Den 27-åriga amerikanska singer-songwritern Lizzy McAlpine från Philadelphia slog igenom med TikTok-virala Ceilings 2022, som snabbt blev en sad-girl-anthem. Därefter har hon etablerat sig som en artist vars låttexter präglas av känslomässig sårbarhet, melankoli och hjärtesorg. Men på nya albumet Angel hörs ett betydligt muntrare tonläge. Är Lizzy McAlpine… lycklig och kär nu? Albumet inleds med The Light in the Painting, en låt om euforin i att vara nykär. I musikvideon syns McAlpine dessutom tillsammans med pojkvännen Kane Ritchotte. Ett hard launch.
Angel introducerar en Lizzy McAlpine som känns lättare, mer hoppfull och lyckligare än tidigare, utan att låtskrivandet blivit mindre komplext. Musikaliskt finns tydliga influenser från Joni Mitchell och Nick Drake, två artister vars musik ofta rör sig mellan det intima och det oväntade, där melodier och harmonier kan ta vägar som inte riktigt går att förutse. Det är också en egenskap som McAlpine delar. Gitarrplocket i A car wash and a new pair of jeans låter exempelvis slående likt Nick Drakes One of These Things First. Resultatet är trollbindande och hypnotiskt.
Att lyssna på Angel är att ställas inför frågan om musik kan kännas både oförutsägbar och same-same på samma gång. Ackordföljderna tar ofta oväntade svängar, medan soundet som helhet är betydligt mer konsekvent. Produktionen är proffsig och noggrant utmejslad, och det är framför allt McAlpines röst och gitarr som står i förgrunden. Enhetligt, absolut, men också på gränsen till enformigt. Skillnaderna mellan låtarna är ofta så subtila att de riskerar att flyta ihop. Därför blir Two elevens ett välkommet avbrott. Gitarrkompet får en mörkare och mer melankolisk framtoning, samtidigt som en försiktig autotune träder fram i hennes röst. För ett ögonblick bryts den annars så sammanhållna ljudbilden.
Det som trots allt gör Angel intressant är McAlpines låtskrivande. Precis som hos Mitchell och Drake finns en lekfullhet i hur melodier, ackord och strukturer rör sig på sätt som inte alltid följer den mest uppenbara vägen. Det är musik som kräver lyssnande, även när den låter enkel.
Men någonstans kan jag ändå inte låta bli att sakna dramat, smärtan och den känslomässiga turbulens som tidigare varit en så central del av McAlpines musik. Angel är ett album om att må bättre, och kanske är det precis det som gör det lite mindre intressant. För även om man önskar sin artist lycka, fick mottagaren onekligen ut mer av den plågade konstnären.
