Årets bästa album – 2021
2021 har varit en berg- och dalbana. Det vet vi. Så ska vi istället skippa skitsnacket och fokusera på det viktiga? KULTs musikredaktion har snackat ihop sig, röstat och kommit fram till årets 50 bästa album. Debuter som fångat vår uppmärksamhet, återkomster som förgyllt året med sin närvaro och projekt som vidgar de existerande musikaliska vyerna. Men vilka är de då?
50. As Days Get Dark – Arab Strap
Chockerande, obehagligt mörkt och smutsigt – det finns många ord som beskriver Arab Straps comeback-album As Days Get Dark. Med vrickad ironi målar sångaren Aidan Moffat fram miljöer och vinjetter kantade av dekadens, samtidigt sammanstrålas detta med en otroligt välproducerad och luftig instrumentation. Resultatet är atmosfäriskt, vågat och vackert i all sin fulhet. Trots att As Days Get Dark är indieduons första album på 16 år låter de så pass sammansvetsade att man aldrig hade trott att de gick i en så lång dvala.
Robin Andersson
49. Shelley FKA DRAM – Shelley FKA DRAM
Under maj månad fick vi nöjet att ta del av Shelley FKA DRAMs återkomst till musiken efter en fem år lång paus. På det självbetitlade albumet utstrålar DRAM en öppensinnad sensualitet, en utveckling som visar på sångarens musikaliska mognad. Med sällskap av några av R&B- och soulvärldens ledande figurer, som H.E.R., Summer Walker och Erykah Badu, har han skapat en kärleksbubbla som återspeglar kärlekens beroendeframkallande effekter.
Nardos Tekle
48. Slay – Mia Maria Johansson
Mia Maria Johansson har länge varit aktiv i Stockholms alternativa musikliv i band som Snake och Meine Kleine Deutsche, men i år intog hon scenerna i sitt eget namn med sitt första soloalbum, SLAY. Musiken rör på new wave-spektrat, men är också helt egen i sin kombination av rå punk, indierock och synt med Johanssons kaxigt oslipade sång i fokus. Det är en riktigt stark debutplatta som pyr av den råa energin från stadens undergroundscen.
Fanny Betnér
47. Iceage – Seek Shelter
Danska postpunkarna Iceage har under sina tio år som band lyckats föra hardcorepunken långt utanför den ursprungliga scenen och blivit ett staple för den hårda alternativa musiken världen över. På Seek Shelter har bandet lyckats utveckla sitt redan breda sound till att täcka allt från arenarock från 70-talet med attityden av brittisk anarkopunk, till vad som närmast kan liknas vid en dansk Joe Strummer. Det diktas och dönas. Med Seek Shelter är allt som vanligt, men på ett helt nytt sätt.
Gustav Stjernkvist
46. Something For Thee Hotties – Megan Thee Stallion
Den enda i år som lyckas med bedriften att placera sig på vår topplista över årets bästa album två år i rad är Megan Thee Stallion. Förra året med debutalbumet Good News, i år med en fascinerande samling byrålådsbangers som slår allt för hårt för att inte hyllas. Det är bara att förundras över Megans känsla för att bygga hits runt tunga basgångar och 90-talsosande beats och flow. Men framför allt det förstnämnda.
Theo Hafström
45. By The Time I Get to Phoenix – Injury Reserve
Jag såg ett missnöjt Injury Reserve spela på Brillo hösten 2019. Det fanns ingen scen, inga vettiga högtalare. Istället fanns det utrymme för experimentering, och det DJ-set de levererade den kvällen utgjorde grunden till arbetet med årets absolut märkligaste hiphopalbum. By The Time I Get To Phoenix är tillägnat medlemmen Stepa J. Groggs som gick bort förra året. Trots det präglas hela albumet av honom och hans frånvaro. Det är klaustrofobiskt, den kusliga produktionen och Ritchie with a Ts febriga rappande tycks konstant bottna i sorg. En våldsam sorg. Och ibland hör vi Groggs. Som om alla beats vore hemsökta.
Andreas Hörmark
44. The House is Burning – Isaiah Rashad
Isaiah Rashads album The House is Burning är ett projekt som många hiphopfans aktivt väntat in. Lyssnaren får ta del av av de lena övergångarna, en enkelhet utan dess like samt influenserna från allt mellan R&B till southern rap. Trots att albumet har en konsekvent ljudbild lyckas Rashad locka med en balansgång mellan det gåtfulla och det relaterbara i låttexterna.
Nardos Tekle
43. SHILOH: Lost For Words – John Glacier
John Glacier debuterade under året med skivan SHILOH: Lost For Words som verkligen slog som ett gömt underground-guldkorn. SHILOH är beatdriven, med Glacier sjungandes och rappandes över post-future beats som sträcker sig från atmosfäriska, till dansiga, till ballad:iga. Den övergripande röda tråden är den distade lo-fi-estetiken kombinerad med Glaciers kaxiga brittiska uppträdande.
Artistens skivbolag PLZ Make It Ruins, drivet av Frank Ocean-associerade Vegyn (som också skött en stor del av produktionen på skivan), etablerar sig med släppet som en label där bubblande talang från Storbritannien och genrebrytande elektronisk musik belyses med en intensiv, men omtänksam känsla.
Charles Lundman
42. Sort Stjerne! – ShitKid
När man frågar sig vad som hände med rockens position som världens dominanta populära genre, leder de flesta tankebanorna till det simpla svaret: De flesta band låter tyvärr inte som ShitKid. Det svenska bandet har på Sort Stjerne! lyckats låta lika autentiskt punkiga, råa och äkta som de mest absurda videorna man kan hitta på legender som GG Allin. Skivan leker med punk, minimalism, DIY-produktion, och medan den förvisso tar många svängar in i djupt, oslipat lo-fi territorium, lyckas Shitkid ge oss en energi som får kontemporära traditionella rockakter att kännas som tråkiga konstverk i ett mediokert museum.
