Ash Olsen: ”Jag älskar allt som får mig att känna något”

Ash Olsen är en lovande hiphop- och R&B-artist som fått ett genombrott i grannlandet Norge efter sin EP ASHY, och två år senare är hon aktuell med sitt debutalbum. Golden Child, som kommer ut idag, är ett personligt och fritt album som ger en panoramabild av artisten och visar hela hennes musikaliska palett, där hon bryter med hiphopen för att ge sig ut på mer experimentell mark.

Vi träffas på ett videosamtal för att prata om det nya albumet. Ash är väldigt lugn och inbjudande. Hon sitter i ett rum som ser ut att vara hennes studio.

Först och främst – grattis till albumsläppet! Hur känns det?

– Tack så mycket! Det känns bra att äntligen ha fått ut albumet. Det har varit en lång process på runt 3-4 år. Jag började skriva det när jag träffade min producent Maltinh0 på Limpi. Vi har gjort mycket låtar ihop, varav flera inte ens skulle vara med på detta album. Men de blev leakade och fick bra respons, så de fick vara på albumet ändå.

När började du skriva musik?

– Jag har skrivit musik ända sedan jag var 13 år, så 10 år nu.

Har du alltid sysslat med rap?

– Det är vad jag började med, och på senare år har jag utforskat många andra ljudbilder. Jag har inkorporerat mer sång, och blandat ihop sång och rap över olika typer av beats. Jag gillar att vara mångsidig i min musik, och föredrar att inte ha några begränsningar när jag är i studion. Jag älskar alla typer av musik!

Finns det något som du dras till mer?

– Ja, allt som får mig att känna något, vare sig känslan är självsäker, glad, ledsen – jag älskar allt som får mig att känna något.

Okej, så det finns en känsla du tenderar att återskapa mer i din musik?

– Ja, jag dras definitivt mer till känslan av att relatera till något som är svårt att prata om. Det vackra med musik är att jag kan lyssna på en låt och tänka att “det här är ju exakt vad jag känner”, även om jag inte kunnat sätta det i egna ord. Jag antar att jag är mer dragen till känslosam musik – musik som får mig att tänka.

Har du alltid skapat sådan musik?

– Definitivt inte i början. Jag pratade om kvinnor och om att festa, och jag gjorde det länge *skrattar*. Jag kände att det var svårare för mig att vara känslosam, att vara real. Det är läskigt att veta att en låt kommer att komma ut och alla kommer att höra den. Du känner dig naken då. Det var inte förrän för fyra år sedan som jag började öppna dörren och vara mer känslosam i musiken. Nu njuter jag av det, jag känner mig väldigt säker i att skriva om mina känslor nu.

Fanns det något som utlöste detta skiftet för fyra år sedan?

– Jag tror nog att jag växt upp, och att jag varit med om saker. Jag behövde en viss typ av outlet och höll tillbaka från att skriva om dessa saker ett tag. Men sedan bestämde jag mig en dag för att bara testa, och det kändes bra!

Minns du din första “real” låt då?

– Ja, men den var sämst. Den är död och begravd. Den hette “Can’t do this anymore” eller något. Den var så bokstavlig och ärlig, och den sög. Den var inte välskriven.

Och jag antar att du aldrig släppt den?

– Oh, hell no!

Ditt nya album heter Golden Child – finns det någon särskild mening bakom namnet?

– Ja, jag är en väldigt spirituell person, och en dag hade jag en läsning med en fantastisk kvinna som jag gillar att kalla min spirituella guide. Hon drog ett kort på mig och sa att jag var ett Golden Child. Jag tänkte “vad fan är det?”, och hon berättade att det är en grupp människor som kommer till jorden för ett väldigt specifikt uppdrag. Oftast känner de sig ensamma eller utanför, och livet för dem kan vara väldigt tufft, fram tills att de hittar vad de behöver göra i livet. Det fick mig att tänka på hur det förklarade en del av vad jag kände under min uppväxt. När jag väl skulle ge albumet ett namn så kom jag alltid tillbaka till namnet Golden Child, och jag tyckte att det var ett coolt namn, så det fick bli namnet på albumet.

När var mötet med denna spirituella guide? Var det under skrivprocessen?

– Ja, det var två år sedan. Det är coolt att namnet har en liten berättelse som känns kopplad till albumet.

Kan du säga något om Golden Child:s berättelse då?

