Anita Goldman tvingar oss att se världen som den verkligen är

När uppstod vår moderna, västerländska syn på naturen? Hur har vi gått från att leva i samklang med den till att betrakta den som en resurs underordnad oss? Varför premieras imponerande ägodelar och ett representativt yttre tanken om hållbarhet och gemenskap? 

Med ett essäistiskt och poetiskt språk undersöker Anita Goldman hur människans relation till naturen har förändrats över tid. Det vilda hoppets geografi är en bok som inte tillåter någon eskapism, utan istället tvingar läsaren att se världen sådan den egentligen är. 

Boken är indelad i två delar: Det vilda och Det tämjda. I den första utforskar Goldman ödemarken och öknen genom de stora religionerna. Platser vi en gång fruktade men nu romantiserar på tryggt avstånd. I den andra visar hon hur kolonialism, kapitalism och industrialisering skapat en värld där vi hellre pratar om tillväxt än överlevnad. Och den stora frågan ekar genom sidorna: Hur kan klimatkrisen vara så akut och ändå kännas så långt bort?

Goldman skärskådar vår moderna natursyn genom allt från poesi, religion, filosofi till sociologi och miljöhistoria. Dessutom visar hon hur språket speglar vår distansering från jorden: den som lämnar staden ses som enkel, bonden som bakåtsträvande, medan den som blickar mot bergen är en visionär. Ungdomlighet och snabbhet är idag positivt laddade ord, medan ödmjukhet och vördnad känns hopplöst gammaldags. ”Vi poängterar våra rättigheter långt mer än våra skyldigheter. Vi vill ha mer än vi vill ge.”

Goldmans prosa kastar mig mellan bordeauxfärgade salladsblad i trädgården och nukleära härdsmältor. Mellan Edens lustgård och massutrotning. Jag avbryter läsningen för att ringa en vän:

– Visste du att över hälften av alla ryggradsdjur försvunnit sedan 70-talet?

– Och att trettio bönder om dagen tar sina liv i Punjab på grund av skulder till multinationella företag? 

Nej. Hon vet förstås inte. Hopplösheten är så förlamande att vi snabbt tystnar och byter ämne, och så är vi där igen, i ignoransens trygga famn, vår generations modersmjölk. Den förbannade kärlek Goldman skriver med, den Whitmanska ömheten och nyfikenheten mot livet och naturen, är för min generation främmande. Och den kylande insikten växer allt medan läsningen fortgår. Som millenniebarn, en av dessa digitala nomader, känner jag inte till världen utan dess ständiga åtkomst. När mina föräldrar berättar om tiden ”innan internet”, känns det som stenåldern. Jag har vant mig vid Göteborgsvintrar utan snö, att sommaren innebär nya värmerekord och gigantiska bränder. 

Du kan inte rädda det du inte älskar, är en återkommande mening genom boken, som tillslut blir du kan inte älska det du inte känner. Goldman frågar sig om en människa som aldrig sett sin föda gro, fortfarande är en människa. Eller är vi så avskurna från våra biologiska rötter att vi nu utvecklas bort från livet och mot något annat? 

Och samtidigt: det vilda hoppets förtröstan. Ur allt det fruktansvärda vill livet till. Naturen och djuren som efter årtionden reser sig och återvänder till ett söndrat Tjernobyl. Ja, hjärtat vilar hopsnörpt i bröstet efter en sådan läsning. Och när Goldman skriver:

”Vi är symbolskapande varelser och har den speciella, smärtsamma och makalösa egenheten att vi vet att vi vet.”

… så hugger det till. Aj. Det är sannerligen ett gigantiskt ansvar. 

Det enda jag saknar i boken är ett mer uttalat perspektiv på den digitala världens klimatavtryck. Goldman berör hur den moderna människan fjärmat sig från naturens långsamma processer och prioriterar artificiella metoder framför organiska, men hon diskuterar inte den virtuella världens påverkan på klimatet. Internet, sociala medier och digital infrastruktur kräver enorma mängder energi och resurser, men detta perspektiv saknas trots att det är en central del av vårt moderna liv.

Däremot är det intressant när hon beskriver upprustningens klimatpåverkan – hur byggande, lagring och militära övningar belastar miljön. Med tanke på den nuvarande upprustningen i Europa och Sverige hade det varit givande att också läsa om den digitala världens dolda klimatkostnader. Speciellt för ett millenniebarn.

Men ingen skugga ska falla över Goldman. Hennes research är gedigen, hennes språk gör det svåra åtkomligt. Det bästa jag vet med litteratur är när den skiftar mitt perspektiv och rubbar sanningens solida faktum. Det vilda hoppets geografi gör just detta. Den visar att den verklighet vi tar för given – där vi ser oss själva som naturens härskare, där klimatkrisen känns abstrakt, där språket skapar distans– inte är någon självklarhet.

Genom Goldmans skarpa analys och poetiska språk blir det tydligt: världen kunde lika gärna varit en annan. Det är en svindlande insikt, så vilt hoppfull som den är smärtsam.