Andrea Udds seriedebut kastar ljus på samtidens kärleksfrågor
I Andrea Udds seriedebut Innamorati, eller Narrens dagbok följer man en tydlig dramaturgisk båge från kärlek vid ögonkastet till ett sista tack och farväl. KULTs litteraturredaktör Lara Levin recenserar en seriedebut där tiden stannar för varje bladvändning.
Går det att förväxla begreppen depression och kärlek? Ja, menar sociologiprofessorn Emma Engdahl i en studie från 2016. Överallt syns det i vår samtidskultur hur kärlek och lidande flyter ihop till en romantiserad enhet. Ett annat närliggande exempel på detta sociokulturella fenomen går att lyssna sig till i Taylor Swifts senaste album The Tortured Poets Department. I albumet, liksom hela Taylor Swifts musikkarriär, blandas kärlek ihop med lidande – men också en myriad av andra känslor, vilket i och för sig är synd eftersom kärleken blir svåråtkomlig i sin nya förvrängda form.
I Andrea Udds seriedebut Innamorati, eller Narrens dagbok, är kärleksbegreppet depressivt, men inte svåråtkomligt. Det senare beror antagligen på att handlingen saknar hyperboler och att kärlekstemat i narrativet inte drivs av en överdrift. Tvärtom presenteras handlingen i en enkel form när kärleken mellan ett par uppstår som en blixt från klar himmel, rör om i sin eufori för att sedan tappa balansen och avta. Det är en serie om kärlekens olika ansikten, om gränserna för förälskelse i en samtid som vår.
Jag minns inte senast jag betraktat ett porträtt med sådan akademisk koncentration, förutom på utställning. För varje liten detalj som Andrea Udd ritar i sin seriedebut Innamorati, eller Narrens dagbok stannar man upp och genomskådar bilderna som ett stycke konstverk. Det är ljuvligt att betrakta hur bildkompositionen bär det poetiska språket och roligt att följa Andrea Udds arbete med konsthistorien.
Som bokens titel refererar till, utgör Innamorati de hopplöst förälskade karaktärerna i teaterstilen Commedia dell’Arte. Från italienskan översätts Innamorati till älskarna, och deras enda roll i teaterformen från 1500-talet är att vara förälskade tills de stöter på hinder i förälskelsen. När Andrea Udd använder sig av uttryck från konsthistorien som hovnarren eller annan cirkusestetik, får hon alla de moderna symbolerna som exempelvis FaceTime att se ut som en anakronism. Ett annat exempel på hur Andrea Udd skär mellan olika bildspråk syns i en juxtaposition då huvudkaraktären är färglagd och längtansfullt väntar på sin dejt i en monokrom bakgrund. Kontrasterna bidrar genomgående till ett jazzigt hopkok och är ett bra komplement för att uppnå en beskrivning av förälskelsen.
Stundtals funderar jag på hur all konst idag refererar till annan konst. Hur intertextualiteten maskerar det unika med ett verk, men också hur svårt det är att hitta en tydlig röst i den kapitalistiska rundgång som går ut på att reproducera verk som hela tiden har annan konst och litteratur som stödhjul. Andrea Udds debut påminner mig om att serieformatet är den enda platsen där detta fortfarande fungerar och är intressant. Läs den! – och lyssna sedan på Summertime Sadness med Lana Del Rey.
