Ja, vem hade trott att vi skulle hamna här? När 21 Savage först blev ett namn att räkna med som del av det sena 2010-talets soundcloudvåg blev han en vattendelare. Vissa hörde något rått och äkta i hans monotona, känslokalla verser om gängliv och våldshandlingar. Andra såg honom som lite av ett kortvarigt skämt, och skrattade åt bland annat hans mumlande framträdande under 2016 års nu ikoniska upplaga av XXL:s “freshman freestyles”.
2024 står 21 Savage kvar som kanske den mest framgångsrika rapparen av det årets “freshmen”, och när det tredje studioalbumet american dream nu anländer är det ingen överdrift att kalla honom för en av hiphopens största stjärnor. Inramningen inför albumet signalerar att detta album är tänkt som ännu ett steg framåt i rapparens konstnärliga utveckling. En filmtrailer med Donald Glover (mer känd som Childish Gambino), ett albumomslag med en bebisbild, bara ett namn som american dream i sig. Det förbereds för något storslaget när rapparens mamma tar ton på albumets intro tillika titelspår och talar rörande om hur hon har slitit för att den brittiskfödde sonen skulle få en riktig chans att leva den så svårfångande amerikanska drömmen.
Musiken som följer lever inte alltid upp till tonen som sätts av detta intro. Istället faller låtarna skarpt in i tre olika kategorier, som presenterar tre olika porträtt av 21 Savage: Den kallblodiga gängbossen som inte tvekar att skjuta när det är beef, den kärlekskranke älskaren som gör allt för kvinnorna i sitt liv, och överlevaren som tog sig från Atlantas gator till rikedom och kändisskap, men ändå har svårt att riktigt lämna det tuffa livet bakom sig.
Alla dessa sidor av 21 Savage ger oss bra låtar på albumet. Albumets första halva består allra främst av de våldsamma traplåtar som gjorde 21 Savage känd från första början. Ändå märks det på höjdpunkter som all of me, redrum, och sneaky att rapparen har slipat sitt hantverk: beatsen har blivit lyxigare och mer filmiska, den monotona rösten har blivit mer uttrycksfull och flexibel, och textförfattandet bjuder på skarpare punchlines. På just all of me, redrum, och sneaky sköter 21 Savage rappandet själv utan gäster, och gör det med bravur.
Samtidigt bjuder albumets hårdnackade startsträcka på en rad namnkunniga features. Doja Cat passar in perfekt på den smygande noir-bangern n.h.i.e, och serverar en ordentlig portion karisma och personlighet i ett lägre register än vanligt. Travis Scott är helt hemma på Metro Boomin-producerade née-nah, och låter mer levande än han gjort på ett bra tag. Två features står dock ut, men av olika skäl. Young Thug är underväldigande på den väldigt slaka pop ur shit, som med sin lata hook är albumets svagaste spår. Lil Durk, å andra sidan visar att det finns väldigt få rappare som kan matcha hans intensitet på urladdningen dangerous, den enda låten där 21 Savage låter som en gäst på sitt eget album. Durk tar helt enkelt över låten och levererar en otroligt stark vers.
Efter albumets nio första spår kommer en oväntad vändning: tre spår som inte är något annat än smöriga, moderna R&B-låtar. 21 Savage har rört sig i liknande territorium innan, men aldrig lika helhjärtat som här. 2016 hade det känts omöjligt att höra 21 Savage spotta en rad som “When I’m with you I get nervous, it gotta be love”, men när han faktiskt gör det på prove it är det oväntat övertygande. Att höra den tidigare så hårda traprapparen vara sårbar, besatt och ynklig inför kärleken, som resten av oss, ger plattan en viss mänsklighet. Även efterföljande should’ve wore a bonnet och just like me är snygg, lyxig och modern R&B.
Det hjälper också att R&B-spåren lättas upp med melodier från Summer Walker, Brent Faiyaz, och Burna Boy, som alla gör sitt jobb här, med plus i kanten för den sistnämndes fantastiska refräng på just like me. R&B-spåren här är inget banbrytande, och varje flow 21 Savage levererar är inte det skarpaste. Ändå är de ett klart värdefullt bidrag till albumets helhet.
Trots att albumets trapbangers för det mesta levererar stenhård kvalitet och R&B-spåren känns mer som ärliga och öppenhjärtade bekännelser än radiofluff, känns det som att någonting saknas när albumet närmar sig slutsträckan. Det är här det blir dags att återkoppla till albumets storslagna inramning: någonstans hade man som lyssnare ändå förväntat sig fler reflektioner kring 21 Savages jakt efter den amerikanska drömmen – framgången och uppoffringarna som oundvikligen har kommit med att jaga den.
För det är när vi får låtar som faktiskt tar i dessa ämnen som albumet är som allra starkast. letter to my brudda kan riskera att låta lite predikande med sina talsegment och soulsamplande beats, men lyssna på 21 Savages röst, och vad han har tagit sig igenom – han befinner sig i en sits där han förtjänar att predika. När 21 Savage talar klarspråk till ungar som honom på det avslutande spåret dark days är det omöjligt att inte bli berörd: “I know it might sound lame but just stay in school, they got a place where they put people who don’t follow rules / You probably got your momma scared, don’t wanna watch the news, ready to risk our life and freedom for a pair of shoes”. Sen kommer rösten på refrängen, som från en ängel: “I ask myself, was it all worth the risk?”.
På en och samma platta går 21 Savage från att döda opps, till att vara förstörd över obesvarad kärlek, till att ifrågasätta om allt det här egentligen var värt det. Det kanske inte alltid lever upp till albumets grandiosa framtoning, men det är väl en del av poängen. Med american dream får vi helt enkelt 21 Savage, den mångsidiga och komplexa människan, presenterad med ett starkare konstnärligt hantverk än någonsin innan.
