Alla är cool kids scenhösten 2026
Vad har plastikoperationer, Magnus Uggla som Kung Herodes och pestråttor alla gemensamt? Nej, haschpsykos är tyvärr fel. Rätt svar är svensk scenkonst när den är som allra coolast – så den ser ut hösten 2026.
Till och med SvD har fattat grejen – teatern ägs nu av the cool kids. Frigrupperna som klappats på huvudet som söta små tillskott i en annars sargad bransch har nu vuxit upp och kan på allvar betraktas som pålitliga aktörer. Om det är scenkritikerna eller frigrupperna som mognat lämnar jag därhän, men nu framstår branschen som allt annat än sargad. I alla fall om man hänger i Stockholms innerstad…
För där spelas teater nu överallt. Konsthallar, parker, lägenheter och helt vanliga scener. Grupperna med namn som Hets, Fatal, Rostvit, Hjärter Fem och AutoDramatik är nu lika självklara snackisar som Konträrs nästa prenumerationsprishöjning eller Teater Giljotins överlevnadskamp. Biljetterna säljer i regel slut redan inom några dygn och töntar utan biljett får helt enkelt vänta till våren, men knappast längre än så. Hög produktivitet är nämligen något dessa grupper satt i system. Inga halvår av repetitioner, inga komplicerade finansieringsmodeller. Det är grupper som öser ur egna fickor och egna hjärtans kärlek för scenkonst. En kärlek man kommer långt på, men inte hela vägen.
För det finns en x-faktor – en helt annan förklaringsmodell till frigruppernas framgångssaga. En förklaring man snarare hittar i kommunikationen runt föreställningarna än i dem. Det är merchandise, det är sexigt, det är blixtfoton i barmiljöer, det är efterfester till 03 efter premiären. Det är helt enkelt magnetiskt paketerat a lá Generation Z. Man köper inte bara biljett till en föreställning – man köper den till ett sammanhang. Ett sammanhang som alla coolhetstörstande stackare där ute (me included) givetvis vill vara del av – så nu även vår nationalscen.
För visst har Mattias Anderssons Dramaten har alltid sökt en föryngring hos sin publik men denna höst går man ett steg längre. Det tycks som om ungdomarnas lekfullhet har smittat av sig på själva programinnehållet. Av åtta nya uppsättningar är hela fem urpremiärer och ytterligare två Sverigepremiärer. Det äldsta tillskottet till repertoaren står Roy Anderssons sjuttiotalsfilm En kärlekshistoria för, som för första gången iklär sig scenskrud under det irländska scenkollektivet Dead Centres regi, varje kväll med nya amatörer från publiken på scen – där har du allt ett sammanhang! I övrigt blir det nyskrivet av Freja Hallberg med Fåglarna samt Lars von Triersk porr i målarsalen av Dramtenfavoriten Ada Berger. Det största utropstecknet placerar jag dock vid Marie Nikazm Bakken Parzival – en tre timmar lång, grotesk Kung Artur-historia av den tyske it-boy-dramatikern Lukas Bärfuss. Spännande? hell yes. Säker publiksuccé? hell no.
Bågen är med andra ord hårt spänd, något man i och för sig kan kosta på sig med kassakossorna Hamlet, Så tuktas en argbigga och Misantropen tryggt i ryggen. Noterbart är dock att Nybrokajens självklara pensionärsalternativ nu lyser med sin frånvaro. Istället är det sexigt, blixtfotat och genomgående präglat av lekfullhet och ironi – både gällande kommunikation och innehåll. Var kan jag köpa min Målarsalen-choker Mattias?
Kulturhuset Stadsteatern har således fått konkurrens i att vara den hippaste av Stockholms ohippa instutionsscener. Höstens repertoar vid Sergels torg är istället till sitt upplägg bekant. Man hamrar vidare med popcornproduktioner för massorna och semipsykologiska samtidskommentarer på de mindre scenerna. Amadeus, Jesus Christ Superstar och God jul (guldstjärna för kreativt namn) på Stora Scen varvat med samtida sisyfosmyt, kommunpolitiker-satir och “självisoleringsshow” av Shima Niavarani på Lilla Scen. I sedvanlig ordning flankerat av favoritnorrmännen Stubø och Mørk-Eidem, där den senare gör ett efterlängtat återbesök till landsmannen Arne Lygres dramatik med Ge mig handen. Väloljat men safe: mamma, morfar och lillebror ska alla ha varsin föreställning – varsitt sammanhang.
Don’t get me wrong. Jag trivs att vara teaterkonsument i Stockholm. Den enda svenska stad där man faktiskt kan välja och vraka mellan fläskiga musikaler, avskalade monologer och kontemporära gästspel i stort sett spelårets alla helger. Bland all magnetisk paketering känner jag mig dock andfådd redan innan hösten dragit igång. Hur ska jag mäkta med alla dessa sammanhang?
Kalla mig Gardell-konservativ men jag kan längta efter föreställningar som inte alltid måste ge ett mervärde, som inte alltid måste sätta mig – teaterkonsumenten – och min samtid i fokus. Västmanlands Teater spelar Brechts Galileis liv med skärpa mot originalverket snarare vår egna post-truth-värld – by the book men denna höst känns det på nåt sätt fräscht. På liknande sätt piggas jag upp av att Malmö Stadsteater ger Gengångare en rejäl ombearbetning utan att ensemblen behöver klä sig i spets eller driva med samhällets skuld idag, utan snarare är nyfiken på att gestalta den allmänmänskliga skulden som alltid funnits.
Innan ridåerna gått upp är dock allt bara spekulationer. Om vi befinner oss i slutet av en trend eller början av ett större skifte återstår att se. Allt vi vet är att man som teaterbesökare hösten 2026 kommer att vara coolare än på länge. Förhoppningsvis får man också se något bra.