Charles Lundman
41. I Know I’m Funny haha – Faye Webster
Faye Websters fjärde album I Know I’m Funny haha genomsyras av anekdoter ur ett förhållande: stela familjemiddagar, att flytta ihop och allt småbråk som uppstår mellan två partners. På papper skiner de tragikomiska texterna igenom, ibland så pass att det framkallar ett skratt eller två. Andra gånger sjunker textraderna djupare in i hjärtat, plötsligt är det inte lika lättsamt och när Faye sjunger ”I’m loneliest at night, after my shower beer / And I’ll go to sleep without turning the lights out, Pretend like somebody’s here” känns det fel att skratta.
David Brignoli
40. The Fool – Bladee
Halvvägs igenom The Fool sjunger Bladee ”Visualize your change and then go to that place” vilket är något han förverkligar med varje projekt. På artistens senaste album smälter han samman syntpop och EDM med det familjära Drain Gang-soundet och resultatet är hans mest trallvänliga album hittills. The Fool är fyllt av minnesvärda melodier som tillsammans med den autotune-dränkta sången och Bladees innovativa skapande gör albumet till ett av årets mest underhållande projekt.
David Brignoli
39. Leylas World – Ant Wan
När Västeråsrapparen Ant Wan släppte EP:n Wow i början av 2019 sögs han snabbt upp i den svenska hiphopscenen. Det melodiska flowet, texterna som växlar mellan djup och yta, den finkänsliga experimentation ihop med den råa, genren trogna framtoningen – Ant Wan har samlat sina styrkor från tidigare släpp och levererat dem träffsäkert på Leylas World. Det är kaxigt och polerat, men också sårbart och rostigt. Som på spåret No Love där raderna “Mina föräldrar bruka plocka pant / Nu de kan resa runt och koppla av i varje land” rappas över ett trappigt, Drake-esque beat. Med Leylas World visar Ant Wan hur svensk hiphop 2021 låter i sin allra bästa tappning.
Daria Spitza
38. Drunk Tank Pink – Shame
Ångvälten Shame gjorde sin succé till debutalbum fullkomlig rättvisa när de tidigt i år följde upp den med Drunk Tank Pink. En skiva, som bandet förklarade för oss, föddes ur tystnaden som uppstod efter den hektiska livsstil som följde med bandets blixtsnabba nedslag bland världens punkelit. Här är likväl komplexiteten i låtarna och det melankoliska fotavtrycket av isolering lika påtagligt som bandets förmåga att arbeta med humor och samtidigt leverera käftsmäll på käftsmäll till låtar.
Gustav Stjernkvist
37. Rathana Club – Daniela Rathana
Daniela Rathanas debutalbum går att likställa med en inbjudan till dans och festligheter. I Rathana Club delar sångerskan lekfullt med sig av sin fjortispräglade uppväxt, bland annat genom färgstarka referenser till läppglans, wickr och g-strings. Spåren diskuterar allt från kärlek och vänskap, till destruktiva förhållanden och svekfullhet; ämnen alla kan känna igen sig i. De stundtals tunga ämnena lämnar knappt någon plats för ältande eller vemod mycket tack vare Rathanas obrydda attityd, men också genom dess muntra popmelodier. Rathana visar framfötterna som den R&B-diva hon är och ger oss en av årets mest intressanta svenska debuter!
Zejneb Rauf
36. För Allting – Makthaverskan
En vis person sade en gång att man aldrig ska rubba ett vinnande koncept. Det stämmer. Ibland. I Makthaverskans fall har det alltid gjort det. Så när bandet släppte sin fjärde fullängdare, För allting, lät det knappt som om det var fyra år sedan sist vi fick höra något från bandet, även om det nu är ett mognare och mer erfaret Makthaverskan vi pratar om. Smådeppig, göteborgsk dödspop som ändå på något sätt lyckas skapa en kontrast till den salta luft och gråa betong som staden annars erbjuder, har alltid varit bandets starkaste kort. Må de aldrig släppa det.
Gustav Stjernkvist
35. OH NO – Xiu Xiu
Det experimentella bandet Xiu Xiu släppte sitt första album Knife Play år 2002, och har sen dess fortsatt trotsa och överraska musikvärlden med sitt experimentella sound. Albumet OH NO består av 15 väldigt spridda låtar med ett antal samarbeten med artister som Sharon Van Etten och Chelsea Wolfe. Albumet är som en godispåse där man sticker ner handen ovetandes om vad man kommer få. Från ambienta ljud till skrällig punk, från omfamnade lugn till organiserat kaos. Xiu Xiu tänjer på gränserna och i albumet I sprängs de helt.
Allis Sääsk Berglund
34. if i could make it go quiet – girl in red
Sex, kärlek och tvångstankar – girl in reds debutalbum slår in tonårslivets frustrationer i en rivig, intensiv popförpackning. Psykisk ohälsa är ett närvarande ämne genom hela albumet och råa bekännelser och reflektioner vävs in i välformulerade rader och imponerande poprockiga produktioner. I skapandet av if i could go quiet har girl in red grävt där hon står och skapat ett album som personifierar tonårstiden och visar den i dessa sanna form: som en tickande bomb av ilska, åtrå och förvirring. girl in red fångar oss i det ständigt omväxlande åskväder som omger tonåren och ger oss ett debutalbum som är ärligt, karaktäristiskt och precis lika explosivt som tiden det behandlar.
Daria Spitza
33. HEY WHAT – Low
Med nästan 30 år i bagaget fortsätter Low att expandera sin djupa diskografi med albumet HEY WHAT. Den här gången har de lyckats skapa en ljudbild som kläs av ett kaotiskt, mörkt och förvrängt noise som vävs samman med paret Alan Spearhawks och Mimi Parkers glasklara stämmor och änglalika harmonier.
