Alla är misstänkta i rättegångsdramat Den som berövar en annan livet
Premiären av föreställningen Den som berövar annan livet på Uppsala Stadsteater är fullsatt, och jag misstänker att en stor del av teaterpubliken består av nyfikna juriststudenter. Föreställningen är nämligen skriven av juristerna Gustaf Almkvist, Henrik Bellander och Anders Frigell i samarbete med dramaturgen Jonas Bernander och regisserad av Linda Kulle.
I föreställningen presenteras två karaktärer som kommer stå i centrum resten av rättegångsdramat. Paret Ted (Jakob Fahlstedt) och Anna-Karin ”Kakis” (Lolo Elwin) lever i samhällets utkanter. Tillsammans ställs de inför ett dilemma – de är skyldiga en person pengar och får ett riskfyllt uppdrag som kan göra dem skuldfria men med risken att bli dömda för brott. Vi får därefter följa Ted och Kakis i deras agerande. Tempot höjs, desperationen blir tydlig och till slut kulminerar allt till att det blir svårt att urskilja vem som egentligen gjort vad.
Juridiska dilemman och gråzoner gestaltas genom ett skådespel där domen till slut hamnar i publikens händer. Föreställningen frågar om det finns fler sanningar än en? Upplägget består av en inledande akt där vi följer ett händelseförlopp av brottslig karaktär, sedan en middagspaus där publiken får smälta det de nyss såg och diskutera med varandra vad som faktiskt hände. Akt 2 leds av yrkesverksamma jurister som agerar advokater, domare och åklagare i en interaktiv, fiktiv och verklighetstrogen rättegång.
Under första akten skapas en stark medkänsla från publiken inför huvudkaraktärerna (som man ganska snabbt förstår kommer att hamna i kläm förr eller senare). En höjdpunkt var att se juristerna dansa Bob Fosse-inspirerad koreografi, med dess ikoniska goofiness, på teaterscenen, magiskt!
I kontrast till den intensiva och händelserika akt 1 är akt 2 desto blekare. Här är det juristerna som leder rättegången och därmed även teaterföreställningen. Juristerna agerar och skådespelar här sin egen yrkesroll. Samtidigt har Ted och Kakis fritt svängrum att använda sig av sina improvisationsskills vilket roar publiken och utmanar juristerna att hålla sin seriösa roll. Det bleka rättegångsrummet får ett lyft av att två absurt stora plastkroppar (som spelar en viktig roll i brottet) ligger mitt i rättegångssalen, inrullade på någon slags rullanordning, framför allas ögon – det blir en skrattretande kombination.
Under huvudförhandlingen går publikens blickar fram och tillbaka mellan de olika sidorna av scenen, först förhörs och försvaras Ted på ena sidan och sedan Kakis på andra. Deras historier ändras och det är oklart för alla vad som faktiskt har hänt. Slutligen får publiken rösta och fatta ett beslut om Ted och Kakis framtid.
Akt 1 var snyggt utformad och utförd, juristernas Fosse-action var en höjdpunkt, men akt 2 och rättegången blev något långsam och svag. Ett mer lekfullt och fiktivt gestaltande av rättegången hade nog fått ett större känslomässigt grepp om åskådarna. Den interaktiva delen var även något påskyndad och jag undrar om det bidrog med den effekt som var målet.
Med föreställningens premiss: att allt är på låtsas fast precis som på riktigt blir föreställningen ändå en uppfriskande upplevelse.
Föreställningen spelas på Uppsala Stadsteater 24/10 – 18/1
