Andra akten börjar nu: Ellen Krauss om Romeo och livet efter genombrottet
Daggen i gräset gör mina sneakers mörkt gråa, jag genar genom Tessinparken upp mot Strindbergsgatan. Utanför caféet är borden fulla med folk som äter frukost i höstsolen. Där inne möts jag av en hund som trycker huvudet mot min hand medan hans matte sitter i ett Zoom-möte lite längre in i lokalen. Jag slår mig ner utomhus och väntar på Ellen, som jag snart ser komma upp för backen med snabba steg.
Ellen Krauss är Sveriges senaste popfenomen. Från en dag till en annan blev den nya artisten och låtskrivaren plötsligt ett namn som hela svenska befolkningen kände till. 2023 var hon med i Så mycket bättre där hon charmade och briljerade med tolkningar av låtar som Inatt (inget stoppar oss nu) av BlackJack och Mapeis Swim. I år vann hon sin första Grammis för Årets visa/singer-songwriter och fick därefter trä på sig blomsterkronan inför sommarpratet som sändes i juni. Nu sitter hon här framför mig, iklädd en rutig vindjacka, och lägger ett par stora hörlurar på bordet. Om några veckor släpps Ellens andra album Romeo, vars planscher redan hänger över hela Stockholm.
Berätta lite om titeln, Romeo?
– Det är inget spår som heter Romeo, utan det blev liksom bara en titel. Den här skivan har vi gjort så länge så att den har haft lite olika arbetsnamn. Först var det Head (in a can) för att jag har levt mycket, det låter ju jättecringe, i mobilen. Sen innehåller den ju jättemycket romantik fast också väldigt oromantisk kärlek. Det kändes som att leka med någon rolig stereotyp på Romeo. Det blev som en tydlig symbol för en platta om kärlek, och det kändes också androgynt på något sätt som jag gillar. Sen funkar titeln bra på både svenska och engelska. Ett ord är också skönt, det känns som att det inte blir så här awkward att man ska säga någon lång mening på engelska och sitta i P3. Romeo, it does the job liksom.
Ja, kärlek känns ju som ett bärande tema i Romeo och i ditt tidigare album Pearl, hur kommer det sig att just kärleken har blivit så central i din musik?
– Det är väl sådant man går och tänker på liksom. Det känns nästan undermedvetet och alltid närvarande. Sen måste man kanalisera det på något sätt och då blir det lätt i musiken. Även om jag kan prata om de här sakerna högt med mina vänner så är det ändå vissa grejer man kanske inte vill älta hur länge som helst med andra, så då måste man älta med sig själv. Av det har det blivit musik. Det är inget jag har tänkt på, att det här ska bli en kärleksskiva.
Ellens första genomslag var med låten The One I Love som handlar om rätten att få uttrycka kärlek för den man älskar. Sexualitet och identitet, beskriver hon, har varit viktiga i hennes musik. Hon tar en klunk av kaffet, runt om oss sitter mest pensionärer eftersom det är en vardag. Träden är fortfarande gröna och luften förvånansvärt ljummen. Ellen kisar mot solen och ställer ner koppen på det vita fatet.
När man pratar om böcker så sägs det alltid att den andra är svårast att skriva. Tycker du att detsamma gäller för album?
– Jag har fått höra det, men jag har också fått höra att den tredje skivan är den svåraste. Jag har jobbat med folk som tycker att den andra skivan är bedrövligt svår. Och skitjobbig liksom. Och jag håller med men samtidigt vet jag inte, jag har på något sätt gjort en liten hinderbana också.
Ellen berättar om Så mycket bättre-skivan som hon gjorde 2023 och säger att den blev som hennes andra skiva.
– Det var ändå sex låtar, det är ju typ en skiva idag. Folk gör ju skivor med typ fyra låtar och sen resten emojis. Min tredje skiva ska bli en emoji-skiva.
Debutalbumet Pearl släpptes när Ellen bara var 20 år och hon beskriver hur hon funnit ett visst lugn inför släppet av det nya albumet.
”Det finns en publik nu, någon kommer lyssna på den. Det visste jag inte med första skivan, då visste jag bara att mina vänner skulle lyssna och typ min mormor”
– Jag kan identifiera mig mycket mer med den här skivan och bottnar mycket mer i alla teman. Jag är inte så nervös, för jag tycker ändå om den och har jobbat på den i fyra år. Det finns en publik nu, någon kommer lyssna på den. Det visste jag inte med första skivan, då visste jag bara att mina vänner skulle lyssna och typ min mormor. Jag undrar ju såklart hur den kommer tas emot men samtidigt kan jag ju inte styra över det.
Är det någon specifik låt du är mest taggad på att folk ska höra?
– Jag har en favorit – låten som heter Easy. Den tycker jag väldigt mycket om. Den blev ingen singel för den är väldigt lång och lite konstig. Det är liksom ett väldigt stort tema och sådär, men den känns också väldigt varm och nära. Det är också en låt som handlar om en väldigt lycklig situation. Kanske för att jag känner att jag befinner mig där nu tycker jag om den extra mycket.
Var det någon låt som var extra svår att påbörja eller avsluta?
– Ja, absolut. Det finns en låt som heter Secrets, som till en början, alltså – jag vet inte om man ska avslöja sånt här – ett tag så tänkte jag att man skulle kunna göra en jullåt. Den hade lite sån ganska klassisk refräng. Du vet, såhär hyperromantisk. Det kändes lite som en jullåt men sen så var det inte riktigt läge. Jag vet inte om jag liksom är redo för bjällror och sånt.
