Anna Ternheim om att sjunga på svenska och hitta friheten

Snön har börjat smälta och utanför bageriet Svedjan i Zinkensdamm doftar det av asfalt och nybakat. Till lokalen Snickeriet på Brännkyrkagatan öppnas den breda porten. Vi förs ner för en lång korridor, förbi folk med sina datorer och färgglada konstinstallationer. I slutet av korridoren möts vi av ett oändligt vardagsrum med soffgrupper och varm belysning från ett överflöd av bordslampor. Från bakre delen av rummet kliver Anna Ternheim in genom det gula draperiet, iklädd ett par glansiga skor och en stor kavaj. 

Anna Ternheim är svensk musiker och låtskrivare, hon debuterade med albumet Somebody Outside 2004 och kammade hem både en Grammis och P3-guld-priset för Bästa nykomling 2005. Under åren har hon släppt ett flertal album och hitsinglar som den svenska tolkningen av den traditionella sången Auld Lang Syne med titeln Minns det som igår. Vi slår oss ner i en av soffgrupperna och Anna lutar sig mot det mjuka ryggstödet. I dagarna ger hon ut sitt åttonde album Psalmer från sjunde himlen och ikväll blir det release. 

Stort grattis till albumet, hur känns det? 

– Det känns jättebra. Den här skivan har varit klar ganska länge, så det är skönt att den äntligen kommer ut. Jag glömmer bort att människor inte har hört mer än några låtar, men jag har levt med det här nu i ett halvår. Så det känns jättebra att äntligen släppa ifrån sig det. 

Du har tidigare släppt enstaka låtar på svenska men detta är ditt första album helt på svenska. Hur kommer det sig?

– Jag har nog alltid haft i bakhuvudet att jag någon dag ska göra en skiva på svenska då jag tidigare bara har gjort enstaka projekt och låtar. Det var under arbetet med en av låtarna till Så mycket bättre som jag jobbade på med Jocke (Joakim Berg) när något plötsligt kändes nytt i hur rösten lät hans produktion. Att sjunga på svenska kändes som en spännande väg vidare, så där såddes något frö tror jag. Sen så bara följde det sig, det var som en otrolig tajming.Vi hade båda tid samtidigt och vi försökte sitta en dag och skriva och då föll allt på plats. Det blev startskottet. Jag har inte gått omkring och tänkt så mycket på den här skivan. När vi väl jobbade med den så bara blev det. Vilket var ganska skönt. Jag har inte hunnit komplicera saker för mig själv för mycket. 

Känner du att något annat träder fram i låtarna när du skriver på svenska? Känns det annorlunda? 

– Jo men språket känns närmare på något sätt. Det ligger på ett annat sätt i munnen. Det känns väldigt naturligt att sjunga på svenska men det har varit lite knepigt att hitta en ton i texter och så. I måndags så hade jag en liten spelning för fans som fick anmäla sig på Instagram, i Maria Magdalenas kyrka, och det var superfint. Då spelade jag några av låtarna akustiskt och det kändes jättebra. Så det ska bli kul att få sjunga dem sen. 

Albumet har skapats i ett samarbete med två medlemmar från det svenska rockbandet Kent, nämligen sångaren Joakim Berg och basisten Martin Sköld. Anna berättar om samarbetet och låtskrivarprocessen med mycket värme. 

– Det är ett givande och tagande. Man kommer med olika idéer och förslag och sen behåller man det som man tycker tjänar låten bäst. Det är ett spännande sätt att jobba på. Jag har jobbat väldigt mycket själv i alla år men på min senaste skiva som kom 2019 så skrev jag fem av låtarna tillsammans med Björn Yttling, en av mina producenter. Det blir som att man för in någonting nytt i ens egen värld, vilket kändes spännande. Jag tror att jag har behövt det – det har blivit en väg vidare för mig. Jag känner att jag blir själv överraskad. Vi beslöt att det är vi tre som gör skivan med våra begränsningar och med det vi kan. Så allt skapas mellan oss. 

Vad känner du har förändrats mest i ditt låtskrivande under åren? 

–  Jag har nog lärt mig nya ingångar och fått nya tillvägagångssätt i låtskrivande med varje skiva jag gjort. Varenda inspelning har varit speciell på sitt sätt. Jag har till exempel haft skivor när jag har jobbat jättemycket med mitt akustiska gitarrspel och då har jag skrivit låtar utifrån det. Sen skivor, då jag nästan släppt gitarren och försökt skriva bara piano-sång-melodi. Att skriva tillsammans är också en speciell process och handlar mycket om att bara våga. Blotta sina idéer och göra sig sårbar med sånt som inte är färdigt för det kan vara lite läskigt att släppa in andra människor tidigt. Men jag kan känna utmaningen med att fortsätta hitta nya vägar.

