Amor Y Vida om folkmusikens resonans, en countrykerub och rösten som instrument

Det är lunchtid på Cafe Tårtan, den lilla lokalen på Hornsgatspuckeln är full. Jag har satt mig vid ett stort bord som flera sällskap försöker slå sig ned vid, och blir lättad när jag ser Amor Y vida kliva in i lokalen. Vi samlas i den ursittna soffgruppen och konstaterar att det känns väldigt gymnasialt. De pratar om sin release i fredags på Södertornet där de genom en ölskrivare lyckats pynta Guinness-skummet med sin logga. En lyckad release, och det är bara början på firanden och släpp. 

Amor Y Vida, kärleken och livet, startades till synes för några månader sedan. Men egentligen är projektet ett resultat av fyra års musicerande mellan Alicia Panambi, Sara Danielsson och Tilde Schweitzer. De har sen i somras släppt två singlar, den americana-klingande Pockets och den hjärtekrossande Without You. De kommer precis från studion, där de håller på att avsluta sitt första album som kommer i vår.

Sara: Vi spelar in andra halvan av vårt debutalbum just nu. En vecka, sju låtar. Första halvan av albumet spelade vi in redan i februari. 

Det första inlägget på bandets instagram dök upp i juli och jag misstog mig med att anta att bandet föddes då. 

Alicia: Vi har ju spelat ihop i typ fyra år, men med lite olika riktningar. Vi har bott på så olika ställen också, Sara i Malmö, jag har bott i Norge och Tilde har varit här i Stockholm och turnerat massor. För typ ett år sedan kände vi att det fanns så mycket glöd, att vi verkligen ville göra något med det här till 100%. 

Tilde: Vi bestämde oss ganska tidigt, kanske för två år sen, att vi skulle börja spela in och föreviga låtarna. Men då var det bara svenska låtar och det blev inte så bra. Det blev inte som vi hade tänkt oss, och vi visste någonstans att vi kunde bättre. Men där startade elden i att vi ville spela in, skapa något på riktigt. 

S: Sen när vi fick igång momentumet och bollen, då bara byggdes det på mer och mer. Det har snöbollat sig själv, på bästa sätt. Det är få låtar som har följt med hela vägen men två låtar på debuten kommer ha varit med från start. 

”Om man inte har sången, i den här typen av musik, då har man inget.”

Ni har ju lite olika bakgrunder i musiken och har jobbat med olika genrer, hur kom det sig att ni möttes i folksoundet? 

T: Jag tror att det är en slump, alternativt genom Saras gitarrspel. Vårt första gig var ett juljazz-gig. Då var jag jazztrombonist deluxe, vi spelade bara jättejobbiga jazzlåtar. 

De famlar efter en av låtarna de spelade genom att försöka nynna fram melodin. Along Came Betty, kom de på till sist. 

T: Fyfan vilket trauma. Sen när vi skulle fylla ut setlisten var det någon av er som föreslog Fleet Foxes White Winter Hymnal. Vi hade inte repat den, men vi insåg att vi hade för kort set.

S: Då när vi sjöng så kände vi att det lät väldigt fint med stämsången.

Just stämsången känns väldigt utmärkande i era låtar, hur landade ni att ni skulle köra på det soundet? 

S: Vad jag har tänkt om det här så tror jag att röst är det mäktigaste vi har. Det som gör en artist riktigt bra, eller det som gör ett band riktigt bra är 99% av fallen är en jävligt bra sångare. Om man inte har sången, i den här typen av musik, då har man inget. Det är tyvärr så. Det kan vara skitbra låtar och coola arrangemang. Men en bra röst, jag tror att det är skillnaden mellan det som verkligen berör en och det som man bara tycker är fint. Jag har känt så länge, och då har det varit så lyxigt att få jobba med Alicia. Att vi kan bidra till det med våra röster har känts som ett sätt att göra det ännu mäktigare. 

A: Det är som att det är där i sången vi har mötts väldigt mycket. Det är så naturligt. Vi hamnar ändå där om och om igen. Det är så jävla omfamnade. Någon slags kärna i det hela, att få vara ett instrument ihop.

På bandets Spotify har de lagt upp inspirationsspellistor fyllda med massa ikoner som Simon and Garfunkel, Leonard Cohen, Joan Baez, Karen Dalton, Adrienne Lenker och Johnny Cash. Många artister som för tankarna till den amerikanska folkmusik traditionen som ofta kretsar kring småstäder, “I shot a man in Reno” och att åka på de öppna vägarna. Jag frågar hur de tycker att temana och denna typ av folktradition gör sig i Sverige och Stockholm. 