En lastbil parkerar precis snett framför oss och en munter kille kliver ut för att fälla ner luckan, som nästan landar på huven på personbilen bakom. “Jävla skit” säger han och skyndar sig in i bilen igen för att köra fram den lite. Vi skrattar. Jag torkar upp mjölken som skapat ringar på bordet med en servett.
Vilka skulle du säga är dina största inspirationskällor?
– Andras musik såklart, musik generellt. Jag blir inspirerad av människor och film och platser. Av förändring. När saker skiftar. Jag pratade med Christian, min producent, för jag har inte kunnat skriva på så länge – dels har jag varit jättekär och dels haft jättemycket jobb. Men nu när det börjar krypa mot hösten så händer det ju någonting ändå. Små saker men ändå en form av förändring. Böcker och mytologi, det är inte sånt jag inspireras av – mer livet i allmänhet.
Jag frågar Ellen om kärleken och om faktumet att hon är väldigt kär just nu har påverkat hur hon skriver om kärlek.
– Ja, det har den nog. Man blir lite lyckligare och lite mindre rädd. Mindre ängslig, vilket kanske också är ett problem egentligen. Jag tar liksom lite lättare på grejer och tycker att allt är bra. Det är väl klart att det är lättare att jobba med sig själv och sitt uttryck och musik om man också tänker att det finns någon som ändå tycker om en väldigt mycket.
– Sen vet jag inte om jag är lika produktiv. Eller det är jag inte, men det får väl vara, avslutar hon.
Två äldre damer passerar, en av dem vänder sig till Ellen och ropar: “Jag tycker du är jättebra!”. Ellen tackar och bockar. Solen ligger fortfarande på och jag lutar huvudet mot det svala fönstret.
Det känns som att det har hänt mycket under de senaste två åren med Så mycket bättre och Grammis och Sommarprat. Hur har det känts att få en sån rivstart i karriären?
– Ja men jättekul såklart. Jag är jättetacksam för det. Det är så otroligt svårt att nå ut i bruset. Jag kan hata det uttrycket, men det är ju faktiskt så. Så jag är väldigt glad, och grammisen betyder jättemycket. Jag tar det på stort allvar, att bli nominerad och sitta där tillsammans med mina idoler. Det tog tre dagar att smälta och känna att jag förtjänade det. Och med sommarpratet, det är ju en så märklig grej i sig. Det är ju ett konstigt format också på många sätt. Sigge Eklund pratade och då kände jag – okej, vi kör. Men också lite sorgligt att ha gjort det faktiskt, alltså att inte ha det kvar.
De får köra ett sånt här all stars-sommarprat.
– Exakt, om 20 år.
Efter Så mycket bättre blev Ellen inte bara känd för sin musik – utan också som en offentlig person. Jag frågar henne om hur hon har upplevt det.
– Det finns så många offentliga personer idag känns det som. Jag vet inte, jag går ju inte runt och tänker på mig själv som en sån. Men min tjej kan ju vara såhär – nu får du fan skärpa dig, nu får du tänka på att sträcka på dig. Jag blev jätteöverraskad och det var lite konstigt att bli igenkänd. Men nu har det avtagit lite grann.
I höst åker Ellen ut på turné inte bara i Sverige men också England, Skottland, Tyskland och Nederländerna. Från oktober till februari är hon och hennes band ute på vägarna.
”Det kommer bli buss – dusch – lokal – soundcheck. Det kommer bli en jävla turné”
Hur förbereder du dig för Romeo-turnen?
– Jag tänkte att jag skulle gå till gymmet idag men det kommer jag inte att orka. Försöker att hålla mig fysiskt fräsch och inte bli förkyld. Typiskt viktigt. Försökte köra någon sån sober september, men det gick inte så bra. Jag tycker själv mycket om att gå på konserter, så jag vill göra det bra. Och mitt band älskar jag mest på himlen, så det känns jättekul. Men det blir också intensivt, vi ska bo på buss. Så det kommer bli buss – dusch – lokal – soundcheck. Det kommer bli en jävla turné.
Har du några “backstage demands”, något du vill ha i din loge hela tiden?
– Ja, jag har blivit lite mer kräsen. Eller absolut inte, men jag har ändå vågat ställa lite mer krav. Jag har börjat be om sådana här choklad-cashewnötter, svindyra är de ju, så jag tycker att det är så jävla bra att jag får sådana här gratis. Och alltid Pinot Noir. Det tycker jag är gott. Jag vet inte ens om det är en druva men det låter fint och det smakar faktiskt jättegott.
Kvinnan i Zoom-mötet sitter fortfarande kvar och hunden sticker otåligt ut huvudet genom den öppna dörren. Tiden börjar rinna ut så jag bläddrar bland mina anteckningar, skriver ner orden ljusgul och kvadratisk för att komma ihåg husen som omger caféet. Jag stryker under ordet kärlek vilket leder mig till min sista fråga.
Vilken tycker du är världens bästa kärlekslåt?
– Det är faktiskt en som jag nästan inte kan lyssna på. Du vet när man är på väg någonstans i bilen eller något så bara rinner tårarna. Det är Into My Arms av Nick Cave. Att man inte vill ändra något på någon, att låta någon bara vara. Ja, den är faktiskt sjukast på jordklotet.
Ellen Krauss album Romeo finns ute nu.
