André 3000 är tidlös i ett trendsamhälle
Det är med en viss känsla av frihet som trender uppstår på internet och konsumeras. Även om man vill förminska trender på sociala medier till ett kollektivt beroende som grundar sig i en pseudo-frihet fastkedjad i njutningen, så är det så kul att vara en del av en Brat-värld eller använda nya excentriska ord som “rawdogging”. Det som är så tråkigt är att bryta med den här förtrollningen, tvingas vara en del av något som man inte riktigt valt och det är exakt det som André 3000 sysslar med när han spelar flöjt på Way Out West.
André Benjamin, känd som André 3000 eller som den ena halvan i rapduon Outkast, har efter snart två decenniers uppehåll från soloprojekt återuppstått med en flöjt. Men på scen som en av huvudakterna på Way Out West ser det mer ut som ett svärd mot samtidens förväntningar på en artist. Man kan tänka sig att de som befinner sig på konserten är där för att se den Atlantabaserade artistens musikaliska arv, snarare än att se honom växla mellan olika blåsinstrument. Men det André 3000 skapar är istället en koncentration som ett botemedel mot hur musik skapas idag.
När albumet New Blue Sun släpptes förra året blev många överraskade och upplevde något främmande. Detta album skulle bli Andrés pånyttfödelse, men också en hyllning till albumet som komposition. Det är ett utforskande, en musikalisk sport med rötter från hiphopen. Det är former, puls och energi snarare än popmusikens verser, refränger och repetition.
Den här vändningen i Andrés karriär är förvånansvärt hållbar för musikvärlden. Utvecklingen får mig att tänka på en annan konsert under Way Out West-helgen och det är Markus Krunegård på finska i Annedalskyrkan. De här två artisterna delar en slags musikalisk omvändning. Om André 3000 rör sig från hiphop till flöjt så rör sig Krunegård från svenska till finska. Och på Annedalskyrkan på fredagskvällen strax efter midnatt hör jag samma typ av instrumentalism eftersom jag inte talar språket. På finska låter det som att Krunegård rappar, på finska låter han som Bob Dylan och på finska lyckas han fånga själen i något som inte är begränsat till förståelse och användning utan återigen former, puls och energi. Man lämnar konsumismens tankesätt och slutar fundera på hur musik ska användas för att stilla ens egna behov. Man blir även befriad från det kapitalistiska spektaklet som en festival också är.
I år på Way Out West fanns Coca-cola-kepsar som såg ut som MAGA-kepsar till försäljning. Och det omtalade väskförbudet skapade nya behov på området i form av sminktält och försäljning av tygpåsar. Men det var lugnt, för när André 3000 gjorde apljud som mynnade ut i djupa andetag på scen, och publiken deltog med slutna ögon i den kollektiva meditationen, stod ungdomarna bredvid mig och ställde filosofiska frågor till varandra och undrade om röken från deras vapes var sann eller falsk.
Då upplevdes hela festivalen som alldeles ljuvlig ändå.