Lyssnaren utmanas att kasta sig in i ögat av en explosiv ljudstorm och ta sig ut på andra sidan med parets röster som ledande ljus i mörkret. HEY WHAT är inte bara ett av Lows bästa album hittills, det är också en av de mest unika och känslorika lyssnarupplevelserna i år.
Robin Andersson
32. An Evening With Silk Sonic – Silk Sonic
När nyheten kom om att vår tids coolaste artister Bruno Mars och Anderson .Paak skulle gå ihop och bilda en duo kändes det som årets största musikaliska välsignelse, och med facit i hand överträffades förhoppningarna. Som Silk Sonic bjuder duon på lekfull funk och mysig soul. Textförfattandet, sångstilen och den kyliga produktionen gränsar nästan till att uppfattas som en parodi av 70-talet, men hamnar på rätt sida av gränsen mycket tack vare av Mars och Paaks autentiska och coola framförande av låtarna. Bubbel och glitterregn i ljudformat!
Zejneb Rauf
31. Blue Weekend – Wolf Alice
När KULT intervjuade Wolf Alice inför släppet av Blue Weekend beskrev de albumet som deras kärleksverk. Som lyssnare går det inte att förneka att detta är kvartettens mest förfinade platta hittills. Poprock möter shoegaze och akustiskt möter elektroniskt i en instrumentation och produktion som är lika elegant som den är gåshudsframkallande. Ellie Rowsells sångröst är fenomenal vare sig det är på låtar som den bedårande vackra Last Man on Earth eller den maniska Play The Greatest Hits. Genom samtliga elva spår rör sig Wolf Alice sömlöst mellan det sköra och storslagna på ett sätt som lämnar en i total vördnad.
Robin Andersson
30. Gold-Diggers Sound – Leon Bridges
Less is more är ett motto som Leon Bridges följt på sitt andra album Gold-Diggers Sound, som avslöjar sin komplexitet en sång i taget. Briljansen må vara en aning skymd bakom albumets enkla och avskalade fasad, men ändå lyckas artisten att fånga intresset. När Bridges väl har ens uppmärksamhet når hans melodier hela vägen in till själen – och det känns nästan drömlikt. Som på spåret Motorbike, som samlar på sig ett rikare soniskt bagage för varje vers – något som gynnar slutet, när Bridges återkommer till en av de tidigare versraderna: ”We don’t stop but the time do”, som denna gång låter ljuvare än innan. Skillnaden är minimal, men det är just där som Gold-Diggers Sound finner sin charm – ett penseldrag i taget, avslöjar den sin skönhet.
David Brignoli
29. Magic Still Exists – Agnes
2021 utstrålar Agnes karisma, andlighet – och en oundviklig ambition. En ambition om att skapa en fristad där det är okej att vara den man är, att inte veta vem man är och att inte veta var i livet man är påväg. Och det är sannerligen vad hon lyckats med på Magic Still Exists.
Det är disco, ABBA i dess glammigaste slag och en soulfylld stämma som tillhör en artist som efter många år hittat sitt kall. Singlarna Fingers Crossed, 24 Hours och Here Comes The Night kan vara den starkaste trion av singlar som svensk pop har fått uppleva på väldigt länge, och kompletteras av mer direkta discoreferenser på albumet. Under slutballaden tillika titelspåret serveras vi albumets tes, och Agnes övertygar till 100% om att magi är på riktigt – åtminstone av hennes musikaliska briljans att döma.
Theo Hafström
28. Friends That Break Your Heart – James Blake
James Blake har alltid varit producentvärldens boy with emotions. Uttrycket till trots har han alltid vetat hur man klär in nakna, fula känslor i en snygg, sömlös förpackning och skapar låtar som känns och imponerar på samma gång. På Friends That Break Your Heart gör han inte nödvändigtvis annorlunda – han gör det bara ännu bättre. Med väl utvalda features och texter som är ärligare och skörare än någonsin har han skapat ett album som turas om att vagga in och bränna till, klappa en på kinden och sedan hugga till.
Albumet flyter mellan genrer, låter Blake ta olika skepnader i ljudlandskapet han byggt. När samarbetena ges utrymme blir han till trädgårdsmästaren som skymtar i bakgrunden, som planterar trädgårdens rosor men också värnar om att de växer taggar. På de personliga, mer intima spåren, träder han fram i solljuset, blottar den sargade huden. Albumets största styrka är modet att inte väja för det fula– skuld, skam och sårade känslor är det som gör att albumet briljerar mellan de välproducerade tonerna.
Daria Spitza
27. Valentine – Snail Mail
Valentine är fullsmockat av breakup-anthems: Från det explosiva titelspåret till mer avskalade låtar som Light Blue där Lindsey Jordan (personen bakom monikern Snail Mail) sjunger om allting som kretsar kring ett hjärtskärande uppbrott.
Den efterlängtade uppföljaren till hennes indieklassiker Lush stoltserar med stora framsteg, soundet är mer precist till följt av ett mer nyanserat textförfattande. Narrativet hoppar fram och tillbaka: ”Eleven months and still / Some nights I reach for you like you’re beside me” och likaså gör även känslorna, en tillfällig längtan skiftar till förakt och sen tillbaka. Slutserenaden Mia avslutas i en bitterljuv anda – hon väljer att gå vidare, fortfarande hjärtekrossad och kär. När hon senare sjunger ”Mia, don’t cry, I love you forever / But I gotta grow up now” finner hon äntligen styrkan att ta sitt första steg, oavsett hur litet eller stort det må vara.
