Med debuten Jag trivs bäst där du är etablerade Agitator sig som den svenska musikscenens givna tronföljare. Det unga stockholmsbandet bjöd på rå och odödlig rockmusik, sådan som bara ungdomar på rätt plats i rätt tid kan skapa. Ynka nio månader senare släpper de nu den lika vackert betitlade Vänner för evigt, en ännu mer intima och introspektiv uppföljare.
Här får man höra Agitator expandera sitt mångfacetterade, nästan genrelösa ljud. Bleka rum inleder med industriell och desillusionerad postpunk som tycks röra sig i en kall, obegriplig värld. Resten av albumet visar på stor variation: det blir kontemplativt på Klorin, sofistikerat på Taxi Driver, rivigt och urartande på Trygghet. Definierande för samtliga låtar är dock de karaktäristiska texterna där den råa ärligheten alltid står i fokus. Här skys inga känslor; ångest och rädslor får blottas fullständigt. Detta märks framför allt på sångaren Felix Lindströms, vars röst är en av Agitators mest utmärkande kvaliteter. Full av neurotiska vibraton och stötvis tonosäkerhet, men i sin totala närvaro och passion lämpar den sig perfekt mot den felfria musiken. Med varje hängivet uttalad osäkerhet framhävs Agitators kompromisslösa ärlighet ytterligare.
”Det vimlar av kroppsliga motiv som bidrar till den väldigt fysiska upplevelse som Agitators musik utgör. Det är svårt att inte känna brutala rader som “Jag kände hur du klöste mig i ryggen” i sin egen.”
Stilmässigt är Vänner för evigt en djärv, ogenerad blandning av nervositet och tonårsångest – vilket förkroppsligas musikaliskt av den glittriga, rosaskimrande syntpopen. Men det träder också fram något djuriskt, blodigt och våldsamt när Agitator blir som mest postpunk- och krautrockiga. Till slut uppnås något mellanting mellan Noices värme och Joy Divisions kyla. Denna dualitet, mellan det hemska och vackra, döda och levande, illustreras kanske bäst av raden “Det finns platser att dö på, platser att dö för / Men vissa är båda två” på låten Födelsedag.
I grund och botten tycks musiken drivas av det impulsiva och känslostyrda. Det vimlar av kroppsliga motiv som bidrar till den väldigt fysiska upplevelse som Agitators musik utgör. Det är svårt att inte känna brutala rader som “Jag kände hur du klöste mig i ryggen” i sin egen. När Ryggrad plötsligt överger sin ständiga uppbyggnad vid sista ordet är det som en stor utandning, och man inser hur fysiskt närvarande man blir i Agitators musik.
Trots att musiken ofta liknar tonårspop finns det alltid ett ständigt, särskiljande allvar, som ofta tar sig uttryck i en fixering vid döden. På Rivmärken möter de aggressiva gitarrerna en hoppfull syntslinga, samtidigt som en desperat önskan om att få dö bredvid sin älskade uttrycks. I samma anda sveper Ismaskinen in som ett yrväder, också den full av gåshudsrader som “Inte alla kommer att kunna dö så här / Bredvid dig”. Dess verser tycks beskriva ett sådant där sällsynt ögonblick där allt bara faller på plats. Den energiska refrängen går steget längre och blir rent metafysisk med texten “Vi såg verkligheten börja om / Och den skulle aldrig handla om oss / Så jag slutade att finnas”. När allt slutligen exploderar med “Jag måste få dö bredvid dig / Annars spelar det ingen roll” är de kalla kårarna ett faktum.
”Som en utomkroppslig upplevelse, i en säng, på ett dansgolv, under en solnedgång, med kärleken ständigt närvarande.”
Mycket av albumet kan kokas ned till ett klassiskt dilemma: vara tillsammans eller bara vara vänner? I Agitators musikaliska värld blir detta dock något mycket större – en tjock atmosfär och sinnesstämning som genomsyrar varje ögonblick. I kombination med de impressionistiska, stundvis drömlika texterna känns det som att slungas från plats till plats, minne till minne. Som en utomkroppslig upplevelse, i en säng, på ett dansgolv, under en solnedgång, med kärleken ständigt närvarande. När albumet avslutas med Lindström sjungandes i falsett, bräckligare än någonsin, får även kärleksdramat till sist sitt slut. Rösten, som tycks så skör att den kan spricka när som helst, möter en motpol i de tröstande instrumenten. Det är utan tvekan Agitator när de är som mest sårbara. På så vis blir titelspåret en stilfull, nästan cinematisk ridå – vemodigt men hoppfullt, som ett leende pressat fram genom strömmande tårar.
Sedan debuten har Agitator befäst sin titel som Sveriges just nu hetaste rockband. Trots att det verkade omöjligt har spannet breddats, och såväl texter som musik visar på stor kreativitet och inspiration. Den som trodde att rocken var död får se den väckas till liv av precis rätt personer – känslosamma och livsbejakande ungdomar. Det må låta stökigt, men precis som i en av de där magiska scenerna som bandet ständigt jagar kan allt, åtminstone i ett ögonblick, kännas perfekt.
