Ali Alonzo: ”Jag skriver som att det aldrig skulle bli utgivet”
Min taxi stannar ungefär vid slottet och jag är redan fem minuter sen. Dörren jag först tror att jag ska gå in i har en skylt som säger “Hovrätt”. Jag tar upp min mobil och skriver in Tryckerigatan 4 – adressen till Norstedts kontor. Det ligger nere vid vattnet, det visste jag ju egentligen. Jag skickar ett mail till samordnaren för detta lilla event, men lyckas innan hon svarar bli insläppt av en man som jag skulle bli väldigt förvånad om han hade något med detta prestigefyllda förlag att göra. Innan jag går in dubbelkollar jag så att jag har allt: huvudpersonens nyutkomna diktsamling Jag tänker bli äcklig och ett litet block.
Vi träffas i receptionen, jag, Ali Alonzo och en kvinna med varma ögon. Hon presenterar sig som Lina och pressansvarig på Norstedts. Jag berättar om strulet med att komma hit och vi skrattar lite. Det finns något fint i hur hon lotsar oss, mig och Ali, två killar under 25 som av olika anledningar nog är ganska nervösa inför detta samtal.
Vi slår oss ner i ett stort konferensrum med varsin kopp kaffe. Ali tar upp att recensionsdagen (22 januari) närmar sig. Jag frågar om han kommer att läsa dem.
– Det känns ju jätteläskigt men ja. Jag har ingen makt över det. Tycker de inte om det så tycker de inte om det. Det jobbiga är de som ligger bakom betalvägg.
”Jag har väl bara hållit på och sen har jag hamnat här”
Jag är nyfiken på denna unga poets inställning till just det; att vara en ung poet, och kanske till och med ett stjärnskott (som det stod i mitt mail inför intervjun). Många av dikterna i samlingen skrev han när han var sjutton-arton år, säger han. När jag frågar hur han ställer sig inför dessa epitet – underbarn, stjärnskott – verkar han ändå ha förståelse för att det lätt blir en del av paketet man säljer.
– Det har väl blivit det. Jag har väl inte tänkt på det, jag har väl bara hållit på och sen har jag hamnat här. Om jag är något underbarn eller inte…det är väl mest kul att leka med det epitetet.
Det är väl mest jag som fastnat på det här med att det är så säljigt att slänga sig med såna titlar, mer än att det faktiskt spelar så stor roll. Folk gillar ungdomen, eller så gillar de att hata den. Ali berättar också om hur han känt en press av att så kallade creddiga kulturjournalister kallat honom för underbarn utan att de ens läst något han skrivit. “Det var ni som kallade mig underbarnet, inte jag!” Jag får intrycket av att han vill få sina texter lästa för texterna snarare för att det blivit någon slags trendig grej. Samtidigt som att han ändå förstår att man inte ska bite the hand that feeds you. Jag gör en jämförelse med brasilianska elvaåringar på Youtube som gör grymma skills och värvas till ett stort lag innan de ens vuxit färdigt men jag tror inte Ali är så inne på fotboll.
Han verkar vilja vårda sin alternativa sida, den som kanske skrev merparten av dikterna. Det fanns egentligen aldrig någon tanke på att det skulle bli den samling det blev, den är en produkt av många års skrivande utan tanke på fortune and fame.
– Jag skriver det jag gör som att det aldrig skulle bli utgivet.
Min research har inte varit särskilt omfattande, man kan kalla det lathet eller att jag ville komma med ett öppet sinne. Vissa gemensamma bekanta finns dock, och av en källa fick jag nys om att han är döpt efter boxaren Muhammed Ali, vilket jag känner är något jag måste veta lite mer om.
– Min pappa var väldigt engagerad i svensk antirasism på 1990-talet och var då väldigt inne på Nations of Islam, inte då de som blev islamister utan Malcom X, Muhammed Ali-gänget och så.
