Allt faller på plats när Slowgold frälser Stora Teatern
En kille med långt hår och ännu längre skägg sitter och läser i sin medhavda pocketbok bara minuter innan kvällens artist ska gå på scenen. Framför honom lämnar ett tjejgäng med stora tantglasögon läppstiftsfläckar på sina rödvinsglas och bakom honom står två killar i övre tonåren iklädda Louis Vuitton och Versace, som med största sannolikhet är dittvingade av sina föräldrar. Det är verkligen svårt att sätta fingret på vad det är för typ av publik som i afton samlats på Stora teatern, men så fort Amanda Werne, alias Slowgold, kliver upp på scen, riktas all uppmärksamhet mot henne.
Inte ett enda ljud hörs från publiken under tiden hon nervöst stämmer sin gitarr och läppjar på munspelet. Att man kan höra de enskilda strängarna som justeras ända bort till bakre raden säger en del om publikens uppmärksamhet. Och utan att säga ett ord omfamnar Werme stora salens makalösa reverb när hon på helt egen hand öppnar med den lågmälda introlåten Aska. Varenda fingerrörelse, andetag in och ut genom munspelet samt darrningarna i hennes röst, som hela tiden kämpar för att ta sig igenom tonspannet, skär genom stora teatern och publikens uppmärksamhet fästs vid varenda detalj.
Redan här är det tydligt vilken makt och vilken förmåga Amanda Werne har att trollbinda sin publik. Fokuserat och med största skicklighet tar hon sig igenom de tonsäkra melodier och starka lyrik som hon gjort sig känd för. Hela Storan har gett efter och vi är nu helt i hennes makt.
Efter att sista tonen i öppningslåten ringer ut är det som att ingen vågar bryta tystnaden och applådera. Efter lite om och men får hon tillslut sitt jubel. Hon skrattar lite ödmjukt medan hennes band kliver på scenen. Tre personer. Varken mer eller mindre behövs. Framför allt inte när de på låten Cirkus bevisar att alla fyra besitter en makalös fingerfärdighet och har ett slående samspel med varandra.
Under resterande del av konserten hyllar Amanda Werne sitt skickliga band för deras insatser och lägger i princip noll fokus på sig själv. Men i musiken sker någonting helt annat. Där tar hon kaptensrollen, visar fullständig pondus och leder bandet genom setet. Detta samtidigt som hon varvar med ett dussin makalösa gitarrsolon. Det är lågmält, skavigt, vackert och någorlunda kaxigt spelningen igenom. Som att de allihopa läst blasoneringen till hur den moderna bluesen ska låta men aldrig hört musiken och på så sätt återuppfunnit musikstilen på sitt eget helt underbart vackra sätt.
Låtar som sträcker sig över hela spektrat av Slowgolds musikkännedom betas av. Allt från den kraftiga och tuggande En dag till, indiefolkiga På gräset samt psykedeliska och Hendrix-liknande Mörkare. Och det är verkligen svårt att som konsertbesökare inte känna sig fullständigt bortskämd. Här sitter man i en mjuk fåtölj och får bevittna denna musikaliska skicklighet och samtidigt den sårbarhet som Werne visar i sina drömmiga men realistiska texter. Att se Slowgold på Storan är att bli frälst samtidigt som allt faller på sin rätta plats. Någonting som inte minst bevisas under avslutet med tolkningen av Chris Isaaks Wicked Game och Slowgolds egna liveplog, Verklighet.
Trots denna ikoniska spelning på hemmaplan bjuds det inte på några trolleritrick eller större överraskningar, utan allting förlitar sig på det fenomen som är Slowgold själv. Det råder inga tvivel om att Slowgold sannerligen är ett mirakel att bevittna.
