Det finns en folksägen i svensk pop om att Idol-vinsten bär på en förbannelse. “Ettan förlora, tvåan vann”, eller vad brukar man säga? Många av de artister som lyckats bäst långsiktigt är de som inte stod överst på prispallen. Agnes Carlsson, eller Agnes, är undantaget som bekräftar regeln. Hon tog hem Idol-segern 2005 och är kanske den artist som klarat sig allra bäst undan denna förbannelse. Förra albumet Magic Still Exists (2021) vred internationella blickar mot den svenska popartisten, med uppmärksamhet från namn som Elton John, Sam Smith och RuPaul. Skivan positionerade Agnes som något mer än ett nostalgiskt popminne: som en självklar aktör i samtida klubbpop med konstnärlig integritet.
Nu är hon tillbaka med albumet BEAUTIFUL MADNESS. Flera singlar har redan snurrat flitigt, inte minst popbangern EGO, och albumet fortsätter tydligt på den dansgolvsorienterade bana som Agnes slagit sig in på. Här finns en konsekvent puls: lyssnaren befinner sig ständigt i rörelse. Det är hög inställning på rullbandet på gymmet, eller blinkande lampor i en mörk lokal som blir rätt komplement till lyssningen. Basen är tung, medans syntharna är svävande och lätta. Produktionen är signerad houseproducenten Frans Bryngel och sub-basen ligger konstant och driver musiken framåt.
Titellåten BEAUTIFUL MADNESS välkomnar lyssnaren: “Welcome home honey / Beautiful / Beautiful”, säger en man med amerikansk dialekt. Det är ballroom på en gång. Agnes spoken word-partier bär lite paradoxalt på en pigg Leila K-attityd och en trött Gal Gadot-intonation på samma gång (se: Gal Gadots virala “kal-el-no”-ögonblick från filmen Justice League). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det funkar eller inte. Låten börjar starkt men tappar efter ett tag sin riktning: som lyssnare står man kvar på dansgolvet och trampar i väntan på nästa hook som aldrig riktigt kommer.
TRIGGER befinner sig i samma tunga, klubbiga landskap, med ett tydligt svenskt uttal som nästan fungerar som ett varumärke. Det påminner om hur artister som Yung Lean och Bladee gjort språklig friktion till en estetisk tillgång, något som både kan fascinera internationella lyssnare och markera en egenartad identitet.
Alla spår är dock inte lika övertygande. NOT CAPABLE är bara 28 sekunder lång, men ger lite avsmak. Det är något lite platt och lite töntigt med att slänga in “bitch” lite slentrianmässigt i slutet av en mening. SIGN IT känns mer personligt och rytmiskt intressant. Avslutande LOVE SONGS har gospelinfluenser och ger albumet en mer andlig, upplyftande resonans. Det funkar som ett bra komplement, eftersom det annars lätt blir en samling ganska likartade house-tracks.
BEAUTIFUL MADNESS är ett album med tydliga ballroom-influenser, vilket för tankarna till Beyoncés Renaissance och FKA twigs Eusexua Afterglow. Det känns kul att en svensk tar sig an denna dansgolvstradition. Om man bara vill lyssna på en låt för att få ett intryck av skivan ska man välja BALENCIAGA COVERED EYES. Här möts emotionellt laddade rader med en cunty estetik, ballroom och ett drivande housebeat. Texten balanserar mellan emotionellt kaos och glamour – ”I look damn good in this three piece vintage haute couture / Yeah so sad and so sexy / Come and arrest me”. Det fångar albumets försök att balansera mellan sårbarhet och coolhet. Oftast funkar det, emellanåt blir det lite corny. Men den svenska accenten är charmig och förlåtande, vilket lämnar lyssnaren med ett positivt helhetsintryck.