A: Vårt sound har influenser av så mycket. Americanatraditionen, men också folktraditionen som är väldigt stark både i Norden och sen lyssnar jag till exempel på mycket sydamerikansk folkmusik. Det känns som en grej, självaste musiken. Sen tycker jag att det är ganska lätt att dra inspiration från såna texter för att de är så specifika. Det går att omvandla dem till något som kanske mellan raderna handlar om Stockholm eller att vara ung kvinna. Sen har vi också viljan av att skapa något nytt. 

T: Jag tror också att de låtarna vi har släppt nu, drar sig mer åt amerikansk folk. Men på plattan finns det jävligt mycket influenser från nordisk kultur och verkligen lite mer så “ troll i skogen”. Jag vet inte om det beror på att vi ibland skriver låtar själva och andra gånger tillsammans. Det lättare att ha en riktning när man skriver tillsammans, till exempel americana, men när man skriver själv får den andra influenser. 

S: Sen finns det ju också jazziga influenser. Det hörs nog i harmoniken att vi har en ganska djup ackordsförståelse. 

Folkmusiken är ju ett väldigt brett begrepp, som rymmer många olika typer av traditioner. Amor Y Vidas musik rymmer flera olika världar, röster och typer av resonans. 

A: Jag är uppvuxen med två föräldrar som har flytt från Sydamerika och där finns jättemycket kamplåtar som har blivit en folktradition där. Det är också väldigt akustiskt, det finns 68-generationen och Victor Jara som skrev kampsånger. Vackra texter som är väldigt beskrivande. Sen finns Silvio Rodriguez som skrev mycket mer kärlekslåtar som är väldigt tätt knutna till den folktraditionen. Det finns också en slags countrytradition i Sydamerika som är väldigt lik den amerikanska på flera sätt. De har ju varit väldigt sammansvetsade tills det har blivit extremt polariserat. 

”Vi liksom lever och andas musik. Det känns ändå mäktigt att ha ett bandnamn som speglar det.”

Vill ni berätta lite mer om er senaste singel Without You? 

A: Det är ju verkligen en olycklig kärlekslåt. Desperat olycklig kärlek. Det är fint att vi har så olika erfarenheter, men fan vad vi kan leva oss in i hjärtekross. 

S: Jag tycker det är väldigt kul att vi spelar våra instrument på den. Tilde spelar Trombon och jag spelar Pedalsteel. Det är väldigt kul att de delarna får vara med redan på andra singeln, för i Pockets är du ju bara gitarrer. Sen är det kul att det är den första låten vi skrivit ihop som vi fortfarande spelar. Den känns speciell. 

Ert bandnamn betyder ju kärleken och livet, vad representerar det för er? 

T: Var det du som kom på det (Alicia)? Jag kommer ihåg att vi hade någon lista med bandnamn. 

S: Jag kommer ihåg att vissa av dem var så jävla dåliga. 

T: Men sen om man tänker på alla band man tycker om så har de också förjävliga bandnamn. U2? Ebba Grön? 

A: Jag tycker att det passar för alla vi tre, vi liksom lever och andas musik. Det känns ändå mäktigt att ha ett bandnamn som speglar det. 

På Alicias mobilskal sitter ett klistermärke med bandets logotyp, och en liten maskot som liknar amor med änglavingar. Hon är iklädd klänning med hjärtan, randiga strumpor och ett sorgset uttryck i det lilla ansiktet. 

S: Det är den fantastiska Marcus Lackmann som har gjort den. 

T: Hon kommer väl egentligen från början från att vi hade en låt som hette Amor. Vår lilla countrytjej. 

Countrybebisen, cowboyhattar och en genomgående westernestetik går att finna i bandets musikvideor. Jag blir nyfiken på deras erfarenhet att kliva in i, och förhålla sig, till en estetik. 

A: Vi drar nog mer inspiration från 70-tal, lite indie-editorial mer än country. Det har också varit en svår grej. Att vara ett band och välja en estetik. Vi har hämtat mycket från vår egen smak och stil och försökt göra någon slags sammansvetsning. 

S: Vi har ju pratat om att vi inte vill gå in i det för mycket, med cowboyhatt och boots. Vi vill att det ska kännas fräscht, och som oss. Vi alla tre har ju väldigt distinkta uttryck. Det hade varit tråkigt att stöta ut det och bara bli tre cowboys. 

Ni har ju avslöjat lite om albumet, finns det något mer ni kan bjuda läsarna på? 

T: Vi kan ju verkligen avslöja att det kommer bli, som vår producent Daniel Bengtson beskrev det, vykort från olika genrer. 

A: Det är fan ett galet album. Du kommer märka när det är release på gång. Alla är bjudna.