Förberedelserna för releasen är i full gång och människor passerar oss i hastiga rörelser. En högtalare provas, den stora filmskärmen sätts på och flimrar. Anna fortsätter:

– Det finns ingen anledning att göra en skiva som jag redan har gjort. Men efter 20 år så tänkte jag att det var ett ganska bra tillfälle att göra någonting som kändes helt annorlunda. Jag kan ju alltid göra en skiva själv igen, men det är just det som intresserar mig med musik. Hur ska det bli den här gången? Vad kan jag förändra? Hur kan jag hitta ett nytt sätt att närma mig det här? Eftersom jag har samma röst och mitt melodispråk och allt, men vad blir speciellt den här gången?  

Sättet hon målar upp den konstnärliga processen skapar bilden av något konstant. Ett slags evigt kretslopp eller en maskin som aldrig slutar jobba. Möjligheterna känns oändliga. Det finns en enorm musikglädje i denna evighetsmaskin, Annas ord gör mig både hoppfull och inspirerad. 

– I möten med andra människor händer det spännande saker, så har det alltid varit för mig. Jag tänker att det är väl så det är med skapande –  att det är ju roligt att få närma sig det från andra vinklar. Utmana sig själv. Att kliva ur sin comfort-zone för att kunna komma vidare. I början så gjorde jag saker på ett väldigt bestämt sätt, jag höll i det väldigt hårt och var ganska rigid. Det hade väl lite med osäkerhet att göra också kan jag tänka. Men nu för varje skiva så har man liksom vidgat idén om vad man kan göra och vad ens musik kan omfamna.  Så vi får se vad som händer sen nästa gång.

Det var ju ungefär 20 år sedan du släppte ditt första album? Om du jämför känslan inför släppet då med känslan idag, vad har förändrats? 

– Med den första skivan hade jag hållit på att spela live på små klubbar och levt med låtarna väldigt länge då det tog flera flera år att få fram ett album. Denna skiva har ju inte fått möta en publik än så det är spännande att se vad som händer. Jag är nog också lugnare idag än jag var då. Jag hade svårt att känna riktigt glädje då det var så omtumlande, mycket bra saker hände men jag var så oförberedd. Jag hade dåligt självförtroende och allt gick ganska fort. Jag var väldigt orolig. Jag tänkte mycket på hur jag någonsin skulle kunna följa upp det här. Hur skulle jag någonsin kunna göra en till skiva efter den första skivan?  

”Omöjligt att veta men om jag får göra musik i 20 år till så kommer jag känna mig väldigt lycklig.”

Efter att ha lyssnat på albumet tycker jag mig märka ett mönster eller ett tema av förändring, av att lämna något bakom sig eller tillbakablickar på något i det förflutna. Ett slags skifte. Har det funnits någon tanke eller någon röd tråd bakom låtarna?

– Nej men det har väl utkristalliserat under arbetets gång. Det finns mer att titta tillbaka på än för 20 år sedan. Jag är på en annan plats idag och det är definitivt faser som jag har lämnat bakom mig som aldrig kommer tillbaka igen. Det kan finnas något bitterljuvt och lite småsorgligt i det, men samtidigt är det också helt okej. Man har gått vidare till något nytt och det finns, förhoppningsvis, mycket tid kvar för att drömma och förändra. Omöjligt att veta men om jag får göra musik i 20 år till så kommer jag känna mig väldigt lycklig. 

– Jag fick barn för några år sedan och det var verkligen slutet på ett gammalt liv och början på ett nytt. Jag har hittat andra sätt att jobba på. Det är bara positivt tycker jag. Jag känner att jag fick väldigt mycket tid till att utforska och ge mig in i äventyret. 

Finns det någon låt du specifikt ser fram emot att folk ska lyssna på? 

– Alltså jag var väldigt glad när vi skrev Enkelhet, det är nog en av mina egna favoritlåtar för den kändes lite oväntad på skivan. Sen finns det flera låtar som inte har varit släppta som singlar, som Kom tillbaks eller Små mirakler, som jag ser fram emot att spela. Jag hoppas verkligen att dessa låtar får ett liv sen när vi spelar live. 

Musiken fortsätter att skapas även när den är klar. Anna berättar om mötet med publiken och hur låtarnas mening också skapas i detta samspel. 

– Det är först i mötet med en publik som man märker om låten blivit stark. Det är någonting som händer, att orden bara slår an. Det är som att jag har flera låtar som aldrig har spelats på radio eller så som publiken känner till för att man har spelat dem live. Ja, det uppstår väl något i mötet där. Det är svårt att liksom förutspå vilka fraser eller låtar som folk kommer att resonera med. Människor tolkar ju helt fritt. Jag är klar med en del av jobbet men det är först imorgon som låtarna börjar existera. Då börjar någonting annat som jag inte har någon kontroll över. 

Känns det läskigt? 

– Nej, bara skönt. Det är skönt att släppa taget. 

Är låtskrivandet ett sätt för dig att kommunicera med dig själv eller med andra? 