Jag förklarar min research-metod och det verkar roa honom lite; tanken på att någon stryker runt på söder och hör sig för. Det är väl allas dröm någonstans. Sedan försöker jag gå vidare in i själva boken men jag börjar riktigt svagt. På sidan innan själva diktsamlingen inleds förekommer ordet askonsdag, ett ord jag aldrig hört. Så jag frågar, vad innebär akons-dag (det är så jag uttalar det), varpå han informerar mig att det snarare handlar om ask-onsdag –onsdagen innan fastan. För att gå vidare från min bildningslucka frågar jag om relationen till religion. Han berättar att han är döpt och konfirmerad katolik.
– Men sen blev det väldigt trendigt och coolt att vara katolik och då kändes det som att alla trodde att jag också bara var det för att vara cool.
”Poesin är inte helig!”
Jag lämnar frågan om religion och går vidare in i själva diktsamlingen. Jag frågar om de återkommande motiven. Köttet, blodet, Bambi och jaget och försöker kanske antyda att det känns som ganska populära symboler nuförtiden.
– Att skriva poesi så sent i historien och i en sådan medveten tid som nu så blir poesin alltid någon slags referenspoesi. Det finns alltid dels en uppriktig användning av ordet, men samtidigt finns det ju en referens till poesin som koncept. En ironisk dikt om den samtida poesin hade antagligen innehållit ord som blod, kött och ängel. Samtidigt är det seriöst när jag använder dem, det är en seriös diktsamling. Samtidigt är det oundvikligt att vara en del av sin kontext.
Den moderna poesin blir språngbrädan till ett litet samtal om den kanske hypermoderna poesin, den som sker på internet, där Ali Alonzo också är en aktiv spelare. Jag frågar om skillnaderna mellan poesin på internet och den som går hela vägen till en tryckt bok. Är poesin online, shitposting-poesin om man så vill, råare och mer ofiltrerad? Han är skeptisk till detta påstående, han tycker förvisso att de skiljer sig mycket åt men att det inte är enkelt. Substacken som format kan bli både mer självbiografiskt och dagboksliknande, men det kan också förekomma “helt sjuka, konstiga och obegripliga formexperiment” som en redaktör kanske inte släppt igenom, förklarar han. Det bästa som skrivs sker när man inte känner något alls. Han talar också varmt om det avväpnande i den typen av poesi.
– Poesin är inte helig! Jag vill inte förhöja den konstnärliga processen till någon magisk kraft man behöver för att andas. Att skriva poesi kan också vara att sätta på en lång, bra film och skriva ner när de säger något roligt, säger han och som en liten orelaterad följdfråga undrar jag hur han tror att han kommer att läsas när han är död.
– Så länge någon läser mig alls blir jag glad.
På frågan om vem som symboliserar “Runkminglet”, en plats som förekommer i diktsamlingen, åberopar Ali det femte tillägget.
– Runkarna är ju snälla också. Självbevarelsedriften är ju onekligen en självbevarelsedrift.
Vid det här laget har vi kommit in i ett ganska mysigt samtal, det krystade i hela upplägget känns inte riktigt lika påtagligt. Nervositeten eller i alla fall obekvämheten vi båda ändå måste ha känt innan är nu kanske inte ett minne blott, men ändå. Jag känner mig därför redo att gå in på mina fem snabba frågor (som inte visade sig bli så himla snabba). Jag tänkte mig någon slags faktaruta men det får vi se om redaktören tycker om.
- Favoritbok?
– Jag har precis läst Minnen av infraröd av Iman Mohammed, en diktsamling. En ny Gud av Zara Kjellner får bli min roman, den läste jag nyligen och tyckte mycket om.
Jag ber honom också att nämna något inte helt så nyutgivet.
– Steppvargen av Herman Hesse påverkade mig ändå mycket.
- Drömstad?
– Stockholm. Eller 100.000 kronor och tre veckor i Köpenhamn.
- Bästa baren i Stockholm?
– Det måste man nästan anpassa efter prisklass. Balthazar får bli sunkbaren. Jag gillar att dricka så töntig och konstig öl så Stigbergets fot på Götgatsbacken är trevlig.
- Mamma eller pappa?
-Oj, jävlar. Ja, pappa har vårdnaden.
- Äta eller ätas?
-Äta.
