10 höjdpunkter från Göteborgs filmfestival 2021
Den 44:e upplagan av Göteborgs filmfestival har visat sin sista film. På en dryg vecka hann 44 filmer visas. Det är en hel del film. På tok för många, skulle vissa säga. Därför är det relevant att göra allmänheten en tjänst och plocka ut de absoluta guldkornen som inte bör missas. Tio av festivalens filmer har valts ut i detta syfte, varav alla visserligen är omöjliga att se i nuläget, men som är värda att hålla ett öga på när de väl får en bredare release under 2021.
Days (日子)
På en festival full av spelfilmer uppbyggda på långa tagningar och ännu längre tystnader är Tsai Ming-Liangs Days den klart mest lyckade. Kang (Kang-sheng Lee) är en ensam man med svåra nacksmärtor. Non (Anong Houngheuangsy) är en ung immigrant från Bangkok som tar sig an diverse jobb för att överleva vardagen. Båda genomlider eviga vardagar där de långa, ibland helt statiska tagningarna sätter tittaren i deras skor där längtan efter någonting annat görs stark. En natt träffas de båda i ett hotellrum i vad som resulterar i en ungefär 20 minuter lång erotisk massage som för en kort stund får alla vardagens problem att glömmas bort.
Den som söker en tydlig handling kommer bli besviken på Days, men för personen som kanske mer vill ha en känsla än någonting annat är den guld. En kort stund i livet för två på olika sätt lidande personer, varken mer eller mindre. Plus för otroligt vackert foto.
Pleasure
På sätt och vis porrindustrins Nightcrawler, men med en något mer sympatisk huvudperson. Svenska Bella (Sofia Kappel) flyttar till Los Angeles för att bli porrstjärna. På hennes resa gestaltas industrins hänsynslösa krav på sina skådespelare, och en mörk övergreppskultur förklädd som frivillighet. Pleasure är en ofta otroligt mörk och obekväm upplevelse, men visar också på ljus i mörkret som nyanserar bilden av porrindustrin där personliga relationer kan byggas och inspelningarnas absurda verklighet kan innefatta en slags ömhet.
Sannerligen inte en film att se med sina föräldrar, men en viktig film att se för den som vill få en komplex bild av hur osynliga maktstrukturer kan tillåtas existera så länge det gynnar kapitalismen. Bella sjunger också Håkan Hellströms En midsommarnattsdröm i en scen, vilket antagligen gör det här till festivalens mest svenska film.
För övrigt även mycket värt att se regissör Ninja Thybergs ursprungliga kortfilm (som även den heter Pleasure) från 2013.
Sanna mödrar (朝が来る)
Japans Oscarsbidrag (som dock inte nominerades) av Naomi Kawase är en vacker historia om moderskap och vad det egentligen innebär. Satoko (Hiromi Nagasaku) och Kiyokazu (Arata Iura) bor i Tokyo med sin adoptivson Asato (Reo Satō). De lever en problemfri tillvaro tills en kvinna en dag ringer Satoko. Hon berättar att hon är Asatos biologiska mor och att hon vill ha honom tillbaka. Vad som följer är en film som behandlar konservativa värderingar i Japan, ungdomskärlek och att på något vis berättiga sin egen existens.
Kawase återuppfinner inte hjulet eller liknande, men med Sanna mödrar har hon skapat en känslostark story iscensatt av ytterst kompetenta skådespelare och berättar utifrån en icke-linjär tidslinje utan att det någonsin blir förvirrande. Möjligtvis skulle filmen kunna vara något kortare, men stunden med den är mycket vacker likväl.
Mon Amour
Festivalens i särklass längsta film på 170 minuter, och mycket möjligt också den svåraste att sälja in till en publik. Dokumentär av David Teboul som reser till Sibirien där han intervjuar olika människor om kärlek, sorg och stora livshändelser. Genom detta konfronterar och reflekterar han runt sin sorg över pojkvännen som dog i en överdos några år tidigare. Hans egna berättelse om deras förhållande binder vackert samman intervjuerna och ger dem mer än bara socialantropologiskt värde. De är byggstenar i en episk dikt om livet och döden.
Även om vackra livsberättelser går att finna kan inte Mon Amour sägas vara en munter film. Trauman dras fram, vodkan mer än bara antyds och ånger från decennier tillbaka blir plötsligt påmind. En otroligt svår, långsam och sorglig upplevelse, men också en av de allra bästa om att bearbeta sorg genom kollektivt historieberättande. Årets mest mänskliga film.
Flee
En mer publikfriande dokumentär än Mon Amour, och även festivalens vinnare av Bästa nordiska dokumentär. Jonas Poher Rasmussen intervjuar sin vän Amin om hans uppväxt som ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan till Danmark. Någonting han aldrig tidigare vågat berätta sanningen om av rädsla att förlora sitt uppehållstillstånd. En oerhört stark och både glädjande som förargande historia som bara blir starkare vid tanken av att antagligen väldigt många andra har slående liknande livsberättelser att dela med sig av.
Genom att främst göra dokumentären i animerad form har Poher Rasmussen också gett sin film en unik look, och gett sig själv en möjlighet att mer konkret visa händelser som det inte finns vare sig bild- eller filmmaterial för, samtidigt som det finns rum för en del abstraktioner vid behov. Genom detta lyckas Flee med vad få dokumentärer gör, nämligen att skapa någonting både visuellt som berättarmässigt intressant.
