Tjejrockens renässans
Den har krupit i skuggorna, kikat fram bakom Spotify-draperierna och bidat sin tid. Sakta, tålmodigt, övertygat. Och nu är den här. Jag menar tjejrocken, såklart.
Bara ordet “tjejrock” smakar nostalgi, detta ord som allt som oftast hämtat sitt syre genom misogyna kritikers läppar. Tjejrocken har knappast åtnjutit musiksfärens mest priviligierade plats. Men hey, det är 2022 och feminism handlar till 90% om att “äga” sitt förtryck och ta tillbaka kvinnohatande vokabulär, så vi kör! Tjejrocken är här, rutiga byxor har än en gång hittat sin väg till min garderob och jag spelar, återigen, Avril Lavigne på repeat.
Egentligen började allting för några år sedan, när poprockvågen åter svepte över musiklandskapet parallellt med att emorapen banade väg och skapade en alternativ, ung publik med idoler i form av genreöverskridande artister som Juice Wrld, Lil Peep och XXXTENTACION. När samtliga ovan nämnda artister dog – inom loppet av två år – ersattes den mörkare emorapen i allt högre utsträckning av en energisk, nostalgisk poprockvåg, som kombinerade ett tidigt 2000-talssound med influenser från emorapen.
Resultatet blev att artister som blackbear, MOD SUN och Machine Gun Kelly fick ett enormt uppsving. Även på svensk mark har vågen skymtats, om än med mindre kraft: Göteborgsbandet Hollowgang släppte ett gäng stadiga singlar under 2018-2020 och duon Casper The Ghost glider fortfarande stabilt på vågen – om än med mer framgång i utlandet än hemma.
Det enda som saknas i historieskrivningen ovan är, inte helt oväntat, detsamma som i de flesta historieskrivningar genom tiderna: kvinnorna.
Jag fastnade snabbt för såväl emorapen som poprocken – jag älskar rap, jag älskar pop, jag älskar allt som känns lite dekadent, är lagom mörkt och har en bra hook. Jag är också en väldigt bred musikkonsument och älskar att nörda ner mig i genreöverskridande populärmusik. Jag är, med andra ord, den perfekta målgruppen för poprocken. Men jag är också tjej. Och konstigt nog slogs jag inte av frånvaron av icke-manliga artister i scenen förrän de sakta, men säkert, började dyka upp.
WILLOW har från början av sin artistkarriär slängt i mer än en dos poprock i sin R&B, som dock ofta överskuggades av den senare nämnda, kommersiellt mer gynnsamma, genren. Norska girl in red släppte under våren 2021 albumet if i could make it go quiet som på ett otroligt snyggt sätt väver samman indiepop med mer kommersiell poprock. När Olivia Rodrigo sedan släppte sitt debutalbum, tätt åtföljd av singelsläpp från artister som GAYLE, var trenden tydlig. När genrens egen, knästrumpebeklädda drottning Avril Lavigne åter började släppa musik förra året var den sista spiken i tjejrockens kista upphävd. Genom features med artister som ovan nämnda WILLOW och blackbear har 00-talet och 20-talet mötts i en efterlängtad, rockkomp-osande förening. Att artister som Doja Cat numera ger sig på tolkningar av genren är ett överflödigt argument – tjejrockens renässans är här.
Ingen är gladare än jag. De bästa delarna av min personlighet formades under en tid då jag, iklädd nitskärp och tjock kajal, lyssnade på The Best Damn Thing på repeat. Jag välkomnar tjejrocken, jag embrace:ar den, jag säger som Avril gjorde år 2007: It’s so contagious, I can’t get it out of my mind. Jag hoppas att denna våg innehåller minst lika mycket av färgen “chockrosa”, precis lika mycket attityd och helst ännu fler arga tonårstjejer. Kanske blir 2022 året då vi äntligen ger tjejrocken dess erkännande – killarna verkar ju trotsa allt ändå ha fullt upp med sina Hollywoodromanser.
