En historia om kärlek, och att förlora den till drogerna
Hur räddar man en död vän? Kanske med en film. Dokumentärfilmaren Marusya Syroechkovskaya använder tio år gammalt videomaterial, filmat med den egna handhållna kameran, för att göra en film om hennes stora kärlek. Vi kommer dem väldigt nära.
När Marusya är 16 år gammal bestämmer hon sig för att detta ska bli hennes sista år i livet. Flera av hennes vänner har redan begått självmord. Men så träffar hon Kimi, och plötsligt blir livet drägligt att leva. De älskar Joy Division, Kurt Cobain och sina katter. Och så festar de, mycket, och knarkar, mycket. Genom Marusyas videokamera skymtar en ungdomskultur från början av 2000-talets Ryssland förbi, och en inblick i landets nutidshistoria. Svartklubbar i blodrött ljus och punkspelningar med stirriga ungdomar i publiken. Maruysas hår är blått och på fötterna bär hon Converse. I detta land är Putin ung och Mcdonalds finns fortfarande. Genom Marusyas kamera ser vi arga folkmassor som demonstrerar för politisk frihet och som våldsamt slås ned av polis. Nyår efter nyår med Putins tal, Kimis ansikte blir blekare och blekare framför teven, och alltmer likgiltigt inför det som sägs.
Filmen säljs in som en historia om kärlek, men den är lika mycket en historia om missbruk. Regissören förklarar inte alltför mycket, tycker inte synd om sig själv, uttrycker ingen ilska gentemot Kimi för hans oförmåga att släppa drogerna. Istället är hennes ton varm. Bilderna får tala för sig själva: hur hon gradvis förlorar mer och mer av den Kimi hon känner. Samtidigt stannar hon vid hans sida in i det sista: i Moskva-förorten, i mammans lägenhet, på den psykiatriska avdelningen. Ryssland är ett land för de deprimerade, konstaterar Maruysa i början av filmen, och i slutet av filmen är man böjd att hålla med – döden verkar vara en längtan alla i denna film har gemensamt. Parallellt med Kimi går hans bror, som av heroinet förvandlas till oigenkännlighet på bara ett par år. Kimis mamma påminner sina söner och sig själv om att döden är den tredje födseln – den då vi kommer till himmelriket. Det verkar vara den enda trösten som finns kvar.
How to save a dead friend är ett tidsdokument från en annars okänd plats, ett Moskva tillhörande de unga och bortglömda. Men framför allt är det en historia om kärlek, och att förlora den till drogerna. Det är en tung, tung film, det ska man inte sticka under stol med – men också innerligt varm och modig.
How to save a dead friend visas på Tempo dokumentärfestival 8/3 och 12/3. Den 8/3 ingår ett Q&A med regissören.