David Brignoli
26. Heaux Tales – Jazmine Sullivan
Jazmine Sullivan har fyra välproducerade album under bältet och associeras starkt med sitt historieberättande och sin förtrollande röst – och albumet Heaux Tales är inget undantag i denna mening. Lyssnaren får ta del av sångerskans reflektioner om sex och kärlek, och Sullivan tar oss på en resa genom de toppar och dalar som kommer tillsammans med det. Att R&B-sångerskan även kompletterar albumet med olika kvinnors egna berättelser i samband med spåren adderar till albumets redan starka narrativ. Med varje vacker, kraftfull ton från Sullivans mun faller man djupare in i känslan bakom varje ord.
Nardos Tekle
25. SCENER – Mona Masrour
Sveriges R&B-scen växer sig starkare och starkare för varje år, och en som stått längst fram i rampljuset är Mona Masrour. Årets nykomling på Grammisgalan 2021 väjer inte blicken en enda sekund för visionen om modern R&B på svenska, och debutalbumet SCENER ger en uppfriskande blick in i Masrours kärleksliv.
Även om albumet domineras av den bländande fräscha produktionen på bland annat EASY med L1NA och TAR D PÅ MIG med GULEED, balanseras det snyggt upp med stämningsfulla pianon och lugna gitarrer på FÅNGA MIG EN GÅNG TILL som gästas av Mazzo respektive EXCLUSIVE med 1.Cuz. Samarbetena är många, men i centrum står Masrour med sin obesvärat ljuva ton.
Efter Cherries gradvisa inträde i den breda sfären kommer svensk R&B fortsätta blomstra, och som det ser ut nu är Mona Masrour den självklara frontrunnern.
Theo Hafström
24. SOUR – Olivia Rodrigo
Olivia Rodrigo gjorde årets kanske mest omtalade debut med albumet SOUR, och i ren Taylor Swift-anda baseras albumet på tonårskärlek och hjärtekross. Singeln drivers license blev, med dess inte så subtila pikar, startskottet för ett helt år av analyser och spekulationer kring triangeldramat mellan Rodrigo, ex-pojkvännen Joshua Bassett och väninnan Sabrina Carpenter.
Känslan av svek är den gemensamma nämnaren i albumets alla spår, men skildras i olika former under färden. Rodrigo utforskar Paramore-inspirerad poppunk i good 4 u och brutal, såväl som mjukare ballader och nerskalade produktioner i bland annat traitor och favorite crime. SOUR har utan tvivel varit en definierande faktor i årets populärkultur.
Zejneb Rauf
23. Blue Banisters – Lana Del Rey
Blue Banisters är Lana Del Reys andra album för 2021. Medan kritikerfavoriten Chemtrails Over The Country Club har en vilsam puls och en fläckfri skönhet har Blue Banisters en råhet och värme som överrumplar. Albumet är Lanas mest experimentella hittills, såväl i sound som i tematik, och visar hur Lana ser ut när ridån har gått ner efter scenshowens slut, när konfettin klär marken och vardagen kryper in under huden.
På Blue Banisters tillåts ytan att krackelera, såväl bokstavligt som bildligt. Produktionerna skaver stundtals, texterna blottar barndomssår och familjerelationer och på spåret Dealer hör vi Lana skrika, ofiltrerat, för första gången. Det är vackert, utforskande och kompromisslöst – och just därför är det också en av årets mest utmärkande musikupplevelser.
Daria Spitza
22. LP! – JPEGMAFIA
JPEGMAFIA gav ut två versioner av LP!, en “online-version” på streamingtjänster, och en “offline-version” på resterande platser. Anledningen var att han inte lyckades köpa rättigheterna till flera samplingar, samtidigt som han var tvungen att följa sitt skivkontrakt. När albumet var släppt proklamerade JPEGMAFIA högljutt: “this is my last release under a label. From this day on Im free as hell, more free than i already was”. Men detta gäller inte bara diverse kontrakt – även hans uttryck är friare än någonsin. På LP! är han lika splittrad som alltid, varvar Britney Spears-tolkningar med punksamplingar; skapar beats av såväl skoningslösa trummaskiner och skruvade syntslingor, som av varma soulstycken. Samtidigt är hans internetpräglade stream-of-consciousness-rappande både argare och lekfullare än någonsin.
På LP! har JPEGMAFIA förfinat sin soppa av memes, noise och 808:or. Och inte bara verkar han strunta i hiphopens alla konventioner – han verkar ha glömt bort att de över huvud taget existerar. Han är fri, så in i helvete fri.
Andreas Hörmark
21. SINNER GET READY – Lingua Ignota
Efter den noise- och metalindränkta skräckupplevelsen Caligula från 2019 valde Kristin Hayter, mer känd som Lingua Ignota, att gå en annan väg på uppföljaren. Under pandemin flyttade hon därför till Pennsylvanias vidsträckta tomhet, lärde sig spela banjo, cello och gamla instrument från Appalacherna, och skapade ett konceptalbum om religionens mörka baksidor, ofta genom obehagliga bibliska referenser, eller genom olika ljudklipp från intervjuer med religiösa människor. Musiken går från klassiskt piano och folkmusik, till avantgardistiska explosioner av drones och dissonanta stränginstrument. Men allra starkast lyser Kristin Hayter själv; oavsett om det handlar om lugna, meditativa, närmast viskande partier eller skräckinjagande avgrundsvrål är det omöjligt att värja sig inför hennes närvaro, hennes sätt att förmedla känslor.
Hon har senare berättat i en intervju med Anthony Fantano att skivan egentligen handlar om hennes destruktiva förhållande med Alexis Marshall från Daughters, där hon under två år ska ha utsatts för misshandel och övergrepp. Albumet var ett sätt för henne att bearbeta traumat. Det är efter detta förstås omöjligt att lyssna på albumet med samma öron.