– Det har nog varit både och. När jag började så var mina låtar som dagboksanteckningar. Det var min egen terapi och så där. Behovet att spela för andra ligger väl i att musik är någonting man vill kommunicera också och berätta. Jag känner också att det handlar om att ge. Det handlar faktiskt mindre och mindre om mig själv. Framförallt när skivan är klar. Då kan jag känna att det bara handlar om att ge. Jag njuter av att spela, men då spelar jag ju för dem som kommer. Det är min uppgift. Att ge en upplevelse och en fin kväll. Det var några som kom fram till mig där i kyrkan häromdagen och sa vad det betydde för dem, att de uppskattade det. Då är skönt för mig att höra att jag når fram, det ger ju en djupare mening med allt. Så det är liksom både och skulle jag säga. Det har någon god kraft i sig, ett givande och tagande. Det är så helt naturligt. Alla som är en del av det får ju ut något av det. Jag ger publiken något och jag tror inte att de förstår hur mycket jag får tillbaka av dem.  

När vi ändå är på temat av svensk musik, vilka är dina största influenser där?  

– Jag har lyssnat på olika svenska artister genom åren. Just den här skivan så var det någonting som slungade mig bakåt i tiden till min egen barndom, innan jag själv började köpa musik. Till det som fanns hemma hos mig och säkert i väldigt många svenska hem.

Lisa Ekdahls första skiva med Vem vet. Alla låtar på den. Jag kunde varenda text. Eva Dahlgren. Även Imperiet. Det var sånt som min pappa lyssnade på och som jag fick med mig i min uppväxt. Jag vet faktiskt inte varför det som slog an en ton i mig nu. 

– Det finns någonting ganska traditionellt i låtskrivandet på detta album.  Någonting som känns som att de hade lika gärna kunnat skriva för 30 år sedan. Sen var Stina Nordenstam en jätteviktig artist för mig. Hon var ju både den fantastiskt vackra musiken och den mystiska artisten som man aldrig kunde se live. Det finns något tidlöst och ålderslöst med henne. Man kan upptäcka henne i vilken ålder man än är.  

Det har ju varit ett till samarbete kring albumet – kortfilmen av Gustav Bondeson, hur byggdes idén fram där?

–  Jag hade en idé om att istället för att göra traditionella musikvideor så hade det vara kul att göra någonting som var lite längre. Det var tankar som föddes i studion. Albumet har känts mycket som svensk sommar, det var något som återkom. Liksom “Det här vill man lyssna på när vi åker bil genom Sverige”. Och så började den där tanken gro. Jag träffade Gustav, vi tog en kaffe. Och sen spånade han fram hur det här skulle kunna gå till. Och sen så fick han, efter att vi bollat idéer, bara köra. Jag har sett ett par kortfilmer han har gjort och tycker att han har en jättefin känsla. Det var så mycket tid och kärlek som gavs till denna film.

 Framstod något annat av låtarna i det visuella? 

– Det finns verkligen något vemodigt i de här bilderna han har fångat. Väldigt svenskt men också ett äldre Sverige på något sätt. Det man glömmer bort när man rör sig här inne i Stockholm. De gamla föreningslokalerna och badplatserna. Jag tror att vemodet är något vi har gemensamt allihop. Sen är det ju så att skapandet växer när man släpper in andra i sin värld. Det liksom korsbefruktas. Gustav var jättesugen på att göra ett projekt där han fick mycket frihet och det slutade med att han plåtade bilderna till omslag och gjorde allt det visuella i princip. Så han har en jätteviktig del i det här. Det är många som kommer ikväll som också varit med och gjort filmen, lagt sin tid och engagemang på den. 

Apropå att gå vidare i livet, för några år sedan flyttade du tillbaka till Sverige från New York. Hur känns det nu, efter en tid, att vara tillbaka i Sverige? 

– Det känns så bra. Det finns liksom ingen tveksamhet i det. Jag var helt klar. Jag trodde inte att jag skulle kunna klippa med den staden. Jag hade försökt att flytta hem några gånger men sen var det pandemin som blev det första steget. Plus att stan är i förändring hela tiden. Det var som att jag fick vara där i 14 år och sen var det som att min tur var över. Mitt liv var inte där längre, men jag älskar att åka tillbaka.  Och vem vet, man kanske hamnar där någon dag igen. Men nu älskar jag att vara här. 

Har du några specifika platser du alltid återvänder till?

–  När jag åker dit, senast var nu i somras, måste jag alltid tillbaka till East Village. Jag har mitt favoritcafé dit jag går och dricker kaffe på morgonen. Ninth Street Espresso. Sen så sitter jag i Tompkins Square Park, nära hundparken. Och så springer jag längs East River och så har jag några vänner som jag alltid måste träffa. 

Anna måste snart gå och soundchecka så jag ställer en sista fråga. 

Du har ju release ikväll, vad ser du mest fram emot där?

– Jag ser fram emot att se alla samlade som har varit med och jobbat på det här, tillsammans med vänner och familj. Jag tror att vid nio ikväll kommer jag sitta där i en av sofforna med ett glas vin och bara titta på allt. Ta in och koppla av, för det har varit rätt mycket de senaste veckorna också. Det var någon som sa det till mig, man ska tillfället i akt och fira. Det är alltid så lätt att man, när man är framme vid den där punkten som man har jobbat för så länge, redan är någon annanstans i huvudet. Så det gäller att ta de här segrarna, för man blir aldrig klar. Man måste njuta lite. Så det ska jag göra, njuta. Ta ett glas vin eller två, eller fler.