Tema salt: del 5
Det är valborg, men framför allt är det dags för näst sista delen av vår artikelserie på temat salt! De tidigare bidragen hittar ni här, och nedan följer ännu några av era tolkningar. Tack och bock!
Bordssalt
TÄNKER
på bordssalt varför det heter bordssalt och inte bara
salt
STRYKER
kostymbyxor med skeva pressveck
PUTSAR
svarta skor i små cirklar
smuts från lerig snömodd
lämnar spår
VARDAG
passerkort flaggor koppar biskvier guldfat
welcome sir
EN BIT IFRÅN
det går fortfarande tåg genom europa
någon åker på en weekendresa till warsawa
andra tar avsked
ankommer till samma tågperrong
ett litet barn sträcker ut sina armar
mot sin pappa
förstår ännu inte att döden har ett grepp runt hans handled
förstår kanske
allt
ändå
NÄRA
historisk förstörelse i uppspelning
/ cyklisk
/ malström
/ koreograferat kaos
ÄCKLAS
av en biskvi en blus av siden en liten skål med flingsalt från himalaya
KANSKE
saknar allt framåtrörelse mening liv
KANSKE
är allt liv mening framåtrörelse
have a safe journey sir
Alicia Nathanson Thulin
En ode till Mälaren
Jag är extremt lokalpatriotisk. I alla mina snart 20 år har jag bott i det Per Anders Fogelström
kallar för sina drömmars stad, där inget är evigt (allra minst Slussen) men det mesta är
gammalt (allra mest SLs ursäkter vid förseningar). Så klart talar jag om Stockholm! Sveriges,
Skandinaviens, Nordens, Europas, VÄRLDENS huvudstad. Norra Europas metropol för
politik, sojalatte och snofsig dialekt med utdragna i-ljud. Jag sa i början att jag är väldigt
passionerad över min stad va?
Under mina år har jag bott på många olika platser i Storstockholm, både innanför och utanför
tullarna (Finns det tullar i andra städer?) Mitt största skryt är mitt fantastiska lokalsinne.
Denna lilla stad kan jag in och utantill som om det vore ett enda kvarter i Vasastan. Under
flera år var mitt smeknamn till och med JL, Johannas lokaltrafik, då jag var länge den enda i
min kompisgrupp som visste vad som fanns bakom gränserna Torsplan och Skanstull.
Det finns mycket som jag älskar med mitt söta och salta Stockholm. Hötorgsmarknaden, de
gamla husfasaderna till och med Hare Krishna-gänget på Drottninggatan har en plats i mitt
hjärta, men det som jag älskar allra mest är vattnet. Det finns mängder av det! Norr
Mälarstrand, Djurgården, Långholmen. You name it. Det finns vatten överallt, till och med
vid ett sådant fult ställe som Slussen kan man se Saltsjöns horisont. Personligen har jag börjat
tycka att det känns märkligt att besöka andra städer som inte är uppbyggda på öar? Hur klarar
ni er utan att få håret vindpiskat eller få känna små små droppar av salt vatten på läpparna?
Häromveckan gick jag på promenad. Det var en tyst men solig dag. Jag lyssnade på en podd
och strövade omkring. För skojs skull går jag på så många bakgator som jag kan och utan att
fokusera var jag hamnar. Helt plötsligt nås jag av insikten av att jag har ingen aning om var
jag är. Min stad var inte min stad längre. Jag hade gått vilse. Alltså, jag visste ju var jag var
och var jag hade gått ifrån så jag var ju inte vilse-vilse men det känns som att man är det när
man går på gator man aldrig tidigare har gått på. Jag gick och gick men kände inte igen
gatunamn eller portar. Det var så skönt. Att få se nya delar av något jag trodde jag kunde så
bra. Att mitt Stockholm inte är det enda Stockholm som finns.
Till slut väcktes frustration att inte hitta tillbaka till något igenkänningsbart, då såg jag det.
Min största kärlek i livet. Sjödoften slog mig i ansiktet med ett knytnävsslag och jag blev
bländad över vattenglittret. De salta pärlorna var tillbaks på mina läppar och mitt hår kastades
rakt upp av vinden. Äntligen såg jag vattnet igen och jag har aldrig känt mig så hemma.
Att gå vilse i Stockholm har jag nog aldrig gjort tidigare men att hitta genom vattnet har jag
gjort tusentals gånger. Huvudstadslivet kantas av detta eviga, ständigt strömmande bajsvatten
som jag dyrkar så mycket och eftersom det är en så självklar del så får det inte tillräckligt
med uppskattning. Det känns skönt att veta att jag inte behöver leta efter någon polstjärna när
jag vilse, utan bara Mälaren. Nordens fucking Venedig, jag älskar dig.
Johanna Fröde
Strössla över mig skärvor
Rutinerad är jag, när jag vinklar karet och häller ut de rinnande mynt jag skramlat ihop. Det borde flyta tänker jag, det måste ha koagulreat medan jag varit borta. Att bära det alldeles för gulliga saltkaret känns som att återgå till flyktens monumentala trygghetsfamn. Det är inte första gången jag sår hav, belastar skor, besaltar sår, har strösslat salt i spår för att hitta tillbaka till den platsen, där min substansiella abstinens reste sig. Kvar sträcker sig en glittrande räls, jag har färglagt gräsets böljande hav med vita små speglar. Rälsen leder till min ungdom, det vet jag, trots att jag anar ett närmande tåg.
Tallriken framför mig ligger hjälplös i sin livlöshet som för att ansträngt uttrycka en viss besvikelse för anspråkslösa tisdagspasta den tvingas inrama, liksom en himmel betraktar gråa befläckande moln med omringande förakt, inringande självhat. Med glaskärlet lyft genom kökets vårliga stillhet, kastar saltkristallerna klerikala sken över väggarna. Jag känner det högtidliga självförtroendet av en silvermedaljör som skonats. I det genomskinliga karet behöver inte det osynliga dölja sig riktigt, det känns ändå, ett syrligt lidande. Jag känner mig plötsligt ouppklädd.
Matbordet har stått där länge och dammat omgivet av liv, det matbord som matat och ammat mig, bakat och samlat mig, på samma stumma tallrikar, men glasen har bytts ut, tycks ha slängts då någon skurit sig, av golvet att döma, brädorna trängs och står kvar, färglagda. Efter att empiriskt ha befläckat den drummelaktigt ihoparrangerade tagliatellen någon gjort sig skyldig till, stod barndomen där, avgiftad, i sin sentimentala prakt. Det finns där en sund distans till verkligheten, i knät på flöjtspelaren som tycks ha memorerat min barndoms toner. Jag följer sårade spår i en sorts pittoresk masochism, det skär och pulserar. Min barndoms små saltkorn innehar den vita förintelse och kvävda glans hos en ensam stjärna men syras av det bitande blå djupet hos en eldslåga.
Noel Malmsten
Från hällen över havet
En vind igenom vassen blåste sakta
Och rasslade som bara vassen kan.
Min ena hand var smekt av solens strålar,
Den andra sökte din och din den fann.
Tillsammans över hällens stenar satt vi
Och såg på vattnet dränkt i solens sken.
Och ännu värmde solens strålar över
En stilla kärlek under dagen sen.
Fast våren kommit, kan den åter rinna
Från hällen åter ner i havet kallt,
Men även om så skulle hända värmer
Din kärlek mig som havet värms av salt.
Felix Dahllöf
