De flesta gånger man säger till sina vänner “vi måste göra musik med varandra” så blir det aldrig av. Ett av dessa ovanliga tillfällen då det faktiskt hände, var när låtskrivaren och författaren Annika Norlin tillsammans med producenten och musikern Jonas Teglund en gång för alla tog denna typiska festkonversation på allvar. Tillsammans har duon tagit sig an ett material som utforskar sorg och livets alla rörelser, det konstanta runt om, i, bredvid och bakom. Alla dessa paralleller får nu ta plats och verka på albumet En tid att riva sönder.
“Full på dan / låg ett filter över dagen / som att hela fula staden / helt plötsligt hade själ / Såg människorna rusa mot bussen / men täckta i bomull / som dom ville oss väl.” Albumet inleds med låten Full på dan där lyssnaren snabbt introduceras till den rika lyriska världen som Norlin bygger upp. Ljudbilden är fyllig med blygsamma lager: stilla stråk, en orgel som grund och en repetitiv pianoslinga. Melodierna är uppfinnelserika och etsar sig fast, i Jag hänger kvar följs sången av en smygande blåsmelodi som gitarren sedan hakar på. Det finns en fingertoppskänsla i detta samarbete mellan Norlin och Teglund, musiken och texterna förhöjer och utmanar varandra. Albumet behandlar sorg på olika plan, den underliggande, den bedövande, den som kommer som ett slag. I låten Röd september beskrivs sorgen som en katt som stryker vid benen, en skugga som följer en. “Den sover vid min hud / Den låter mina ljud / Och nu bor den här.” Lyssnaren visualiserar nästan denna sorg som en varelse, som något som klänger sig fast. Musiken är lättsam och lycklig med en underton av svärta, det skapar ett brännande skav och blir nästan symboliskt för hur sorgen behövs bäras även i lyckan.
Men ändå är lunkande och texten strömmar på i en hejdlös framåtrörelse, vilket gör den lekfull och samtidigt verkar spegla dagarna som bara går och går. Det enformiga i ljudbilden tar upp det rastlösa i texten, och det förmedlar en känsla av att otåligt vandra runt i efterdyningarna av något. Låtarna känns väldigt hela och genomarbetade, det finns en drivkraft och musikglädje som smittar av sig, som exemplifieras bland annat i låtarna Jordens ände med sin funkiga underton och Farligt land som byggs upp med mäktiga trummor och sen mynnar ut i ett eko. Teglund och Norlin kommer åt något hos varandra som blir ostoppbart.
Albumet innehåller flera osynliga samarbeten och i bandet hittar vi till exempel Iris Viljanen på piano och orgel och Sibille Attar på kör. Synligt på plattan finns även ett samarbete med Erik Lundin på låten Morse där han rappar över en atmosfärisk och hoppfull ljudbild. Låten känns aningen konturlös och blir tyvärr inte riktigt så slagfärdig som man hoppats. Alexander Lukas, som följer hack i häl, är också lite underväldigande. Musiken har sina guldklimpar med spännande ackordval och den spöklika synten, men helheten grabbar inte riktigt tag.
I Rädslan är musiken lekfull och avskalad med lager av syntar och en text fylld av kärleksfulla frågor, detta korta spår blir något som pågår i en och bredvid en. Texten förkroppsligar en famlande hand och längtan som inte når fram. Vi börjar närma oss albumets slut med Dåligt besked och Super Mario, två låtar som fångar den konstanta rörelsen i livet. Medan Dåligt besked befinner sig mer på den personliga nivån så breder Super Mario ut sig över det samhälleliga: “Allt man lärt sig är värdelöst / När ett krig bryter ut / När någon föds, när någon dör / Ens innanför är utanför”.
Låten Mamma knyter ihop säcken med regn och trådiga gitarrer, detta spår är ljuvligt och slagfärdigt. Här är samarbetet på sin topp, ljudbilden attackerar från alla olika håll med stämmor, stråk och släpande trummor. Det för tankarna till när en orkester stämmer sina instrument, ett makalöst kaos. Texten skiftar mellan sång och talande poesi. Låten rymmer en födelse och en död, hela livet på 6 minuter. 7,83 hz avslutar hela albumet genom att omge lyssnaren med ambienta ljud och regn som öser ner.
I En tid att riva sönder existerar allt på en och samma gång, sommarfest i sorgen, fyllda gator i ensamheten, ett krossat hjärta och gubbarna på fiket. Norlin och Teglund lyckas spegla det konstanta och det lilla i det stora genom dessa tretton låtar. Albumet har många höga höjdpunkter och även de spår som inte räckte hela vägen fram har ändå sina styrkor. Duon har lyckats fånga fragment av livet både lyriskt och musikaliskt på ett oförglömligt sätt.