Andreas Hörmark
20. for the first time – Black Country, New Road
Black Country, New Road var under flera år hajpade enbart för sina livespelningar, och på for the first time vill de just därför fånga hur de låter på scenen. Sammanfatta de år som gått. På några tidiga singlar hördes tekniskt avancerade rocklåtar med tydliga influenser från postpunk, frijazz och klezmer. Frontmannen Isaac Wood sjöng sina dystra men ofta komiskt poetiska texter på nästan spoken word-vis. Men på debuten visar de upp hela sin repertoar, och math rock-galenskaperna får samsas med avskalade, meditativa passager.
For The First Time tänjer på den moderna rockens gränser. Bandet har sagt att de siktar mot att bli nästa Arcade Fire. Varför stanna där?
Andreas Hörmark
19. Paradigmes – La Femme
Har du nånsin funderat på hur det skulle låta om ett franskt elektropsykband tolkade en fiktiv roadtrip genom Amerikas förenta stater? Kanske inte, men det borde du – och här kommer svaret: som La Femmes tredje album, Paradigmes.
Här blandas det coolaste från Västeuropas alternativa musikscen med banjos och visslade melodier som tagna direkt ur Den gode, den onde, den fule, som en gammal spaghettivästernfilm, fast i sexigt franskt musikformat. La Femme är ett ständigt nyskapande band som bjuder in oss i ett ljudlandskap som aldrig är tråkigt. Det elektroniska är alltid i fokus, men blandas på ett naturligt sätt med punkiga elgitarrer och jazzigt blås insvept i mjuka, franska sångröster.
Paradigmes drar in lyssnaren i en värld full av cowboyhattar och klubbdansgolv med konstant intressanta och detaljrika melodier och dansvänliga rytmer som lätt gör det till ett av årets absolut bästa album.
Fanny Betnér
18. VIRGO – Sarah Klang
Sarah Klang, den 29-åriga stjärnan som med hjälp av sin siren-röst tagit musikscenen med storm, släppte sitt fjärde album Virgo tidigare i år. Albumet är finstämt och känslostarkt, Klang har bevarat den vemodiga estetiken från sina tidigare releaser samtidigt som Virgo är en aningen mer melankoliskt och akustiskt. Albumet består av 12 låtar i ett soft country- och americanastuk och berör temat sorg; den i hjärtat, den i ensamheten, den som ärvs ner i generationer. På albumet hittar vi hitlåtar som Ghost Killer och gråt-dängor som Girls. Magin sitter inte bara i rösten utan också i texterna: “Self-destructive girls / I keep on doing the same mistakes even though it hurts / They say if you do good, good will come your way / But I don’t want to stay the same”.
Albumet Virgo gör att Klang behåller sin titel som Sveriges ledsnaste tjej. Musiken trycker till där det verkligen gör ont och nästlar sig långt in hos lyssnaren.
Allis Sääsk Berglund
17. CRAWLER – IDLES
Brittiska IDLES har flitigt släppt album varje år sedan debutalbumet Brutalism släpptes 2017 och årets platta, CRAWLER, är en otrolig fortsättning på deras igenkännbara ljudbild och fängslande råa postpunk. På den här plattan har bandet dock förnyat sig något och experimenterat med nya element och influenser. Sångaren Joe Talbots texter har tidigare haft stort fokus på de orättvisor vi har runtomkring oss i form av rasism, sexism och klasskillnader, men på CRAWLER är texterna väldigt personliga och beskriver hans egen bakgrund och kampen mot missbruket.
Musikens grundelement står stadigt med hårda trummor, arga elgitarrer, en distad drivande bas och sången som river som om stämbanden är på väg att gå av, men detta balanseras nu med mer elektroniska och ambienta element än de använt sig av tidigare. De enkla och personliga texterna tillsammans med den intensiva byggande musiken ger en otrolig lyssnarupplevelse som lämnar en helt paff.
Fanny Betnér
16. The Turning Wheel – Spelling
Spelllings musik har tidigare främst varit avskalad, mörk och syntbaserad. Inför inspelningen av sitt tredje album The Turning Wheel samlade Tia Cabral, som hon egentligen heter, ihop en ensemble på trettio musiker, och tog avstamp i jazz och loungemusik. Albumets första halva Above är luftig och sprudlande, full av blås och harpor. Below är däremot mer klaustrofobisk, mer elektronisk och mörk. Det låter som om hon under albumets gång faktiskt fallit djupare och djupare ned i ett förtrollat kaninhål, och hamnat på en mystisk, sagolik plats. Texterna är också närmast förhäxande, och kretsar främst kring tarotkort, men även prinsessor och trollspön och andra sagotroper. Samtidigt är Cabrals röst det mest centrala, hon går från viskande ömhet till mörka vibraton och Kate Bush-aktiga magitrick med en slående personlighet.
Till råga på allt erinrar det hela på ett lustigt vis om kitschiga musikalnummer i tonen, i arrangemangen. Onekligen trollbindande och fantasieggande pop!
Andreas Hörmark
15. 30 – Adele
Sedan nittonårsåldern har Adele fått världen att känna med sina starka, emotionella album. Likt hennes tidigare projekt är undertonen i 30 sorg och hjärtekross, men denna gången reflekterar hon främst över moderskap, skilsmässa och förhållandet till sig själv. Det upplevs som att sångerskan blottar sina innersta tankar i texterna, men öppenheten hörs även i produktionen när hon bland annat delar med sig av utdrag ur intima konversationer mellan henne och sonen. 30 är en samling av stormiga och påtagliga känslor som förstärks av Adeles mjuka, men mäktiga stämma.