– Det är en svår fråga för att albumet rymmer många olika historier och musikaliska inslag. Jag känner att albumet speglar min mångsidighet, att jag har kul i studion och är mig själv. Det syns att jag har vuxit från den första EP:n, även om det finns hintar från den Ash där med.

Vad är skillnaden mellan Ash från första EP:n och Ash idag?

– Jag är mer ärlig och real.

Betyder det att du inte gör låtar om kvinnor, alkohol och festande längre?

– Det finns definitivt inslag av det där kvar, speciellt med tanke på att jag suttit med albumet ett tag, men på detta album hörs det tydligt att jag experimenterar mer. Att jag går mot nya riktningar.

Känns det läskigt att våga experimentera på en debut, såsom du gör med detta album? 

– Ja, det är klart att det gör. Samtidigt har jag suttit på de här låtarna länge, så nu är jag bara taggad på att släppa dem. Jag känner mig redo. 

Din spirituella guide, mognaden du upplevt under senare år, din uppväxt, och att vara en Golden Child. Ryms allt detta på albumet?

– Det jag pratar mest om är situationerna jag varit med om de senaste åren, hur jag känt under vissa situationer. Jag tror att det hörs på albumet hur jag överdriver vissa grejer, uttrycker mig själv, hur jag är petty även om jag är förstående på djupet.

Finns det någon specifik låt som du tycker lyssnarna bör lägga mer uppmärksamhet på?

– Ja, låten Low är faktiskt min favorit. Den öppnade många dörrar för mig. Jag minns känslan jag hade när jag skrev den – jag fick gåshud för att låten beskrev exakt det jag kände. Jag kunde inte ha gjort den på något annat sätt, och jag har mycket kärlek till den låten – den fick mig också att utveckla mitt konstnärskap och musikskapande, och lärde mig att skapa mer känslosam pop. Jag visste inte att jag var kapabel till det, men sen kändes det bra och jag kände för att experimentera mer med det soundet.

Varför tror du att låten blev så?

– Jag var i ett förhållande som höll på att ta slut, och tjejen jag var ihop med var på en väldigt mörk plats – mycket ångest, mycket depression. Det tog kål på förhållandet, och vi visste att det inte fungerade riktigt. Ändå var det svårt för mig att se henne i det skicket, vetandes att det fanns absolut ingenting jag kunde göra åt situationen – hon behövde själv ta sig ur det. Det var bara ledsamt, och att skriva om det var naturligt för mig. När jag väl skrev Low var det som att en vikt lyfts från mina axlar, på sätt och vis.

Ja, mycket konst kommer från sorg. Varför tror du att det är så?

– Jag vet inte, det handlar väl om real shit som påverkar dig. Jag övertänker väldigt mycket, så när jag väl får utlopp för de tankarna och känslorna blir det skönt. Jag är inte en person som pratar mycket och jag är väldigt lowkey av mig, så musiken ger mig en möjlighet att uttrycka vad fan jag vill. Det känns jättebra.

Är det en anledning till varför du skapar musik?

– Det är det på ett sätt, men det är också att jag blivit förälskad i att rappa. Det får min själ att blomstra. Så ja, första låten jag skapade var sämst, men det var kul att göra den!

Har du haft någon idol som du inspirerats av?

– När jag var ett barn var Michael Jackson min idol – jag hade en hatt, en handske och allting, och jag var besatt av honom. När jag var 13 blev jag introducerad till hiphopen och jag tyckte att det var väldigt coolt – låten Only God Can Judge Me av Tupac var min favoritlåt, och jag lyssnade på den kanske 100 gånger per dag. En dag i bilen bestämde jag mig för att testa rappa för skojs skull, och det var första gången som jag rappade.

Hur har albumets skapandeprocess med Maltinh0 gått till?

– Som sagt så träffades vi på Limpi, och vi jobbade tillsammans någon gång under den andra veckan på ett grupparbete. Sedan dess har det varit game over, och vi har jobbat ihop hela den tiden. Han är som min bror, och vi har en vacker relation till varandra. Ibland är vi i studion, Malte skriver ett par ackord, och sedan känner jag för att hoppa på micken och freestyla och få ner melodier. Vi håller på så, sen tar vi det som låter bra.

Skulle du säga att ert sätt att jobba är rikt på improvisation?

– Ja, definitivt. När jag är i studion är jag fri – när jag skriver, när jag spelar in.