Vinylskivans återkomst

Häromdagen satte jag mig bekvämt i min fåtölj och lutade mig tillbaka efter en lång jobbdag. På ett litet intetsägande bord bredvid mig stod min LP-spelare sådär lagom dammig. Jag tryckte igång den och Ed Sheerans blåa album från 2017 började snurra runt under spelarens ömtåliga nål.  33 varv/minut. Hans sprakande, engelska accent bröt tystnaden och jag skulle precis lägga ifrån mig min mobil när jag såg ett av albumets spår där i min Spotifylista. Spår nummer 10, What do I know?. Ironin var slående, här satt jag och lyssnade på en vinylskiva i lite halvtaskigt skick från en surrande maskin när jag hade samma låt i mycket bättre kvalité ett ynka knapptryck bort. Ändå satt jag där i min fåtölj och hade aktivt valt det sämre alternativet.

År 2000 publicerade psykologerna Sheena Iyengar och Mark Lepper en fascinerande studie om sylt, vilket är imponerande i sig eftersom orden ”fascinerande” och ”sylt” inte vanligtvis förekommer i samma meningar. Psykologerna ställde upp ett bord med 24 olika sorters sylt i en livsmedelsbutik. En annan dag ställde de upp samma bord i samma mataffär men erbjöd endast 6 olika sorters sylter. Det Iyengar och Lepper kunde se var att bordet med större syltutbud genererade större intresse, fler personer kom dit och smakade. Det intressanta var dock att de som provade sylten från det stora bordet blev mycket mindre benägna att faktiskt köpa något än de som smakade sylt från det mindre bordet. Studien visade att de som smakade någon av de 6 sylterna var 10 gånger så villiga att faktiskt köpa den tunna marmeladen efteråt. Slutsatsen psykologerna drog var att när vi ställs inför för många val kan det paralysera oss, göra oss handlingsförlamade.

Sju år senare, Herrens år 2007, började ett intressant fenomen observeras. En snabb Wikipediasökning vittnar om att detta var året då konsumtionen av vinylskivor började öka igen. The Vinyl Revival var början på en fascinerande trend som på något outgrundligt sätt lyckats hålla i sig. Vinylskivan är hetare än den varit på decennier och lyssnas på av både gamla och unga. Det som kunde varit en banal fluga fick verklig uppmärksamhet 2017 när mediejätten Sony annonserade att de skulle öppna upp en ny fabrik och börja tillverka egna LP-skivor igen för första gången sedan 1989. Skivbutiker har blivit trendiga ställen att hänga på och flera stora artister som Lady Gaga, Kanye West och Coldplay släpper inte bara sin nya musik digitalt utan även i detta fysiska format. Vinylskivan är lite som Star Wars, den vägrar lämna vår populärkultur.

Min egen skivsamling är pinsamt liten, det ska jag vara ärlig med. På det nedersta planet i min bokhylla står nio skivor i sina kartongfodral tätt instoppade mot varandra. Det är en underlig blandning av artister och genrer som på något sätt representerar vem jag är som person. Ed Sheerans blåa, stilrena skivomslag står klämt mellan Samuel Ljungblahds svängiga Witness-album och det musikaliska mästerverket To the Extreme av den ständigt relevanta Vanilla Ice.

Frågan på allas mina läppar är ju dock varför LP-skivor har gjort denna comeback? Vad är det som är så attraktivt, så tilltalande, med denna form av media?

Som mycket i livet beror det antagligen på en salig blandning av faktorer. En spekulation är att det finns en slags hipsterfaktor kring LP:n. Den är en sorts statussymbol, något halvpretentiöst med en engagerande kultur kring sig. En annan vedertagen teori är att vi som människor, konsumenter i dagens samhälle, vill äga saker. Vi vill kunna hålla vår musik i handen, forma ett sentimentalt band med produkten, låtarna, artisterna. Ett band som man inte får när man slötittar på en klyschig lyric-video på YouTube.

Precis som de flesta andra har jag all musik på min telefon. När jag säger all musik så menar jag ALL musik. Jag kan lyssna på Ed Sheeran, Beyonce, tysk folkmusik, Glee Cast, Buffalo Horse album från 2008, Youz Look Good the Way Youz Dance, Lauren Daigle, till och med Håkan Hellström (varför jag nu skulle vilja göra det vet jag inte men poängen är att jag kan om jag vill). Jag kan lyssna på all musik i hela världen och ändå finner jag mig själv sätta på Fleetwood Macs Rumors från 1977 på min antika Soundmaster-spelare. Varför? Ljudkvalitén är sämre. Jag kan inte bära med mig musiken ut ur rummet. Varje gång jag vill byta låt måste jag resa mig upp (resa mig upp!) från min bekväma fåtölj, lyfta upp spelarens sköra nål och varsamt pricka in rätt spår på skivan. Vill jag lyssna på en annan artist måste jag resa mig upp (RESA MIG UPP??), lyfta bort nålen, plocka upp skivan, lägga den i sitt fodral, ta fram en ny skiva, placera den på spelaren och försiktigt lägga tillbaka nålen igen! Det som är klart med ett fåtal knapptryck på Spotify tar här 36 sekunder och fyller min dagliga kvot av fysisk aktivitet. Jag tror dock att det är just därför många tycker om att lyssna på LP. Vinylskivan är inte charmig och attraktiv trots att den är obekväm; den är charmig och attraktiv just på grund av att den är obekväm.

Som den rafflande syltstudien från år 2000 visar, så är det inte nödvändigtvis de många valen som gör oss lyckliga. Rent krasst kan vi säga att fler valmöjligheter gör oss mindre tillfredsställda med de val vi faktiskt gör. Det är kanske en något förenklad bild av verkligheten men det ligger något sant i det. Jag har miljontals val jag kan göra när jag tar upp min slitna iPhone ur fickan. Ska jag se den senaste Adam Sandler-filmen på Netflix? Ska jag fortsätta kolla på Kinderäggsrecensioner på YouTube? Ska jag browsa memes på Instagram? Ska jag gå in ett långt Twitterargument med en främling över vilket djur som skulle vinna i en fight mellan en noshörning och en gorilla? Ska jag lyssna på en av P3:s femtioelva podcasts om olösta mord eller ska jag lyssna igenom alla Fredrik Kempes låtar på Spotify igen? Valmöjligheter ger frihet men frihet utan disciplin resulterar ofta i något kaotiskt.

Det är därför befriande att förlita sig på den analoga tekniken och välja en skiva att lyssna på. En skiva där man inte kan byta artist eller låt hela tiden. Att sätta på en LP-skiva är att välja bort de andra valen och det finns något skönt, nästintill meditativt, vid att bara sitta och lyssna. Inte lyssna och plugga, städa, träna. Bara lyssna. Lyssna igenom ett album samtidigt som man befinner sig nära musiken i både fysisk och andlig mening. I vardagen är vi så distraherade och splittrade. Snurrar frenetiskt runt i högt tempo under livspusslets pressande nål. Vinylen blir som en symbol för att stanna upp i nuet och det är nog därför den dykt upp på kulturscenen igen. Ett kärt återseende från en annan tid som påminner oss att det är okej att varva ner. Kanske räcker det att snurra 33 varv/minut?