Zejneb Rauf
14. TYRON – slowthai
Rapparen Tyron Kaymone Frampton, mest känd som slowthai, har döpt sitt andra och senaste album efter sig själv. TYRON är ett steg in i nya tider, berättar rapparen i intervjun med Rolling Stone, där han också berättar att han släpper albumet i samband med att han slutar dricka. Albumet är uppdelat i två delar, där den första delen består av titlar i caps-lock och låtarna sjungs i versaler. Ljudbilden på disc 1 är intensiv, kaxig och köttig. Där hittar vi till exempel låten CANCELLED, ett samarbete med rapparen Skepta som får pulsen att slå hårt. Andra halvan har något nytt, lugnare och mer blottande i texterna. Vi får se en ny sida av slowthai, och låtar som focus och feel away med Mount Kimbie och James Blake etsar sig fast. TYRON är ett brett album fyllt av blod, svett och tårar. Låtar som lyckas röra upp känslor i ett oförglömligt musikaliskt paket.
Allis Sääsk Berglund
13. TEMPORARY HIGHS IN THE VIOLET SKIES – Snoh Aalegra
TEMPORARY HIGHS IN THE VIOLET SKIES skildrar de ambivalenta känslor man kan känna i början av en relation samt efter att förhållandet har avslutats. Balansen mellan den cinematiska effekten som skapas av produktionen och det känsloladdade uttrycket från Snoh Aalegra, alstrar ett universellt relaterbart narrativ. Ihop med Tyler, the Creators Flower Boy-förnimmelse tar det upp albumet ytterligare en nivå: både i form av deras musikaliska kemi men också tack vare Tylers lättsamma jargong. Aalegra har med detta album visat ett sound som är mer säreget till skillnad från tidigare projekt, något som vackert kompileras av produktionen och textförfattandet.
Nardos Tekle
12. Planet Her – Doja Cat
Det är få album i år som är så hitsprängda som Doja Cats Planet Her. Stjärnan tar oss till en outforskad värld där rap, R&B och pop är lika stora delar av landskapet, men vars atmosfär består av Dojas excentricitet och humor. På något sätt är Planet Her 20-talets Loud med Rihanna: ett album som är lika delar kommersiellt allvar, lika delar en ung artist som lekfullt testar nya influenser på sin exponentiellt växande publik.
Tack vare spåret Woman har afrobeat etablerat sig allt mer som en genre för hela världen att ta del av. Tack vare Kiss Me More har vi fått oss en odödlig sommarhit som kommer kännas given vid varje poolhäng för all framtid. Och tack vare Planet Her är Doja Cat en av de artister som många världen över ser fram emot att äntligen få se live när det nu blir dags för henne att möta sina miljontals nyvunna fans.
Theo Hafström
11. Collapsed In Sunbeams – Arlo Parks
En av de största skrällarna på denna lista är kanske denna höga placering av Arlo Parks debutalbum Collapsed In Sunbeams. På albumet har Parks tagit sin souliga, radiovänliga typ av feelgood-pop till en ny nivå på debutalbumet Collapsed in Sunbeams. Hon har skapat en häftigt varierad samling låtar, alla med imponerande prestationer både sång- och låtskrivarmässigt. Att blanda dansigare R&B-flirtande beats med Radiohead-inspirerad math-rock till en så fokuserad och sammanhängande skiva är inte lätt, men här fick vi se den unga artisten blomma med en av årets snyggaste och mest välskrivna LP:er.
Charles Lundman
10. When Smoke Rises – Mustafa
When Smoke Rises är poeten och musikerns Mustafas debutalbum, som under året har fått Mustafa att bli utnämnd till årets Artist on the rise av bland andra Pitchfork och I-D. Ljudbilden är soft och drömlik, ambienta ljud blandas med akustiska instrument och Mustafas sirapslena röst. Lyssnaren drunknar i tonerna, som i spår två, Air Forces, där det hörs en ekande, omslutande harpa. Bland dessa åtta låtar hittar vi också ett samarbete med artisten Sampha på låten Capo; där står håret på armarna. Samarbetet är klockrent, Mustafas röst tillsammans med Samphas skapar magi.
“I see you in the ground, in the sky / In my thoughts, in my chest / And my face is wet, my clothes are wet / I’m sinking, I’m sinking, I’m sinking / I’m chasing your scent”. Så sjunger han i What About Heaven och orden går rakt in. Mustafa har en förmåga att skapa musik och text med sån fingertoppskänsla – hans ljuvliga och gripande sätt att blanda musik, poesi och politik på lämnar lyssnaren andlös och gör When Smoke Rises till ett av årets mest minnesvärda album.
Allis Sääsk Berglund
9. Welfare Jazz – Viagra Boys
Är man något intresserad av postpunk har det varit oundvikligt att vända blicken mot Viagra Boys de senaste åren. Med debutalbumet Street Worms (2018) susade det eklektiska stockholmsbandet fram likt ett högljutt, skitdoftande tåg utan bromsar. I år återvände de med Welfare Jazz, ett album som spinner vidare på deras galenskapssignum med bluesiga och jazziga drag.
I sann Viagra Boys-anda utdelas leenden och skratt från den konstigt karismatiska frontmannen Sebastian Murphy. Men bakom humorn finns ett emotionellt djup som tar rot i att älska och att lära sig att älska någon annan än sig själv, vilket ger albumet fyllighet. Precis som på debuten är bandet klockrent samspelta och trots vissa musikaliska förändringar i stilen behåller de sin doft av sunkbar och det rostiga utseendet. Gnissliga och sura elgitarrer paras ihop med en grötig bas och blytunga trummor medan elektroniska element och vackert saxofonspel pyntar albumets whiskeydrypande estetik. Viagra Boys fortsätter att visa upp sig som ett av musiksveriges mest intressanta band med ännu en fantastisk platta och konsertabstinensen växer sig såklart allt starkare efter detta.
