Är jag för svensk för revolutionen?
Som svensk-fransk och bosatt i Paris känner Elias Rydz Wullens att det är dags att ta sitt medborgerliga ansvar, och ansluter sig till demonstrationerna. Men med rök i halsen och ljudet från polisens chockgranater ringande i öronen börjar tvivlet smyga sig på. Är det i själva verket kulturell appropriering han ägnar sig åt?
Återigen är det strejk och stora demonstrationer i Frankrike, den här gången mot de dåliga villkoren i gymnasieskolorna. Jag är svensk medborgare, född och uppvuxen i Göteborg, men jag är också fransman. Med ett års studier i Paris i bagaget, och med det franska pass jag ärvt av min far, känner jag tyngden av det medborgerliga ansvaret på mina axlar.
Om jag med gott samvete ska fortsätta bo i landet jag håller så kärt, måste jag hålla mig informerad och bidra till samhället. Jag vill stötta gymnasieeleverna som tar sin skolgång på allvar, och jag vill uttrycka mitt missnöje mot polisen, som har svarat mycket aggressivt på ungdomarnas demonstrationer.
De lokala protesterna framför landets gymnasieskolor har växt till en hel folkrörelse och berör andra frågor som handlar om budgetnedskärningar och annat. Det finns inga ursäkter längre utan det är bara att ta sig ut på Paris boulevarder och demonstrera. Vad är det värsta som kan hända?
* * *
Runt mig har demonstrationståget stannat upp. Den tjocka röken bränner i halsen och bredvid mig ligger bråte som alldeles nyss stod i lågor. Längre fram ser jag hur demonstranterna drabbar samman med polisen, som våldsamt trycker tillbaka dem med kravallsköldar utrustade med bländande ljus. Det smäller från fyrverkerier, men även från polisens chockgranater, som bara för några dagar sedan ledde till att en 15-åring fick handen bortsprängd. Och när luften fylls med tårgas och ögonen inte kan sluta rinna blir det bara för mycket.
Okej, jag kanske är fransk på pappret, men inte i sinnet. Visst håller jag med de upprörda gymnasieeleverna i sak: det är brist på lärare, olikheterna mellan skolorna är för stora och lokalerna behöver rustas upp. Men måste man verkligen starta inbördeskrig för det? Jag är ju svensk, lagom, från landet mellanmjölk. Jag vågar knappt be om vatten på restaurang. Hur ska jag då kunna kräva en presidents avgång?
Fransmännen å sin sida verkar inte känna några gränser. Även om det är långt ifrån alla så ser man folk som kastar sten mot polisen, bränner soptunnor och bryter sig in i stadshusen. Och när tumultet har lagt sig kommer man se klädgalgar på marken från butikerna som plundrats av de mer opportunistiskt lagda.
Samtidigt måste man ta seden dit man kommer. Mina vänner som jag demonstrerar med är inte våldsamma, inte dumma, inte ens orimliga. Vi har samma grundvärderingar och tycker lika i sak i det mesta. Det är i uttryckssättet vi skiljer oss åt, de är de mer radikala, högljudda och aggressiva. Fransmän helt enkelt.
Så visst gör jag rätt när jag står här i demonstrationståget? Fast en tanke lämnar mig inte riktigt i fred. Håller jag på med någon slags kulturell appropriering här? Demonstrerar jag bara för att passa in? Hur kan jag vara säker nog på mina ståndpunkter för att vara ute och demonstrera, efter bara ett år här? Jag har ju inte ens gått på franskt gymnasium. Hur ska jag uttala mig om skicket på skolorna?
Men så plingar det till i telefonen. Sveriges mest kända aktivist Greta Thunberg är i Paris för att stötta de franska demonstranterna. Allt tvivel är som bortblåst. Om hon kan ansluta sig till den här kampen, så kan jag det med.
Text: Elias Rydz Wullens