20 år av Farnaz Arbabi
Hur ser livet ut 20 år in i framtiden? Frågan präglar komedin Kris, kaos och katastrof som Farnaz Arbabi, konstnärlig ledare för Unga Klara, nu regisserar. Vad hade hon själv svarat på frågan för 20 år sedan? Och vad hoppas hon på för den yngre generationen som om 20 år väntas vifta med teaterfanan?
– Och nu musikal igen! Men snabbt!
Farnaz Arbabi behöver inte ropa regianvisningarna speciellt högt från Unga Klaras sjätte rad. Hennes ensemble är på alerten; stannar upp i en halv sekund för att ladda om innan Julia Küster låter två jazzhands ackompanjera nästa replik och genomdraget fortsätter à la musikalstyle. Farnaz regiassistent har smugglat in mig mitt under ett så kallat “italienare”-genomdrag.
– Uttrycket kommer från italiensk opera, där allt spelas väldigt stort och överdrivet, säger Farnaz Arbabi efter genomdraget när korta notes och pepp inför helgens första publikrep fått avsluta dagen.
Hon berättar att man repar “italienare” – alltså spelar igenom en hel pjäs så snabbt det bara går – inte bara för att få upp tempot i föreställningen, utan också för att skådespelarna ska lära känna föreställningen bättre. Farnaz menar att skådespelarna tvingas vara i nuet och hinner inte tänka efter så mycket. Man skippar processerna, förstorar spelet och det blir tydligt var luckorna är någonstans. I Farnaz “italienare” kastar hon också in egna ord.
– Musikal, balett, skräckfilm, slow motion och låtsas-teckenspråk, som rubriker till vad de ska göra. I dag testade jag för första gången “annat språk än svenska”. Just det gick sådär tycker jag, det tog för mycket av hjärnan att direktöversätta.
På Unga Klara ser produktionsteamet till att hålla nerverna på behörigt avstånd. Farnaz ko-lugn från registolen verkar smitta av sig. Det är en vecka kvar till världspremiären av Kris, kaos och katastrof – en slags “skratta åt eländet”-pjäs där en kvarsittningssituation inspirerad av The Breakfast Club tvingar fem gymnasieelever att spå framtiden. Dramatikern Amar Jašarević har i manusarbetet ställt frågan till norska och svenska ungdomar: hur ser livet ut om 20 år?
Farnaz fick idén efter att ungdomsbarometern häromåret blottade den unga generationens låga framtidstro. I dag hör Farnaz allt mer sällan unga prata om hur man vill förändra samhället och världen.
– I stället finns en längtan efter att få vara kvar i det trygga, och för mig är det bara så annorlunda från hur jag hade det. När jag var ung ville alla bara bli vuxna så fort som möjligt. Flytta hemifrån, resa, börja jobba eller plugga. Man ville bara ut i världen.
Under samtalet hinner tre kollegor ursäktande tränga sig förbi oss där vi sitter på varsin sida av ett bord i Unga Klaras trånga kök. Den konstnärliga ledaren besväras inte. I stället trivs hon i händelsernas centrum: hejar och flyttar på stolen när micromat ska värmas. Den ledigheten avundas jag.
– Jag är ju född på 70-talet och var ung på 90-talet. Och även om vi var rädda för nynazister och Lasermannen så fanns det ju inte till exempel, nu ska jag inte liksom hata på mobiltelefoner, försäkrar hon och gestikulerar mot min högteknologiska bandspelare från Silicon Valley.
– Vi var i alla fall inte rädda för att bli uthängda i sociala medier för att vi dansade på en fest eller såg fula ut på tunnelbanan. Skolskjutningar hände bara i USA och det var möjligt att få en hyresrätt när man flyttade hemifrån.
Ja, vad hade egentligen den där unga 90-tals-Farnaz svarat på frågan som ungdomarna i pjäsen möter? Vad hade hon sagt om livet, 20 år in i framtiden?
Farnaz Arbabi skrattar till.
– Hon hade nog sagt att världen hade sett ganska annorlunda ut. Att det var en bättre värld om 20 år. Mindre klassklyftor, färre orättvisor, ett fungerande skolväsende, inga fattiga barn. Fler demokratier, mindre fascism. Klimathotet existerade ju inte ens då, det var ingenting vi pratade om. Så den Farnaz hade nog målat upp en bättre värld, tror jag, än den vi har nu.
Hon tar en paus, tänker efter och konstaterar att det är en lång tid.
– För egen del hade hon sagt att hon 20 år in i framtiden jobbade som regissör. Det var väl i alla fall vad jag hoppades kunna göra, men jag hade ju aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ta över Unga Klara efter Suzanne Osten till exempel. Hon var en stor idol för mig då, säger hon och lutar sig tillbaka i stolen.
– Världen har förändrats på de här åren. Men det är klart, rent hantverksmässigt har jag blivit säkrare ju. Jag har fortfarande oförskämt roligt när jag jobbar.
– Det är tack vare oss, ropar ensemble-medlemmen Karolina Mindell Kidanu genom micro-surret.
Farnaz instämmer:
– Vi har väldigt roligt på jobbet. Det är tack vare er.
I mitt närminne dröjer en viss 26-årig kvinnas röst kvar. Jag berättar att jag samma morgon lyssnat på Farnaz sommarprat från 2004.
– Å herregud! Det har jag faktiskt funderat på att be SR ta ner. Jag var så himla ung, alldeles för ung, när de frågade om jag ville sommarprata. Jag var knappt etablerad.
