Varför Cats är årets viktigaste film
Jag önskar att jag kunde skriva dikter. Vissa önskar sig pengar och lycka, men jag önskar att jag kunde vara en sån där über-sofistikerad man med grått åtstramat hår och pipa i mungipan vars enda personlighetsdrag är att han kan citera långa rader Karin Boye. Jag har försökt skriva dikter, det har jag, men resultatet blir alltid pinsamt. Jag försökte skriva ett par rader kärlekspoesi en gång men produkten läste likt en dålig skoldikt av någon som konsumerat för många sidor Kropp och Knopp från KP under sina formativa år.
Linjen mellan bra dikter och pinsamma dikter är hårfin. Det är min övertygelse att om man ska skriva något bra, något som berör på djupet, så måste man vara äkta. Man måste vara genuin. Att vara genuin innebär dock att vara sårbar, att lägga korten på bordet, säga det som känns på riktigt. We live in a society där man gömmer sina ambitioner och drömmar under ett tjockt lager av ironi. Man TikTokar ju bara på skämt, Carpe Diemet i Instagrambion är ju inte seriöst, att bry sig är ju pinsamt. Ironisk humor är fantastiskt rolig, men den berör inte på djupet eftersom den saknar den känslomässiga udden som bara kommer fram när man är äkta och riskerar något.
En av vinterns mest omtalade filmer är musikalen Cats. Filmen är regisserad av Oscarsvinnaren Tom Hooper, mannen bakom favoriter som The King’s Speech och musikalfenomenet Les Misérables. Den har en stjärnspäckad skådespelarensemble med flera stora Hollywoodikoner och välkända artister, men när Cats släpptes på bio floppade den hårdare än Glenn Hysén från ett hopptorn. På internets databas för film, IMDb, har Cats blivit belönad med en urusel 2,8:a av 10. Även om IMDb:s poängsystem bör tas ungefär lika oseriöst som frasen “det där var ju inte riktig kommunism” så säger det ändå en hel del om hur filmen blivit mottagen.
Cats är en fullständig katt-astrof. Den är baserad på Broadwaymusikalen med samma namn från 1981, en show som i sin tur är baserad på ett par svamliga barndikter av poeten T.S. Eliot. Den enda anledningen till att Cats har förblivit en institution inom musikalvärlden är för att venndiagrammet för kulturprofiler och kattälskare är väldigt likt en cirkel. Cats är ett kisse-misslyckande av högsta grad. Från de mardrömslika specialeffekterna och den osammanhängande plotten till katternas skiftande storlek och filmens torra humor.
Trots filmens oskyldiga sjuårsgräns är Cats en bisarr, hypererotisk mardröm med mer sexuell spänning än en släktträff i Alabama. Hela Cats sensuella estetik och lustfyllda energi är som tagen direkt från en utsvävande Deviantart-sida. Att förklara Cats är lika hopplöst som att förklara kvantfysik för ett litet barn. Filmen är en cinematisk paradox: fullspäckad med talang men fullkomligt meningslös när den hoppar fram och tillbaka mellan lösryckta musikalnummer i ett frenetiskt och osammanhängande tempo.
Nigel Andrews, filmkritiker på The Financial Times, beskrev Cats som “oroande erotisk” men även som ett bevis på att det verkligen finns någonting för alla. Samma dag som hans recension publicerades meddelade Andrews att han skulle avgå som filmrecensent. Efter 10 000 skrivna recensioner och 46 långa år som kritiker så var det de 110 minuterna av dansande katter som fick honom att säga “Nej, nu får det faktiskt räcka”. Att Cats ens existerar som en film i detta universum är en surrealistisk bedrift i sig.
Detta till trots så regisserar Tom Hooper denna långsamma tågcrash med samma entusiasm som Les Misérables. Enda skillnaden är att Les Mis är baserad på Victor Hugos bejublade klassiska roman medan Cats är baserad på ett par dikter vid namn Skimbleshanks: The Railway Cat och Mungojerrie and Rumpleteazer. Hela filmen är helvilt nonsens utan rim eller reson där en rik kändiselit skämmer ut sig själva i feberdrömaktiga, neonbelysta kulisser.
Cats är en av vinterns mest sågade filmer. Men Cats är ambitiös. Cats är våghalsig. Cats är genuin. I Cats finns inte den minsta tillstymmelsen till ironi och således är Cats årets viktigaste film. Alla i Cats produktion behandlar filmen som om den vore finkultur av högsta grad. Skådespelarna ger sitt allt utan att hålla tillbaka. Jennifer Hudson sjunger så känslosamt att tårarna och snoret rinner, Taylor Swift dansar utan hämningar och Dame Judy Dench bjuder på pretentiösa monologer i sann Oscarklass. Samtidigt är alla utspökade i dålig digital Aristocats cosplay. Cats är inte en bra film, men den är äkta. Den är årets viktigaste film, inte för att den har något att säga, två tredjedelar av filmen består av att mänskliga katthybrider förklarar sina påhittade nonsensnamn. Nej, Cats är viktig eftersom den fullkomligt struntar i vad folk tycker. Filmen är en pinsam fläck på alla medverkandes CV:n men också en inspiration, för hur pinsamt det än blir så är det äkta. Hur pinsamt det än är så försöker de och det finns något fint och idealistiskt i det. Cats är en inspiration i en cynisk och sarkastisk värld. För om Tom Hooper kan satsa en knapp miljard svenska kronor på en illa genomtänkt musikal om katter så kanske jag kan tillåta mig själv att skriva lite dålig kärlekspoesi. Hur pinsamt det än blir.
