1.Cuz och Fröken Snusk förenar traktorn och trakten
När 1.Cuz, FRÖKEN SNUSK och Rasmus Gozzi släppte TRAKTEN TILL EPAN väcktes det starka reaktioner – “detta är beviset på att vi lever i en simulation!” utbrast en av musikredaktörerna på KULT. En annan av våra musikskribenter menade att denna låt hade potential att förena Sverige. På instagram uttrycktes det liknande känslor av förvirring, förvåning och förundran – det kändes absurt, komiskt, fräckt och allt annat utöver logiskt att dessa tre gjorde en låt. Faktumet att en en förortskille går ihop med en raggare på detta vis har skapat mycket mer debatt än själva låten (vilket är förståeligt, för att TRAKTEN TILL EPAN tyvärr sög). Jag förstår reaktionerna, men vill ändå hävda att, i samtida Sverige, är en koalition mellan landet och orten, om än uttryckt i kass popmusik, ytterst logisk. Den kan bli som en slags enad front mot en nyliberalistisk, storstadscentrerad samhällsordning.
Som musikskribent med uppdraget att hålla någorlunda koll på musik känner jag skam över att berätta att jag inte vet särskilt mycket om FRÖKEN SNUSK. Min första exponering för hennes musik kom såklart via TikTok, då jag såg en kille dansa till SNURRAR SOM ETT HJUL på ett väldigt… ska vi säga, provokativt sätt. När jag såg att hon och Cuz skulle släppa en låt tillsammans, gick jag snabbt genom hennes diskografi, och det visade sig att hennes grej var hyfsat lättbegriplig: hon sjunger med en väldigt ljus röst som påminner om alla Eurotrancelåtar som var populära runt 2007. Beatsen är producerade av Gozzi, och låter oftast som raggardunknummer likt det du hör från valfri raggarbil på stan en valfri helg. Även här förs tankarna till musiken från förr; mer specifikt till hardstylen som var poppis när fröken antagligen varit ett barn. Vidare är hon så grov i sin musik att hon får även den mest öppensinnade musikskribenten att rodna. Likt 1.Cuz är hon också maskerad.
Bortom det kitschiga, poppiga, läsk- och importvodka-berusade i SNUSK:s musik hörs det frihet, uppror och vad jag gissar är den soniska motsvarigheten till ett stort långfinger till Sveriges majoritetssamhälle. Det svenska folket har under alldeles för lång tid kännetecknats av – och stoltserat med – att vara lagom. Jantelagen etcetera. Med det i bakgrunden ser jag FRÖKEN SNUSK, med utsökta nummer som VI SKA RÖKA WEED och Smutta Frökens Mutta, som en motsats till ett rådande läge i Sverige som inte inkluderar människorna som delar ursprung med frökens musik. Att sådan musik kommer från Sveriges landsbygd är inte förvånande. När vi pratar om utanförskap i Sverige är de allra flesta bekanta med förorternas kamp mot samhällets orättvisor. Landet, däremot, ligger alldeles för långt bort från Sveriges mediekår. De senare talar alldeles för ofta om de tre storstäderna, och ibland talar de också om någon mellanstor stad på runt 100 000 invånare. Landet? Knappast relevant.
Diskussionen om ojämlikhet i Sverige har följt den amerikanska blåkopian skrämmande mycket. Precis som på andra sidan atlanten talas det väldigt mycket om skillnader mellan den vita majoriteten och den icke-vita minoriteten. Dessa diskussioner saknades nästan helt i Sverige under lång tid, men tog blixtsnabb fart under mitten av 10-talet, och nådde sin höjdpunkt under 2020 i samband med Black Lives Matter-demonstrationerna som spred sig över hela världen, till följd av George Floyds död. Med facit i hand är det dock uppenbart att, precis som i USA, så saknades en avgörande komponent i dessa samtal: klass. Till skillnad från flera andra länder i Europa, och på ett sätt som bekräftar den svenska fallenheten att härma USA, pratar vi alldeles för lite om klass i Sverige. Vi skyggar från det, även när de direkta konsekvenserna av klassamhället stirrar oss i ansiktet. Länge har allmänheten tyckt att Sverige, med dess gratis sjukvård och universitet, är för bra för att ha märkbara samhällsklyftor klasserna emellan.
Ett annat offer av det svenska klassamhället är landet. Precis som med förorterna sker det en slags brain-drain, där de som lyckas spara ihop pengar eller utbilda sig flyttar ut. Nya jobb kommer inte heller till landsbygden, och kapital satsas snarare på storstäderna – eller åtminstone respektive kommuns centralort. Hur utvecklingen har tett sig de senaste 20-åren något visar på att det finns väsentliga skillnader mellan regioner i Sverige. Landsbygdsborna är en mestadels vit demografi, som därför åtnjuter ett vithetsprivilegium. I det stora hela är det dock svårt att jämställa dem med en genomsnittlig stadsbo, till exempel – de stora klyftorna mellan Sveriges större städer och landsbygden är påtagliga.
I detta sammanhang går EPA-dunken emot den finare storstadskulturen i Sverige. Den uttrycker (eller bär med sig) en underliggande frustration som har sin botten i just dessa regionala ojämlikheter. Samma typ av samhällsuppror hör jag tydligt i gangsterrappen, som också är ett högljutt fuck you till det svenska majoritetssamhället. Mellan EPA-dunken och gangsterrappen finns flera olikheter: ljudbilderna är annorlunda, tematiken är annorlunda. Dock har de viktiga egenskaper gemensamt: de är antitesen till nya Sveriges tes, och motreaktionen till en alldeles för polerad medelklass från stan. De inser att de befinner sig i periferin av Sverige, och väljer att skildra det och leva sig in i det. Dessa genrer visar på att bilden av det svenska samhällets utkant är alldeles för onyanserad, och missar likheterna mellan trakten och landsbygden. Båda hatar hur besserwissare ser ner på deras sätt att uttrycka sig, för att dessa inte följer den åh så förfinade ramen för hur konst ska vara. Det finns en potentiell gemenskap mot en rådande, optimistisk elit som tror sig veta bättre, och denna elit är storstadshipstern som ser ner på allt som inte är “god smak”, och samtidigt i hemlighet lyssnar på EPA-dunk och gangsterrap i lurarna.
Missförstå mig rätt – TRAKTEN TILL EPAN har troligtvis inte skapats med en materialistisk analys som grund. 1.Cuz och FRÖKEN SNUSK är, helt enkelt, två likasinnade artister – de har båda ett lättsamt förhållningssätt till uttryck, de bryter gärna mot normer och de går båda maskerade av olika anledningar. Att de blir bland de första att korsa den osynliga barriären mellan traktorn och trakten låter rimligt. Även om låten blir en flopp, så har den fått mig att tänka på motsägelserna som Sverige brottas med varje dag under 2023: vem är innanför och vem är utanför? Den får mig också att fråga vad dålig popmusik kan säga om ett sakta splittrande samhälle – vad återför folk samman? Är det pengar? Är det etnicitet? Är det en kärlek till att sticka i ögonen på en alldeles för tråkig medelklass?