I programmet hörs rösten till en ung regissör med orädda idéer och stora drömmar, som precis tagit sina första stapplande steg som professionell scenkonstnär. En röst som klingar väl med den bild Farnaz målat upp av henne som ung.
Hon minns något annat.
– När jag lyssnar på det så hör jag en person som inte har hittat sin egen röst. Jag minns att jag lät mig påverkas av vad andra ville under inspelningen, säger hon och berättar om en rättelse som en chef på Sveriges Radio fick henne att göra i direktsändning, trots att manuset hade godkänts i förväg.
Chefen fick nämligen för sig att det var olagligt att uppmuntra till plankning. I ett parti i sommarpratet lät Farnaz sig också övertalas att prata “förortssvenska”.
– Och det var synd för det blev inte bra. Jag är inte så bra på det heller, trots att jag är uppvuxen i Husby. Det är inte mitt stoltaste ögonblick, jag kände mig smutsig efteråt. Idag skulle jag nog stand my ground mer och säga att det här vill jag inte göra. Jag tror jag var mer “duktig” på den tiden, ville inte skapa dålig stämning.
Ovanför Farnaz huvud har väggklockan passerat sex. Att stanna sent tycks vara vardag och kvällen till ära ska hon titta till gänget i Så tuktas en argbigga på Dramatens Stora scen som efter fjolårets mottagande fått både nypremiär och SvD:s Thaliapris – en utmärkelse som får trängas i pokalhyllan bland Ganneviksstipendiet, Expressens teaterpris, fjolårets tyska Ikarus-pris och Svenska teaterkritikers pris för att nämna några. På Unga Stadsteatern i Berlin spelar denna höst Antigones Vermächtnis i Farnaz regi.
Osökt undrar jag var denna högaktuella scenkonstnär hittar sin återhämtning.
– Det är en jättebra fråga. Jag önskar att jag var bättre på att hitta det. Jag fyller ju 50 nästa år – man kan tycka att jag borde ha hittat mina strategier i livet för detta, men det är jättesvårt tycker jag.
Samtidigt menar hon att hon är ganska bra på återhämtning och har en sida som “gillar att chilla”.
– Annars hade jag inte hållit, alltså verkligen inte. Efter premiär är det ju gött med typ tre dagar när man bara ligger hemma i soffan, spelar spel och kollar på tv. Jag mår också väldigt bra av att läsa. Då får jag vara ifred med min fantasi. Och så löser jag korsord, som en äkta tant!
– Det var några år som var jättejobbiga faktiskt, med arbetsbelastning och olika slags stress.
2007 var ett sånt år, efter Farnaz genombrott med Jonas Hassen Khemiris Invasion! och två pjäser på raken som båda blev supersuccéer, prisbelönade och utvalda till olika biennaler. Hon beskriver det som att över en natt gå från att kämpa och vilja jobba som regissör till att folk ringde och undrade om hon ville göra något.
– Plötsligt stod en massa dörrar öppna och jag hade jättesvårt att hantera det, veta vem jag var i det där och i vilken riktning jag skulle gå. Det var ett jobbigt halvår där jag fick lägga om en del grejer i livet. Jag blev väldigt bra på att säga nej efter det och lära mig att välja. Jag måste inte hoppa på allt.
Just väljandet präglar också Farnaz syn på det hantverksmässiga i jobbet som regissör. Att en pjäs går att sätta upp på hundra olika sätt. Man testar sig fram och femtio sätt är fortfarande bra. Har man tur är man till slut nere i två sätt. Där är det för Farnaz viktigt att vara prestigelös.
– Det kan vara svårt, för som regissör förväntas du sitta på svaren och alla tittar på dig och frågar och undrar. Regi är lite som ett föräldraskap där. Många kan känna att nu har jag sagt det här, då måste jag vara konsekvent med det – “Ingen iPad innan middag”. Fast man får faktiskt ändra sig, det är inte ett tecken på svag vilja.
Farnaz tänker efter, får ett grepp kring sitt halssmycke och tar sats igen.
– Så är det väl med alla maktpositioner – som ju en regissör har, en maktposition – det är lätt att tror att du måste stå fast vid ditt ord, annars tror man att folk kommer säga “du vet inte vad du vill egentligen, eller vadå?”. Det kräver också att man är säker i sig själv. Att våga säga jag vet faktiskt inte, men vi testar så ser vi och sen kommer jag förhoppningsvis veta.
Mitt i alla valmöjligheter gör Farnaz Arbabi väldigt lite skillnad i arbetet mellan att regissera för en vuxen teaterpublik, och mot en ung målgrupp.
– Jag gör teater på blodigt allvar oavsett hur gammal publiken är. Jag tror inte att jag gör särskilt mycket annorlunda när jag regisserar på Dramaten än när jag regisserar på Unga Klara. Inte i innehållet eller formen. Sedan är det klart att man gör vissa anpassningar utifrån föreställningens längd: hur länge kan man sitta still när man är sju?
～
En halvtimme senare korsas våra vägar igen på 7/11 mitt emot Dramaten, strax innan Så tuktas en argbigga spelar för full salong. Farnaz anteckningsblock har fått följa med.
– Jag kom på det nu! Du bad om ett medskick till unga regissörer: Vänta inte på att nån ska ge dig jobb, skapa själv i stället! Börja litet och låt det växa. Det enda sättet att lära sig hantverket är genom att göra, göra och åter göra.
