Sökes: Ed Sheerans värdighet
2010-talet tar slut, och likaså gör min ungdom. Det låter brutalt (nästan så att man vill hålla för öronen), men det är sant. I början av 2010 var jag ett barn och när 2019 tar slut är jag vuxen. Hela decenniet rymmer en mindre livstid, och det var det ju: min livstid. Alla saker som format en och alla vägar man gått på uppstod, för mig, från samma sak: kulturen! Musiken! När Spotify sammanfattar min data och presenterar de låtar som definierade mitt decennium (mitt liv!) möts jag av Ed Sheerans debutalbum från 2011.
När jag var ung (eller ja, yngre) så älskade jag Ed Sheeran. Tänk att han skulle bli så epok-avgörande för mig! En målande bild av hur det kändes att lyssna på hans musik: tonvis med gula höstlöv på marken, jag som hoppsar genom dem, sparkar runt lite i högarna, löven flyger runt i luften, försiktiga solstrålar, jag skrattar och vet allt om livet. Hans texter var så berättande och så sköra. Det formade mig. Fick mig att se världen ur ett flytande och sammetslent ljus. Det var så jävla starkt. Varenda gång jag hör Give Me Love så slungas jag tillbaka i tiden. Jag lyssnar, blundar, och helt plötsligt står jag på skolgården, med Converse och Pinterest och obesvarad kärlek och all sådan skit som man höll på med på högstadiet.
Flash forward till idag. 2020. Allting som vi vet har förstörts. Ed Sheeran, den sluge jäveln, har sålt ut sig. Han HAR sålt ut sig och han har rivit ner ALLT som han byggt upp med sin litterära finkänslighet. Nu för tiden är han sämst. Helt enkelt sämst. Allt han släpper är dåligt, ogenomtänkt, och låter likadant. Det är litterär SKAM, det är SKIT och det gör mig ILLAMÅENDE. Han kollektivt spottar på oss alla, och vi bara står stilla och tar emot.
Antingen är det egorunkande, smaklösa texter om hur cool han är, eller så är det generiska, smöriga kärlekslåtar med så kallad “poesi” som låter som det stulits rakt ifrån Wattpads mörkaste arkiv. Jag googlar texten till New Man och ryser.
“You were the type of girl who sat beside the water readin’ / Eatin’ a packet of crisp, but you will never find you cheatin’ / Now you’re eatin’ kale, hittin’ the gym, keepin’ up with Kylie and Kim”
Förlåt för elitistisk feminism, men vad ÄR det här för misogyn smörja? Herregud, låt bruden äta sin kål ifred! Det är väl bara kul för henne? Grönkål är fan kung.
“And I hear he’s on a new diet and watches what he eats / He’s got his eyebrows plucked and his arsehole bleached”
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Låt honom? Vem bryr sig om Ed Sheerans ex nya kille bleker rövhålet (varför han ens vet det orkar jag inte gå in på, ännu mindre att han väljer att skriva en låttext om det), och dessutom tror jag att en majoritet av alla killar skulle bli lite mer kommersiellt snygga om de plockade upp en pincett ibland. Det är en så dålig text att jag blir provocerad. Varenda liten kroppsdel på mig (inklusive fingernageln, ögonfransen och njurstenen) skriker “STÄNG AV! JAG BRYR MIG INTE!” Hur kan det här vara det som tog Ed Sheeran från pubscenen till arenaturnéerna? Visste ni förresten att Shape Of You petade ner Bohemian Rhapsody från tredjeplatsen över de mest sålda singlarna i Storbritannien? Nu ska jag inte vara en sån “musikintresserad” som lyfter Bohemian Rhapsody över exakt allt annat i världen, men de två låtarna är ju inte jämförbara på något plan.
Varför bryr jag mig ens? Varför tar jag det här så personligt? Ed Sheeran är väl en myndig människa, med all världens frihet att skapa precis den musik han vill? Ändå kan jag inte undkomma känslan av att han har svikit mig, och mig personligen. Jag tror att det handlar om att hans musik just satte en så stor prägel på mitt decennium att den i slutändan blev en betydande del av den jag var (för att inte tala om den jag blivit). När jag inte längre känner igen honom, eller den sidan av honom som reflekteras i hans musik, känns det som att en liten bit av mig själv går förlorad.
Jag sitter i bilen, hör hans senaste låt spelas på radion. Ingenting av den skärpa som jag älskade honom för finns kvar. Det är som att återse en gammal barndomsvän och inse att man inte känner varandra längre. Det är en sorg. När jag stänger dörren för det gångna decenniet smäller jag den rakt i Ed Sheerans ansikte. Han tappade sig själv, han tappade sin udd. Han lät sig suddas ut av kapitalismens och kommersialismens giriga fingrar, lät sig smältas, stöpas, och vad lämnades kvar?
Kanske måste jag sluta tänka på Ed Sheeran i presens. Kanske måste han, likt min ungdom, tillhöra 10-talet, och 10-talet endast. Jag är inte densamma som jag var 2011 (och det tackar jag gudarna för), så det vore väl inte mer än rimligt att acceptera det faktum att han inte är det heller. I skärvorna från min spruckna självbild konstaterar jag att jag är vuxen nu. Jag behöver inte längre Ed Sheerans musik för att lära mig saker om livet. Kanske är det då dags för mig att sluta basera min självbild på något (eller rättare sagt någon) som inte längre finns.