Robin Andersson
8. Happier Than Ever – Billie Eilish
Att matcha debutalbumets framgång var på förhand ett omöjligt uppdrag för Billie Eilish. Det visste hon själv. Därför sket hon i det, och valde att sjunga om lyckan istället. Eller ja, den relativa lyckan. För trots att den nuvarande tillvaron är bättre än någonsin, gör hennes mörka förflutna sig påmint under flera spår på albumet – en kontrast som är en fröjd för örat.
Vare sig det är körarrangemang som klipps upp och bildar nya rytmer på GOLDWING, klubbös utan någon konkret melodisk riktning på Oxytocin eller lättjan i att konstatera att Everybody Dies går det aldrig för långt utanför helhetsintrycket för att det ska bli spretigt. Samtidigt visar Eilish och storebrodern FINNEAS att de bemästrat konsten att få minimalistisk pop att låta experimentell, komplex och ännu mer enhetlig än debuten.
Om Happier Than Ever orsakat att Eilish är i sin flop era som topplistebesatta stans påstår, är det bara för oss att hoppas på fortsatt floppande.
Theo Hafström
7. Menneskekollektivet – Lost Girls
I begynnelsen fanns inget. Sen skapade Gud himmel och jord, och ja, också musiken. Resten är historia och någonstans i den historian skapades också Menneskekollektivet.
Årets kanske mest genialiska samarbete är utan tvekan signerat norska avant garde-artisten Jenny Hval och den elektroniska musikern Håvard Vålden, och om man nu ska lita på de ord som Hval predikar på skivans första epos kan detta möjligtvis vara en gåva från gud själv. Här stretchar Lost Girls (som duon Hval och Vålden kallar sig) ut allt vi vet och kanske någonsin kommer veta om musik till sin yttersta spets. Med en förstklassig och briljant kombination av trummaskiner, syntar samt ren och skär improvisation, utforskas en tidigare okänd sensualitet i musiken vi så ofta är vana vid.
Menneskekollektivet är en skiva man inte aktivt lyssnar på, utan som istället försätter en i någon typ av frivillig trans och för en med sig dit den vill – vare sig man vill det eller inte. Om det så är en tolv minuter lång monolog om hur gud skapade människan och musiken eller tonerna från ett underjordsrave inspirerat av den feministiska kultboken SCUM-manifestet, blir Menneskekollektivet mycket mer av en upplevelse än ett album.
Gustav Stjernkvist
6. MONTERO – Lil Nas X
Det finns många sätt att introducera Lil Nas X: viralikonen, internetkändisen, marknadsföringsgeniet. Ständigt pratas det om artistens symbiotiska relation till memekulturen, men på MONTERO bevisar Lil Nas X att bortsett från hans geniala PR-strategier är han dessutom en fantastisk musiker.
Albumet är fyllt med bangers som THATS WHAT I WANT och MONTERO (Call Me By Your Name), där den sistnämnda varit omöjlig att undgå tack vare den infamösa musikvideon och diverse tiktok-trender. Det är ännu ett bevis på artistens omtalade förståelse av popkultur, men även på hans briljanta artistskap. Han fortsätter att imponera på SUN GOES DOWN med sin känslosamma sång och vidare på samarbeten med artister som Jack Harlow och Miley Cyrus.
Bortom uppblåsta nyhetsrubriker och virala videos lyckas musiken tala för sig själv vilket får Old Town Road att kännas som ett minne blott. Inte kan det ha varit lätt att skapa en uppföljare till en sådan gigantisk milstolpe i musik, men återigen lyckas Lil Nas X med att skaka om musikvärlden.
David Brignoli
5. Filmen – Jaqe
Kritiker har refererat till Jaqe som ett unikum; en artist som saknar både motstycke och förlaga, och med Filmen bevisar han just det. Albumet bjuder på en livlig, färgsprakande ljudbild; en drömmig värld av gåtfulla texter, fina gästspel och nyansrika produktioner som producenterna Otman Ben Smail och DJ Haydn står för. I korta, nästintill kryptiska rader reflekterar rapparen över allt mellan himmel och jord, och känslorna är lika rörliga.
Soundmässigt är spåren helt oberoende av varandra; produktionerna växlar mellan att vara avskalade till att kännas nära omvälvande från låt till låt. En sådan övergång i produktionen hörs exempelvis från Fatima, som enbart består av en synt, till Hoppa som är en kompott av olika ljudeffekter och melodier. Stilen på Filmen utmanar och omformulerar soundet av dagens svenska hiphop.
Zejneb Rauf
4. DONDA – Kanye West
Ett av de mest omtalade albumen 2021 är utan tvekan DONDA. Kanye West, som numera går under namnet Ye, vet hur man skapar hetsiga debatter med oväntade handlingar och kommentarer. Vare sig man är ett fan av Ye eller inte, så har det varit ett nöje att bevittna albumets resa från start till slut.
Rapparens tionde album består av 27 spår och använder en svart fyrkant som omslag. Redan där visas tecken på Yes behov att göra det lilla extra för att sticka ut. Detta, ironiskt nog, samtidigt som han försöker hålla sig under radarn. Albumet är döpt efter hans mor, Donda West, vilket även är det namn som ropas ut i det inledande spåret och bokstavligen sätter tonen för resten av albumet. Att kalla den musikaliska färden genom albumet komplex är att förenkla denna 2 timmar långa lyssning. Lyssnaren får ta del av sprudlande äventyrlighet, trumlös enkelhet och passionerade exklamationer med teman som reflekterar kring berömmelse, gud, kärlek och sorg. Vi får höra influenser från olika håll med den imponerande långa lista av samarbeten som tar del i projektet, som Young Thug, Jay Electronica, Travis Scott, Jay Z, Andre 3000 och Kid Cudi – bara för att nämna ett fåtal.