Never Gonna Snow Again (Śniegu już nigdy nie będzie)
För den som vill se en superhjältefilm helt olik någonting annat i genren. Zhenia (Alec Utgoff) är en ukrainsk massör som arbetar i en rik Warzawaförort. Möjligtvis genom att hans kropp utsatts för en mängd strålning har Zhenia mystiska krafter han använder för att hjälpa sina kunder som alla mer eller mindre lider av någon form av depression. Samtidigt brottas Zhenia med tragiska minnen från sin barndom.
Klassatir med extremt torr humor blandas med existentiellt drama om sorg och en vilja att hitta ett sammanhang på felfritt vis. Det låga tempot kommer inte falla alla i smaken, men den som är på humör för det kommer upptäcka en film som genom den magiska realismens lins målar upp någonting både onaturligt som väldigt mänskligt. Allting insvept i en mystik som ger tittaren precis nog mycket information för att förstå vad som pågår men också utelämnar de allra viktigaste pusselbitarna för egen tolkning.
Kamrater (Дорогие товарищи!)
1962 skrev den nu 83 år gamla Andrei Konchalovsky sin första film, Andrei Tarkovskys Ivans barndom. Med Kamrater återvänder han nu till 1962 för att skildra massakern i Novocherkassk där åtminstone 26 strejkande fabriksarbetare sköts till döds av soldater ur den sovjetiska armén. I fokus för handlingen är Lyudmila (Julia Vysotskaya), en trogen anhängare av både sin regering som kommunismens kraft, men som när hennes strejkande dotter försvinner tvingas konfrontera sin tro när nya upptäckter framkommer i hennes sökande och oron successivt växer.
Kamrater är en enkel film. Den är lyckad av den enkla anledningen att alla inblandade jobbar på toppen av sin förmåga. Den döljer inte direkt någonting djupare än sin handling om hur den kommunistiska regimen svek sin befolkning och en person som kämpar med detta i jakt på sin dotter, men detta explicita är utfört på så kompetent vis att det bara går att tacka och ta emot. Det är ständigt spännande, snyggt och så välskrivet att man som tittare nästan luras till att tro att det här kunnat vara en biopic.
Undine
Undine är ett typ av vattenväsen, i regel en kvinna, som endast kan få en själ genom att gifta sig med en människa. Om människan dock lämnar henne kommer han gå mot en ond död varpå Undine återvänder till havet.
Ungefär runt denna premiss kretsar också Christian Petzolds Undine, ett romantiskt drama om just Undine (Paula Beer) som lämnas av sin älskare men blir blixtförälskad i dykaren Christoph (Franz Rogowski) kort senare och därför glömmer bort att mörda honom, vilket i sinom tid får konsekvenser för de båda. Genom denna enkla premiss kan filmen vända myten om Undine till någonting annat. Snarare än mordiskt monster är hon en romantisk varelse förbannad att leva under specifika regler om hon inte vill drabbas av katastrofala konsekvenser.
Allra främst är dock Undine en snyggt filmad, otroligt romantisk historia om två människor som älskar varandra så mycket att en presentation om tysk stadsplanering de två emellan känns kärleksfull. Det är inte storslaget på något vis, men precis så fint, sorgligt och lagom komplext som en övernaturlig saga för vuxna bör vara. Även helt obegriplig för den tittare som inte känner till myten om Undine sedan tidigare.
En Runda till (Druk)
Danmarks Oscarsbidrag och Thomas Vinterbergs första samarbete med Mads Mikkelsen sedan mästerverket Jakten 2012. Danska lärare trötta på sitt pågående liv blir varse om en teori om att människan föds med 0,5 promille för lite vilket leder till olycklighet. De bestämmer sig för att börja dricka regelbundet så att de ständigt ska ha rätt promillehalt i hopp om att det ska göra dem och deras liv lyckligare. Till en början ser de bara positiva effekter där både det privata som professionella livet ser klara förbättringar, men snart börjar problem uppstå för dem alla.
Alkohol är ibland riktigt nice, och ibland inte alls. Få filmer ger någon speciellt nyanserad bild av detta, men En runda till är väldigt bra på att visa både goda och onda sidor. Snarare än att bara göra en film om fulla danskar används dock alkoholen här som ett av många sätt för filmen att förklara vikten av att leva livet och inte fastna i gamla hjulspår. Vad man än tycker om det carpe diem-budskapet är det här en extremt underhållande resa som är ömsom rolig, ömsom sorglig och likt alla bra berättelser slutar den med en katharsisk dans.
The Father
En otroligt skrämmande film om en demenssjuk man som bara blir värre och värre tills det inte längre finns någonting kvar av honom. Mannen heter Anthony (Anthony Hopkins) och bor ensam i sin lägenhet, men tas hand om av sin dotter Anne (Olivia Colman). Eller bor han i Annes lägenhet? Flyttade inte hon till Frankrike? Eller sa hon att hon aldrig skulle flytta till Frankrike? Var hon inte gift? Och med vem av alla män som går runt i lägenheten?
Florian Zeller filmatiserar här sin egen pjäs, och gör så på ett sätt som ofta gör tittaren lika svårt förvirrad som Anthony själv. Status quo förändras ständigt, och inte ens miljön går att lita på. I varenda scen försöker man pussla ihop vad som pågår och vad som riktigt är sant och inte, ett genialiskt sätt för att skildra och göra demens förståelig även för någon frisk. I denna dimma finns också en hjärtskärande historia om kärleken mellan far och dotter som alltid finns där, men får allt svårare att komma ut. Olivia Colman är som alltid fantastisk i sin roll som Anne och Anthony Hopkins står för vad som antagligen är hela årets starkaste prestation från en skådespelare. Utan dessa två hade The Father varit en bra film, men med dem båda är den en oförglömlig upplevelse och festivalens största höjdpunkt.
