varför tragedin med Scandinavian Star blivit så central är kanske ingen gåta, men det är inte heller helt vanligt att relativt smala författare ägnar en stor del av ett författarskap till något så världsligt. Lite som att poeten Anna Axfors skulle skriva sju diktsamlingar om Estonia. Samtidigt är berättelsen om Scandinavian Star helt svindlande. 

– När jag började läsa på om det insåg jag att det i grunden handlade om någon slags ärkekapitalism. Och bland annat handlar serien om hur man kan skriva antikapitalistiskt. 

Ja, Djävulsboken inleds med ett slags poetiskt manifest om hur man kan älska kapitalismen, där hon även ger uttryck för ilskan som genomsyrar skrivandet. Ilskan över synen av planen på himlen efter pandemin, om Columbus “upphetsning över sitt potentiellt vansinnigt lukrativa kontrakt”. Ilskan och patoset är direkt och skoningslöst.

”Jag tror inte att det var min tanke att bli författare när jag började skriva, jag ville bara skriva”

Vi kommer in på den politiska litteraturens status. 

– Litteraturen var kanske en plats för det existentiella… Det var det som skulle behandlas rent estetiskt. Vad fan det existentiella nu är. Men det var i varje fall inte det politiska. Samtidigt vill jag inte skriva propaganda.

Hade så varit fallet hade Asta Olivia Nordenhof nog inte blivit så pass hyllad. För det politiska är absolut politiskt, men det är också ett grepp för att uttrycka det konstnärliga, precis som barndomen eller den allmänna ledan. Hon verkar lite osäker på hur hon ska positionera sig. Hon säger att hon inte riktigt vet själv vad som är vad. Jag lyfter när hon i Pengar på fickan skriver: “Kapitalismen är en massaker. Men vi är levande och kan avveckla kapitalismen.” 

– Det får lite vara konstens plats. Det är en enkel politisk analys. Straight.

Kanske bekräftar det min känsla av det inte är så enkelt som att man antingen skriver politiskt eller opolitiskt. Vissa delar i hennes texter påminner lite om Michel Houellebecqs Hålla sig vid liv. En författare som absolut kan benämnas som politisk, men på ett väldigt annorlunda sätt. I denna essä skriver Houellebecq bland annat om att undvika arbete för att främja det konstnärliga uttrycket. Även Asta Olivia Nordenhof återkommer till arbetet, ofta med ett inte helt okritiskt tonläge. Jag frågar henne hur hon ser skrivandet som arbete.

– Jag har också varit villig att arbeta och funnit mening i det. Samtidigt har jag alltid haft med mig att skriva, att skapa andra värden. Jag tror inte att det var min tanke att bli författare när jag började skriva, jag ville bara skriva. Jag vet inte varför. Nu är skrivandet mitt jobb, det jag ska tjäna pengar på, men det kan inte heller komma därifrån.

Du skriver också mycket om smärtan i skrivandet, och du har tidigare pratat om skrivkramp.

– Jag tror också att det är smärtan som driver lusten. Smärtan gör att jag kan stanna kvar i det jag skriver, på ett nästan orimligt sätt.

Hon beskriver att det nästan kan uppstå en lycka av att skriva smärtsamt. “I verkligheten blir jag lycklig.” Jag tycker alltid det är intressant att fråga om konstnärer av olika sort skapar för sig själva, eller om det finns en tanke på en publik.

– Det finns alltid en föreställning om en motsats. Annars blir det svårt. Att vara på väg åt fel håll i en text är att känna en frånvaro av energi.

Så, vad tycker du om att Sveriges herrlandslag har anställt en dansk förbundskapten?

– Er det sandt? Det ved jeg ikke meget om.

Jag stänger av bandaren som är min mobil. Sedan frågar jag om hon kan ge en liten tease vad tredje delen i sviten om Scandinavian Star handlar om. Det kan hon, men det är mellan mig och henne.