DONDA är ett cv på de influencer som Ye tagit del av och uppskattat mest under sin karriär, med starka undertoner av gospel som den senaste musikaliska fascinationen. Den råhet och kreativitet som han lyckades förmedla på DONDA bevisar den storhet som kommer tillsammans med Ye som artist och som popkulturell ikon.
Nardos Tekle
3. Jubilee – Japanese Breakfast
Med två album som bearbetar sorg och trauma bakom sig har Japanese Breakfast mest blivit känd för de mörkare delarna av sitt inre. När hon tidigare i år släppte albumet Jubilee var det därför ett oväntat, men välkommet, ljus som sipprade fram. På Jubilee motbevisar den amerikansk-koreanska artisten påståendet om att bra konst enbart kan komma ur sorg och smärta, och levererar ett album som med lätthet visar hur även glädjen kan fungera som inspirationskälla och utmärkt låtskrivarmaterial.
På albumets första spår Paprika möts vi av Kate Bush-influenser och introduceras för en varm, bombastisk och rörlig ljudbild. Vi omfamnas därefter av syntar och stråkar medan en nästintill euforisk atmosfär svävar över albumets andra låt Be Sweet. Med en livlig lekfullhet tar sig Japanese Breakfast an livets ljusare ämnen – men hon väjer samtidigt aldrig för de tyngre. Är det något hon kan så är det att skriva om det som ofta helst lämnas osagt. Spåret In Hell, där hon beskriver upplevelsen av att avliva sin hund parallellt med upplevelsen av att behöva ge sin mamma lugnande tills hon somnar in, är fullständigt hjärtskärande. Dessa stunder framträder med extra kraft i kombination med den drömmiga atmosfären som omsluter albumet och på så is förstärker helheten.
Jubilee är en sammanhållen, välgjord och rik lyssningsupplevelse, men framför allt är det ett album som andas, blomstrar och lever – och som kommer att göra det i många år framöver.
Daria Spitza
2. CALL ME IF YOU GET LOST – Tyler, The Creator
Åh, Tyler. Från att göra beats i sitt sovrum rappandes om att mörda Bruno Mars, till att sömlöst hoppa från alter ego till alter ego skapandes sammanhängande musikaliska mästerverk. Med Call Me If You Get Lost skapade Tyler, the Creator inte bara en skiva, utan ett universum. Musiken kanske inte hyllades på samma vis som IGORs låtlista, men skivans musikvideor, de ackompanjerande vinjetterna tillsammans med den senaste flamboyanta personan Sir Baudelaire uppvisade att artistens talang och hårda arbete på alla fronter – musik, skådespeleri, regi såväl som mode och design – är i en klass för sig. 2021 resulterade det i denna skiva som visade sig bli en av årets största höjdpunkter.
Att Tyler ger oss en så här välproducerad skiva på toppen av sin karriär direkt efter IGOR kan inte ses på något annat vis än ett segertåg. Plattan lyckas elegant balansera sin lättsamma ton på spår som WUSYANAME, JUGGERNAUT och RUNITUP med längre konceptuella spår i form av WILSHERE och SWEET / I THOUGHT YOU WANT TO DANCE. Vi hör även en återkomst av hårdare, mer rap-drivna spår à la Bastard eller Goblin med MASSA och LUMBERJACK.
Allt är lite oslipat, men trots projektets mixtape-känsla dyker artisten i vanlig ordning in i personliga ämnen som kändisskap och obesvarad kärlek. Och det låter inte uttjatat. Eller ofärdigt. Det låter uppfriskande. Texterna är ärliga. Produktionen är ärlig. Allt knyts ihop med den finurliga jinglen och mellanspåren som tillsammans med skivans visuella komplement utgör årets kanske mest karaktär-fyllda projekt. Tyler har lyckats nå sin massiva status och framgång utan att på något vis kompromissa kring vem han är eller vad han står för. Det är precis därför han år 2021, på toppen av sin karriär, vädjat till sina fans och till musikbranschen i stort: call me, if you get lost.
Charles Lundman
1. Sometimes I Might Be Introvert – Little Simz
I september i år släppte Londonrapparen Little Simz sitt fjärde album, Sometimes I Might Be Introvert, som snabbt blev ett av årets mest hypade – en hype som plattan är väl förtjänt av, och mer därtill. Där får vi följa Little Simz, eller Simbiatu Ajikawo som hon egentligen heter, på en djupdykning i hennes egna tankar och osäkerheter kring identitet och balans mellan det privata och offentliga.
Little Simz har tidigare varit mån om att inte släppa in allmänheten alltför tätt inpå huden, men nu är texterna mer personliga och självutlämnande än de varit tidigare. Med otroligt flow och precision levererar hon snygga och smarta texter där den introverta privatpersonen Simbi och den kaxiga rapparen Simz gång på gång möts till cinematiska orkesterarrangemang, souliga samplingar och nigerianska rytmer. I ett flertal interluder mitt i detta finns ständigt en slags vägledande röst i form av Emma Corrins propra engelska som tillsammans med orkesterinslagen skapar en spännande kontrast till den soulfulla hiphopen.
Att vara av introvert natur framställs ofta som något negativt och synonymt med att vara blyg och osäker, men Little Simz förenar det naturligt med kaxighet och självförtroende. Albumet är ett förkroppsligande av inre kris och försoning, tvivel och övertygelse, och en analys av ens egen natur. Det är ett album av en briljant artist och låtskrivare, som gör det klart och tydligt att hon bara har börjat. Den välarbetade cinematiska resan genom hennes inre, som hon bjuder in oss till på Sometimes I Might Be Introvert, gör det till en klar etta på vår lista över årets bästa album.
Fanny Betnér
Hela spellistan med årets bästa musik hittar du här.
