Den amerikanska rapparen och sångerskan 070 Shake, eller Danielle Balbuena som hon egentligen heter, väckte nyfikenheten hos allmänheten 2018 när hon samarbetade med Kanye West på låten Ghost Town. Under Kanyes vingar har hon sedan utvecklat sitt konstnärskap och solokarriär med debut-EP:n Glitter, som kretsade kring teman som självkänsla, missbruk och identitet, samt två studioalbum som båda kännetecknas av genremässig bångstyrighet och texter som följer en röd tråd av såriga betraktelser av komplicerade relationer.
När singeln Winter Baby / New Jersey Blues kom i oktober fångade den ett spännande möte mellan sextiotals barbershop och samtida hiphop med halvironisk julkänsla. Singeln höjde förväntningarna rejält på att ett kommande album skulle vara allt annat än förutsägbart.
”Många av låtarna har en typ av dekadent estetik som tenderar att bli lite kitschig. Tänk typ senaste Batman-filmen.”
Klipp till november och nyutkomna: Petrichor – ett mörkt, grandiost och stundtals överproducerat album når massorna. Många av låtarna har en typ av dekadent estetik som tenderar att bli lite kitschig. Tänk typ senaste Batman-filmen. Något som inte minst märks på andra spåret Elephant. De skriande distade gitarrerna, den skeva trummaskinen, Depeche Mode-riffen och så vidare blir faktiskt just det: förutsägbara. Det blir som när någon anstränger sig så mycket för att göra något hårt (eller ännu värre: coolt) att det får motsatt effekt.
Med det sagt verkar den konstnärliga ambitionen dock vara hög. Genremässigt sträcker sig influenserna vitt och brett, från klassisk musik till sextiotals surfpop, eurotrash, folkrock och givetvis hiphop. Det märks att man med produktionerna arbetat genomgående med överraskningsmoment som grepp. Plötsliga förändringar i ljudbild, stämningar och arrangemang leker med lyssnarens förväntningar. På spåret Into Your Garden (feat. JT) presenteras lyssnaren för vad som verkar vara en konventionell pianoballad för att halvvägs in överrumplas av en trummaskin vars trumkomp förändras radikalt cirka tre gånger under resten av låten.
Det ÄR kul att bli överraskad men ibland tappar låtarna, i sin ambition att vara nyskapande, ganska mycket energi och substans. Här är det troligtvis en sorts “more is more”-vision som är det grundläggande problemet. Låtarna strösslas av så många nya element att helhetsintrycket blir osammanhängande och lite utmattande. På Vagabond blir jag ärligt talat illamående av de tvära svängningarna.
Det här problemet blir kanske som tydligast på spåret What´s Wrong With Me, som till en början har en spännande rå enkelhet och mystik, där en nerv faktiskt hinner byggas upp för att sedan krossas halvvägs när tusen nya ingredienser kastas in och tar död på känslan.
”De raspiga, onyktra rösterna förmedlar en känsla av att någonting faktiskt står på spel.”
Song from the Siren, som borde varit albumets sista låt, är också den starkaste. En duett med ingen mindre än Courtney Love, som på många sätt är en klassisk kärleksballad med nästintill Nick Cave:iga anspråk. Sättet på vilket deras personliga uttryck möts här blir väldigt fint och skört. De raspiga, onyktra rösterna förmedlar en känsla av att någonting faktiskt står på spel.
Petrichor är ett album som vågar mycket. Men siktar man högt blir fallet längre och i det här fallet lyckas innehållet inte riktigt leva upp till ambitionen.
